I debatten har synpunkterna på kulturministerns mediafadäs varierat från konstnärernas organisation KRO, som torrt menar att ”I ett fritt samhälle måste vi kunna hantera konst som kritiserar”, till Stefan Jonsons hätska utfall i DN mot ”ministerns nervösa njutning när hon sätter kniven i den svarta massan” som jag tycker påminner om Mc Carthy’s kommunistjakt på femtiotalet.
Konstsynen intressantare än ministerns rätt eller fel
Själv tycker jag inte det är meningsfullt att diskutera om kulturministern bör avgå eller inte, utan mer intressant är frågan om konstens väsen. Tårtan anspelar på stympning och transformering av individen som kollektiv fest; en genial konst som drar ut konsekvenser. Lindes verk kommunicerar latenta orimligheter som plötsligt blivit uppenbara.
Konst ser jag som utom-personifierad kommunikation och mot-kommunikation. Det är då inte konstnären som talar, vill man låtsas, utan via konstnären som känselspröt och antenn, en utommänsklig kraft i tillvaron, Gud, naturen, ”generna” eller ”konsten i sig”. Tårtan är en motkommunikation, som all god konst.
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth utvecklade sin syn på konsten i en debattartikel, ”Konst måste få provocera”, Debattartikel aftonbladet.se, 18 april 2012. Som kulturministern säger i debattartikeln: ” Själva syftet med World Art Day var att diskutera och uppmärksamma konstens roll i samhället. Den nationella kulturpolitiken utgår från att kulturen ska vara en obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Konsten måste då också få provocera och ställa obekväma frågor. Som jag framhöll i mitt tal i söndags är det därför viktigt att vi värnar yttrandefriheten och konstens frihet – även när den väcker anstöt”.
Död materia blir subjekt – om den är konst?
Vare sig konstnären heter Makode Linde eller något annat, så objektifierar han eller hon sig själv, och konsekvent måste något subjektifieras, vilket alltså är objektet konstverket. Vi känner samtidigt igen det här igen från en vanlig förnuftig feministisk grundsyn, kvinnor objektifieras från kategorin människor, medan människan som kategori subjektifieras – till män.
När ministern i efterdebatten gör konsten till objekt på nytt så försöker hon ta makten från subjektet, dvs. något som borde ligga utan för mänsklig kontroll. Det var väl hennes försvarsmekanism att göra tårtan åter till objekt eftersom den allmänna uppfattningen glidit in på att den var ett rasistiskt subjekt, vilket naturligtvis något som hon måste ta distans till. En avväpning alltså.
Tårtan agerar, men inte som tårta naturligtvis utan som konst, som den blivit genom konstnärens subjektifiering. Men det steget får man inte analysera lika litet som inom den medeltida skolastiken. Skolastiken är dels aldrig källkritisk, dels vill den göra logisk bevisning utifrån förutsättningen att kristendom och Bibeln är en objektiv sanning. Alltså, den gudomliga idévärlden existerar definitionsmässigt och konsten, som då var synonymt med heliga föremål, ”laddades” automatiskt med Guds ande när konstnären/prästen-munken tillverkat den. När en munk målade en bild av Gud så blev bilden en del av Gud – och en spegling på jorden av den högre verkligheten ovanför sjunde himlen. Inte sällan krävdes en övergångsrit, som att läsa de rätta bibelcitaten och måla kors i hörnen på en nybyggd kyrka, men att kyrka eller ikonen fått gudomlig kraft var självklart. Att ifrågasätta kopplingen mellan materia och ande fanns inte på den skolastiska kartan.
På samma sätt tänker ministern och konstnärerna i dag. Konstnären skapar ett konstverk/materia, som sedan laddas med gudomlig kraft/”konstens obundna kraft”. Konsten har blivit ett levande subjekt som ”gör saker med oss”, och detta ska försvaras av staten/den nya Kyrkan. Nietzsche driver gäck med konst-subjektifieringen i sitt Bibelanspelande citat ”Den mest smärtsamma sak som tänkare kan säga till konstnärerna är: ’Kan ni inte sitta och vaka med mig en stund?’ ”.
