Ett par frågor dök upp när jag diskuterade med min handledare om min text. Tänker i den andra delen om min sammanfattning av Stockholm besvara dessa frågor (läs del 1 här).
Vilken var din uppfattning om Riksantikvarieämbetet innan du kom till Stockholm?
Genom det program som jag läser i Kalmar, Kulturarv och Samhällsanalys (till hösten kommer det att heta Kulturmiljöprogrammet), har jag i kursen Kulturarvsförvaltning i praktik och teori fått lära mig grunderna i hur kulturpolitik fungerar. Jag visste då om att Riksantikvarieämbetet arbetade med kulturarvsfrågor på central nivå.
Trodde du att ämbetet bara arbetade med frågor om fornlämningar och runor? Förändrades din bild av ämbetet under tiden du var i Stockholm, eller den kvarstår?
Jag hade väl i och för sig hört genom mitt program om att ämbetet kom till på 1600talet genom Bureus och hans inventering av runstenar, men det var inget som jag direkt reflekterade till att arbetet bara skulle kretsa kring idag. Även om många personer berättade om deras arbete med fornlämningar på olika sätt, förstod jag så småningom också att det är en bred organisation med många trådar i. Som jag uppfattade det, är det viktigt för ämbetet att vara en del av samhällsutvecklingen, att “vårda i förändring“. Inte negativt begränsa samhällsomdaningar, utan positivt försöka få med kulturarvet in i framtiden. Det tycker jag är bra.
Vad anser du om det arbetssätt som Samhällsavdelningen arbetar på?
Jo det var ju lite svårt att först förstå på de olika sätt som S var organiserad på. Men jag smet in en stund till chefen för enheten med Kulturminnen, hon försökte reda upp det hela för mig. Även min egen chef på Program försökte tydliggöra bilden. Sen var det ju en hel del annat folk som också stötte mig i att förstå, både på Uppföljningsenheten, Verksekretariatet och på Samhällsbyggnad. Min dag på UV var också informativ.
För att besvara frågan… så jo visst jag tycker att formen med arbetslag är ett bra sätt att med olika bakgrund och expertis göra en något mer mångfasetterad bild av vissa frågor. Jag fick gå med på ett par möten och det var intressant att se de frågor som togs upp. Alla var måna om att sitt område fick vara med i planeringen.
Arbetslag är också bra då det sträcker sig över enhetsgränser och förhoppningsvis är en gemensam punkt för olika personer. Att ventilera frågor då och då med en grupp andra människor som är del i ett visst projekt kan hjälpa till att föra arbetet framåt när man är lyhörd och villig att diskutera, något som jag anser att man oftast var.
Hur ser du på personalsammansättningen, ex. kön, ålder, ursprung?
Jo visst var det väl en stor andel kvinnor och en stor andel med människor som suttit länge på ämbetet och med det också uppnått en viss ålder. De kom ofta in som säsongsarbetandes arkeologer för länge sen, och från år med projektanställning fick de så småningom en fast anställning.
Men sen fanns det även en yngre grupp med personer som även idag kommit in genom olika projekt och praktikplatser (ex. Rättigsstipendiater). Det är viktigt att ha en geografisk spridning på dem som börjar arbeta på ämbetet, en varierad ålder och bakgrund samt att tjänstemännen är nyfikna på nya frågor och idéer. Generellt sätt så var folk det.
Det jag saknade på ämbetet var personer med härkomst från andra länder än i Sverige. De har också viktiga saker att bidra med. Kulturarv i Sverige är inte begränsat på svenskhet, utan det är idag mer än så och omfattar många människor vilka har sina kulturer som de försöker vårda samtidigt som de är nyfikna på Sverige med. Det är viktigt att vara öppna och för mig fattades den biten… Jo jag vet att vi har projekt med andra länder, “fadderverksamhet“ och att vi arbetar med EU exempelvis landskapskonventionen, samt har många världsarv (vilket givetvis är jättebra). Men jag menar arbetet på den faktiska arbetsplatsen, arbetet i Sverige med frågor om kulturmiljö och kulturarv, där fattades det mig anställd personal från andra länder. Även om det existerade, tyckte jag det borde finnas ett par stycken till. Det var för få enligt min mening.
Hur är stämningen på arbetsplatsen och i olika situationer där personal träffas?
Här vet jag att många har olika uppfattningar på arbetsplatsen. Kanske är det något man märker efter en längre tid, men som jag skrev i min första reflektion framstod alla som tåliga. Jag förstår att det varit mycket förändringar på arbetsplatsen och nu med det antågande nya förslaget om kulturpolitik. En del är rädda om hur det framförallt kommer att påverka sin egen arbetssituation, men arbetsplatser genomgår förändringar. Till glädje och mindre glädje, vissa saker är bra och andra kanske inte är så uppskattade. Men jag håller fast vid att jag respekterar hur personalen på ämbetet ändå levde i nuet och försökte kämpa på med sina arbetsuppgifter. Riksantikvarieämbetet har en viktig funktion i samhället och de gör det med tålig personal som är lätta att prata med, är positiva och framåt med en väska fylld av spännande kulturarv.
Väl mött!
Carin
www.dawnofthesea.blogspot.com