Fyrtio år tidigare måste den ryske tsaren ha anat av vart de politiska vindarna började blåsa – och kanske var det detta som födde idén att dåtidens Ryssland skulle fotograferas?! Inga resurser sparades och den absolut senaste (men komplicerade) tekniken skulle användas.
Fotografen Mikhailovich Prokudin-Gorski fick sitt livs uppdrag åren 1909-1914 och mirakulöst nog finns 2000 av hans färgbilder, med utomordentlig kvalitet, bevarade in i vår tid – och nu tillgängliga på nätet (se även här)!
När dessa nästan magiska dokument tar plats på skärmen dyker genast två tankespår upp hos mig – en luttrad men knappast uppgiven fotograf – som sett vårt eget lands kulturmiljöer genom sökaren i nästan 40 år. Två tankespår. En slutsats och en fråga:
- Fotografiet är det närmaste vi kan komma utplånade miljöer och föremål. I själva verket befordras bilderna till ställföreträdande original när förödelsen är ett faktum.
- Måste det torna upp sig katastrofhot innan kulturmiljövården ska samordna och systematisera landets bilddokumentation?
Nyfotograferingen i färg är sedan länge en icke-fråga inom kulturmiljövården – en angelägenhet för någon annan. De yrkesfotografer som finns kvar inom sektorn med specialisering på kulturmiljöer kan räknas på ena handens fingrar och de knappa fotoresurser som sektorn tilldelas används nästan helt åt att bevara gamla bilder och att fotografera föremålssamlingar – oftast med hjälp av en entusiastisk men orutinerad personal.
Uppfinningsrik fotograf dokumenterar en boplats vid Gardikforsen i Umeälven före översvämningen. Foto: Elisabeth Allard, 1958
Vårt arv hotas inte omedelbart av stridsvagnar eller revolution men samhälls- och klimatförändringar tär oupphörligen på kulturmiljön och våra ärvda föremål. Genom den skenbart långsamma förändringen reagerar vi inte förrän vi står där med stora minneluckor. Hur var det? Hur såg det ut? Hur många idag kan beskriva landskapen under de norrländska vattenmagasinen som fylldes på under efterkrigstiden?
Mycket talar alltså för att samtidsfotograferingen av landets kulturmiljöer måste tacklas på ett helt nytt sätt. Riksantikvarieämbetet (som faktiskt driver en nyfotografering i liten skala) har den behövliga pondusen – för att hos politiker, sponsorer och i den övriga sektorn skapa utrymme till denna självklarhet i det vi menar vara ett framsynt kulturmiljöarbete. Vem gör det annars?
>> Bengt A Lundberg är fotograf och enhetschef vid fotoenheten på RAÄ.