Foto: Mag3737 (CC BY-NC-SA)
Det har skrivits en del om öppen data i myndighetssverige på senare tid (t ex här och här), eller snarare avsaknaden därav.
Riksantikvarieämbetet har enorma resurser av bilder och kulturarvsinformation i sina förråd. De förvaltas för att kunna användas och komma medborgarna till glädje. För att materialet ska bli så lättillgängligt som möjligt vill vi gärna webbpublicera så mycket som möjligt, och så fritt som möjligt.
Saken väcker dock många oroliga frågor. Finns det verkligen intresse för materialet i världen utanför myndigÂheten? Finns det risk att vi skadar kulturarvet genom att sprida information om det? Och vad betyder egentligen upphovsrätt?
Jag har i uppdrag att ta fram en policy för hur myndigheten kan hantera sina kulturarvsdata på webben och jag har nu jobbat snart två månader med att kartlägga fältet. Det betyder att jag läser och lyssnar samt träffar många mänÂniskor med erfarenheter som kan vara av intresse för våra ställningstaganden. Hittills har jag bokat möten med ungefär 25 personer. Först och främst naturligtvis kolleger inom RAÄ men också represenÂtanter för andra minnesmyndigheter och liknande, universitet och upphovsrättsorganisationer. Senast i fredags deltog jag i ABM-centrums spännande seminarium med bl a Seb Chan från Powerhouse museum i Sydney.
Med utgångspunkt i inhämtade erfarenheter och med stöd av bl a Emma Grimlund, vår verksjurist, ska arbetet utmynna i en gemensam policy för myndighetens fortsatta arbete. Den bör kunna antas i vår och strävan är att den ska ge myndigheten maximalt fria händer att fatta beslut om webpublicering och annan användning av materialet på rent professionella grunder.
>> Johanna Berg jobbar med en utredning kring Riksantikvarieämbetets information på webben.