För skolastikerna fick givetvis inte kristendomen som oberoende sanning ifrågasättas, och för staten 2012 får inte den fria konsten ifrågasättas; jag är inte säker på varför, kanske ytligt sett för att ofri konst tillhör diktaturer, kanske djupare sett för att demokratin är en ättling till kristendomen i den meningen att båda söker frihet från materiens fattiga tyranni och jämlikhet inför högre andliga ideal. Konsten var ursprungligen sakral men har i dag blivit sekulär utan att förlora sin koppling till den skolastiska himlavärlden. Demokrati vädjar liksom kristendomen till ordet och anden, och inte till makten eller muskelstyrkan.
Oskrivna regler bakom skämt och värdering
I den efterföljande debatten konnoteras konstverket tårtan till karikatyr, skämt och nedvärdering, och frågan om vad som är korrekt att skämta om. Tårtans denotation blir alla utsatta svarta kvinnor. I det demokratiska jämlika samhället är principen och det underförstådda samhällskontraktet att man får skämta om grupper som ligger högre i en värdehierarki. Dvs. det är tillåtet att skämta om kungen och regeringen eftersom de står högre i en makt-värdeskala. Däremot får man aldrig skämta om de som står lägre på skalan, fattiga, outbildade, sjuka, svaga – om man inte automatiskt vill ställa sig utanför den offentliga samhällsgemenskapen. Sen finns det en gråzon där sammanhanget avgör, som kvinnor, västgötar, statsanställda. Om man skämtar om en kategori så har man, som jag ser det, också bekräftat sin syn på värdeskalan.
Om jag t.ex. skämtar om kulturministern offentligt så erkänner jag att hon står över mig på en värdeskala. Men om jag tar avstånd från skämt om kvinnor så anser jag således att det är ett kontraktsbrott därför att kvinnor uppfattas befinna sig lägre på skalan. Om jag skämtar om skåningar men inte om västgötar så visar jag att jag sätter skåningar som ”lovliga byten” upptill på värdeskalan.
I det allmänna samhällsklimatet brukar svarta beskrivas om förtryckta, vilket de förstås ofta är också, men när Linde på den offentliga scenen tillåter skämt om svarta så uppfattar jag det som att han omöjligt bekräftar svarta som placerade på den undre halvan av en värdeskala. På samma sätt som man inom judisk kultur ofta skämtar om just judar för att visa att man vägrar placera sig på den undre halvan, tvärtom, ju mer Mel Brooks och Woody Allen skämtar om judisk kultur desto högre sätter de den alltså på värdeskalan. Följaktligen tror jag inte att vare sig kulturministern eller Linde är rasister, snarare anser jag att de bevisat motsatsen. Vad som anses på DN:s kultursidor må vara en annan sak.
Nya perspektiv på subjektifiering av kulturarvet
En lika intressant som spännande sak för oss inom kulturmiljövården är att hitta perspektiv på vad konst och kulturarv har för roll i samhället. Inte sällan framställs kulturarvet i sin materiella form som ett subjekt som gör saker med oss och samhället. Den statliga kulturpolitiken säger på regeringens hemsida att ”Det är en nationell angelägenhet att främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas. Kulturarvet tillhör alla och ger perspektiv på samhället. Medborgarnas engagemang och delaktighet är viktiga förutsättningar för att kulturarvet ska leva vidare och utvecklas”.
Den statliga kulturpolitiken gör alltså samma subjektifiering av kulturarvet och materien som när det gäller konsten. Konst och kulturarv är något man kan sitta och vaka över, tills de vaknar till liv. Ett medeltida skolastiskt synsätt egentligen. Men hur kan vi använda konsten och kulturarvet utan att omedvetet subjektifiera dem till egna levande väsen? Det tycker jag är mer spännande frågor än att i efterhand puckla på kulturministern.
>> Leif Gren jobbar med landskaps- och skogsfrågor på Riksantikvarieämbetet