Om det och frågan om vem ska få titta på och använda det digitaliserade kulturarvet handlade DIK:s frukostseminarium om i Rindi denna almedalstisdag. DIK:s förbundsordförande Karin Linder inledde med att konstatera att digitalisering är ett ord som används flitigt av partierna idag. Karin fortsatte med att citera vad olika partiföreträdare sagt i ämnet vilket gjorde det tydligt att digitalisering är ett vitt och något otydligt begrepp.
Den här morgonen var det digitalisering av kulturarvsinformation som avhandlades. Johanna Berg, Riksantikvarieämbetet och Katarina Renman Claesson, doktorand i civilrätt (immaterialrätt) och rättsinformatik satt i panelen. På fråga inledde Johanna med att konstatera att med de stora mängder analog kulturarvsinformation som finns vill det till att vi väljer ut vad som är viktigast att börja med och ha en klar idé om hur vi väljer.
Frågan om vem som ska betala diskuterades och jag uppfattade det som att panelen och de flesta i publiken var överens om att det inte var en intressant fråga. Medel måste hämtas från många håll och det viktiga är att information som är fri idag inte låses in när den digitaliseras.
Karin Linder, DIK och Johanna Berg, Riksantikvarieämbetet under frukostseminariet i Rindi.
Foto: Rolf Källman (CC-BY)
Men, är det verkligen meningsfullt att t.ex. digitalisera alla föremål av en rikt representerad kategori? Svaret är att det bara är i användningssituationen man kan svara på frågan. Genom att kombinera olika slags information på t.ex. ett kartskikt så kan informationen för en användare ofta bli många gånger mer intressant och användbar http://www.kringla.nu/kringla/
Och när vi gör våra prioriteringar, hur ska vi då kunna välja ut det som kommer att vara mest intressant för framtida användare. För mig är svaret det självklara, att om framtiden vet vi ingenting. Vi kan bara välja utifrån vad vi själva sätter upp som viktiga kriterier. Vi måste tänka nu och långsiktigt på samma gång och tydligt redovisa hur vi resonerat. Då är också chansen störst att det vi lämnar efter oss blir intressant även i framtiden, om inte av andra skäl, så åtminstone som ett avtryck av vår egen tids syn på samhälle och kulturarv. Och så var det det här med finansieringen. Självklart måste det tillföras resurser, men vi måste också städa på vår egen trapp och sluta satsa pengar på projekt som inte har en plan för långsiktig drift och förvaltning eller på parallella insatser och dubbelarbete utan samverkan och samordning.
/ Rolf Källman