Henrik Summanen hjälper oss på Riksantikvarieämbetet och genomför just nu en sam- och framtidsspaning kring hur, framförallt kulturmiljöinformation kommer att fungera i det nya informationssamhället.
Som alla märker är vi mitt inne i en rasande snabb förändring vad gäller informationsteknologin. För 20 år sedan var Internet en fundering i en byrålåda. Idag är det den plats där många av oss lever merparten av våra liv, och en plats som används av miljarder människor dagligen. Den digitala världen är en informationsteknologisk innovation av samma mått som skrivkonsten, och tryckpressen, och det handlar om ett paradigmskifte som kommer att påverka oss mer i framtiden än idag. De flesta av oss är, trots allt, barn av en annan tid. Redan idag är vi dock så påverkade av den digitala världen att jag nog vågar påstå att det virtuella dominerar över det fysiska. Inte ens det verkliga mötet sker längre utan att man först gjort en avstämning via SMS, epost eller kanske en dejtingsajt. Vi lever allt mer virtuellt.
Den största skillnaden mellan informationssamhället, och det tidigare samhället – låt oss kalla det senkapitalistiskt – är att all information blir tillgänglig för alla på kort tid. Informationen om vad som händer i en by i Afrika är i många fall inte längre bort än vad som händer i granngården. Den digitala informationen är enkel att distribuera, och lika enkel att kopiera – i den mån man ens kan tala om kopior. På sikt kommer detta att innebära nya affärsmodeller för musikindustrin och filmindustrin som baserar stora delar av sin verksamhet på att sälja plastbitar med kopior. Den distributionsformen är lika dödsdömd som lertavlor. Men man ska ha klart för sig att den gamla teknologin kommer att hänga kvar länge. Det tar alltid lång tid för ny teknik att ersätta gammal, om den alls ersätter den fullt ut.
Nätet – en informationsocean
I det samhälle som ger full tillgång till all information uppstår genast nya problem. Hur ska man hitta rätt i denna djungel av information? Man skulle kunna se på det nya informationsnätverket som på ett bibliotek. Där finns enorma mängder kunskap strukturerat som information och instoppat i volymer med text och bild, men utan kunskap om hur jag hittar rätt information, och utan kunskap om hur jag använder den står jag handfallen. Jag behöver en bibliotekarie, eller någon annan som vet hur man gör. På det hela taget är biblioteket bara en ganska liten och analog kopia av internet idag. Den stora skillnaden är att biblioteket är analogt, så det går inte att processa i en dator utan att någon digitaliserar informationen från böckerna först, eller att någon i alla fall digitaliserar informationen om den information som finns i böckerna först. Det senare är det som kallas metadata, information om information, och det är något som får större betydelse ju större informationsmängder man har att göra med. I biblioteket räcker det med systematisering av volymerna under olika rubriker, och ett kortregister för författare och ämne, kanske med lite ledord. För att sålla ut rätt information från nätet krävs mer, och i nuläget jobbar man hårt på att sätta upp ett kortregister i digital form för informationen på internet. Detta kallas för den semantiska webben. Eller webb 2.0, eller 3.0 beroende på vem man frågar.
Men nätet är större än ett bibliotek, och informationens komplexitet är mångdubbelt större. Därför kommer trots tillgängligheten gemene man inte att med lätthet erhålla ny kunskap från den information som hon eller han nu har tillgång till. Därför kommer alla kunskapsförvaltare i informationssamhället att få verksamheten förskjuten från att tillhandahålla information, till att analysera, bearbeta och tolka information. Man måste alltså bli bra på att förstå hur man ställer relevanta frågor till det digitala materialet, utifrån givna förutsättningar, något som låter lättare än vad det är.
