Photokina september 2008 – Photokina i Köln – fotobranschens Mekka är överstånden. Som vanligt större än någonsin och fler besökare. Redan innan portarna slog upp första dagen trängdes 1000-tals besökare för att få komma in. Ytorna är enorma, säkert lika stora som Gamla Stan i Stockholm, och enskilda hallar har en golvyta som ledigt skulle rymma Kölnerdomen. Det är lätt att drunkna i all teknik och utrustning men personligen fångas jag mest av att studera vilken riktning fotomediet nu tar och hur det möjligen kommer att se ut om några år.
Ett samlat intryck är att fotobranschen nu sätter kamerans främsta egenskap på spel; att exakt återge vad som finns framför objektivet. Bildförbättring är vad som gäller nu. Det har redan i femton år varit möjligt att datamanipulera bilder, men har då medvetna ingrepp på utvalda bilder. Hama som tillverkar bildlaboratorier presenterar nu en bildserver som automatiskt gör människor vackrare och vädret bättre. Ett nytt konkurrensmedel för labben blir alltså programvaror som gör oss solbrända, yngre och vackrare. Vem kan motstå såna erbjudanden?
Flera kameratillverkare visade också olika lösningar som garanterar att människor ser glada ut på alla bilder (förhoppningsvis möjligt att stänga av vid jordfästningar etc.) Sammantaget ger denna trend kulturmiljösektorn en signal om hur viktigt det är att slå vakt om fotografiets klassiska talanger och förmåga att beskriva verkligheten på ett okonstlat sätt.
Synen på kameran som ett precisionsinstrument blir allt mer avdramatiserad. Nu kan ungarna filma varandra i poolen och det finns kameror som man kan kasta iväg och låta hunden apportera. Budskapet är att man alltid har roligt när man fotograferar.
Foto: Bengt A Lundberg
Många gamla döda varumärken dyker nu upp igen som en respektabel fasad för nya produkter. Voigtländer, Rollei och Adox har således återupplivats för att tjäna sina nya ägare i Taiwan eller Kina. Aktörer i Asien har också börjat intressera sig för tyngre fotoutrustning och “piratdelar“ har blivit en jättemarknad. Reservdelar till fotobutikernas skrivare och minilabb, som i original kostar tusenlappar, säljs nu från Kina för några tior.
Bilder i lyxförpackning är ytterligare en jättemarknad som ett resultat av att man nu kan tillverka album som praktfulla böcker av högsta kvalitet och som går att framställs som enstaka exemplar. Exempelvis kan ett bröllop dokumenteras, lay-outas och skrivas ut i ett svep. Om så önskas skyddas sidorna av en film som tål både barnhänder och tårtkalas och som kronan på verket omsluts hela härligheten med fantasifulla pärmar av doftande läder eller mattglänsande silver. Produkten ersätter möjligen den gamla familjebibeln i vårt sekulariserade samhälle. (Men vem som ska få dyrgripen vid en eventuell skilsmässa blir väl en förhandlingsfråga.) Man kan också med laserteknik skapa bilder djupt inne i massivt glas. Med rätt belysning ser man då sina nära och kära svävande som andeväsen djupt inne i ett miniatyrberg av glas.
Ingen behöver heller längre ständigt möta samma gamla tavla på väggen därhemma. Nu finns inramade storformatsskärmar med rymliga hårddiskar som efter behag visar alternativa konstverk. Många känner säkert sig tilltalade av att få njuta av hela Rembrants produktion eller av att få möta alla Zorns modeller.
”Framtiden är analog!” Foto: Bengt A Lundberg
En litet udda inslag var en “antirörelse“ – Lomography– som verkar för det klassiska fotograferandet under devisen “Framtiden är analog!“ Tydligen finns det pengar att tjäna här, av storleken på utställningen att döma. Vad jag förstår handlar det om en slags fotografisk livsstil där man saluför och använder plastkameror som konstruerades Kina på 60-talet eller i det forna östblocket. De som främst lockas av denna idé är välutbildade människor med kreativa yrken i åldersgruppen 20-30 år. Färgåtergivningen och skärpan var lite si och så – men det är tydligen helt i sin ordning. Tiden räckte inte, annars hade jag gärna frågat hur man kommer runt problemet med framkallningen av filmen, som numera nästan alltid skannas och skrivs ut digitalt.
Nyheter av ett mer seriöst slag är att produkter för säker(?) privat arkivering av digitala bilder som nu börjar lanseras. Andra intressanta verktyg är programvaror som återuppväcker förlorad information från kamerakort och diskar – t.o.m. när man formaterat dessa! För den som förtvivlat över oläsliga kamerakort blir detta klart intressant.
Något som jag själv kommer att få stor nytta av är en förenklad GPS-utrustning till kameran, utan trassliga sladdar – och mindre än en tändsticksask. Automatiskt ritas fotografens resroute upp på en karta med markeringar där de olika bilderna togs. (En möjlig nackdel är att chefen hemma och på sekunden kan rekonstruera fotografens framfart i fält.)
Fotografiet lever alltså vidare, den saken är klar. Men gränserna mot andra medier suddas ut. Kulturmiljövården (och många andra aktörer) måste därför slå vakt om fotografiets dokumentära talanger, främst genom att själva behärska och styra hela den fotografiska produktionskedjan – från fotograferingen till presentationen. Annars finns det risk för att kulturarvet kommer att avbildas, vilande under ett evigt högtryck och befolkat av ständigt leende människor.
>> Bengt A Lundberg är fotograf och tidigare enhetschef på fotoenheten.