Fördel för kulturinstitutionerna
Vi ska heller inte glömma bort att kulturmiljövården har ett stort försprång gentemot många andra informationsförvaltare, eftersom de materiella lämningar som finns på museer, eller de fornminnen som finns i landskapet är svåra att digitalisera fullt ut. I ett sammanhang där TV-bolag, radio och dagstidningar letar med ljus och lykta efter en ny inriktning på sin verksamhet, kan materialförvaltarna i kulturmiljövården istället se sig om för att finna goda exempel på hur de ska vara verksamma i den digitala världen. En sak kan vi dock vara rätt säkra på: I det digitala samhället kommer det som inte är möjligt att digitalisera att få en helt ny ställning. Därför kommer allt som går att representera digitalt att försvinna från utställningssalarna, och allt som måste ses eller upplevas med egna ögon att ta mer plats. Uppfattningen om det “äkta“ föremålet kommer att få en starkare ställning, och miljöer av lukter och andra fysiska fenomen kommer att bli efterfrågade. Att röra vid något kommer att vara attraktivt, särskilt något som är “äkta“.
Åt andra hållet sker förstås en parallell utveckling av det som kan digitaliseras. Utställningstexter, och utställningsmedia, presenteras inte längre i själva utställningen utan på små platta skärmar med ljud och bild som besökaren bär med sig. Här finns förstås rum för både alla möjliga typer av guidningar, och olika språk. Men här finns också rum för helt andra aktörer än just kulturinstitutionerna själva. Här kommer vi i framtiden att kunna se grupper med turister som guidas virtuellt i det svenska museet, fast med en spansk guide från Spanien, som hanterar hela turen från sin dator via nätet. Detta är en helt ny marknad och en helt ny typ av aktörer som man måste förhålla sig till i informationssamhället, och det är en konsekvens av att VARet blir svagt och HURet och NÄRet blir starkt. Vi ser redan likande effekter kring Ales Stenar, där en stark individ med ett stort nätverk inom den digitala världen dominerar bilden, oavsett Riksantikvarieämbetgets förvaltningsuppdrag. I framtiden kommer han inte ens att behöva vara på plats för att dominera.
Informationsmonopolets död
Några av konsekvenserna av detta – det vill säga av att informationsmonopolet försvunnit – är att man måste bli mer intressant och mer spännande än sina konkurrenter. Det är dock mycket viktigt att man inte säger spektakulära saker för att vinna besökare, därför då kommer man förlora i trovärdighet. För i informationssamhället är det antingen Uppmärksamhet, eller Trovärdighet som gör att man finns till och märks. Uppmärksamhet kan vilken stolle som helst få, men trovärdighet är svårare, eftersom det måste byggas under lång tid. Kulturinstitutionerna har ett stort försprång gällande trovärdighet, och det är därför klokt att renodla den sidan av verksamheten. Det intressanta i sammanhanget är alltså att man inte behöver anamma de kvasivetenskapliga idéerna varken ur ett relativistiskt perspektiv (“allas åsikter om fornlämningarna är viktiga“) eller ett attentionalistiskt (“syns vi inte så finns vi inte“). De kvasivetenskapliga idéerna kommer att finnas ändå, och de har inga problem att distribuera sin information till vem som nu vill lyssna, och med en trovärdig strategi så kommer man att vinna åhörare ändå, på sikt.
Så, i ett samhälle där man inte längre är en naturlig auktoritet, eftersom all information ständigt är tillgänglig för alla, hur agerar man som kulturinstitution? Mitt svar är enkelt: Genom att arbeta offensivt och aktivt gentemot sina användare, på deras arenor och på sina egna. Jag skulle vilja se fler akademiska experter på de webbforum som behandlar historia, och jag skulle vilja se fler twittrande åsiktsmaskiner hemmahörande på institutionerna. Faktum är att det är hög sannolikhet att framtidens webbsidor – det som representerar varje kulturinstitution i den virtuella världen – kommer att vara en aggregation av medarbetarnas twitterflöden, bloggar och foruminlägg. Det är en ren konsekvens av att aktivitet, uppdatering och kunskap dominerar den virtuella världen. Där det händer, när det händer.
>> Henrik Summanen arbetar som utredare på Riksantikvarieämbetet, enheten för Informationsutveckling