Varför ska man berätta historier? Varför ska man lyssna på historier?
I “Empathy in the Time of Technology: How Storytelling is the Key to Empathy“ skriver PJ Manney om forskning på empati och storytelling. Dataspel kan antingen göra den som spelar mer empatisk eller mer avtrubbad beroende på hur karaktärerna är berättade; har de djup och komplexitet så ökar spelarens empati och förståelse för olika situationer och kontexter. Om karaktärerna är grunda och bara till för att döda eller dödas så minskar spelarens empati, något man har mätt i olika typer av tester. Artikelförfattaren tar upp amerikanska arméns rekryteringsspel America’s army som exempel på ett spel som kan användas för att avtrubba. I spelet “Peacemaker“ har man i experiment låtit israeler och palestinier byta roll, vilket har lett till att förståelsen för andra sidan har ökat. Under Irakkriget var det bloggar, livsberättelser som speglade livet för irakiska civila och amerikanska soldater som förändrade opinionen i USA och fick människor att i sina magar känna vad kriget kostade.
Jag har tidigare skrivit om vikten av att känna igen sig i historieskrivningen – samhällets familjealbum. Om vi delar upp det som utgör det digitala kulturarvet i tre; objekt (dvs beskrivningar av enskilda föremål, fornlämningar, hus), encyklopedisk information (dvs generell fakta) och subjektiv information (dvs tolkningar och berättelser) så blir det kanske lite tydligare. Om vi tar ett föremål som exempel – en vit buss med ett rött kors på. Så här låter den encyklopediska informationen på Wikipedia:
Vita bussarna var en aktion med bussar som leddes av den svenska greven Folke Bernadotte. Syftet med aktionen var att under slutet av Andra världskriget rädda skandinaver (danskar och norrmän) som satt i tyska koncentrationsläger. Namnet kommer av att bussarna var vita med röda kors ditmålade på taket, sidan, fram och bak, för att bussarna inte skulle bli tagna för att vara militära mål. Efter danska och norska påtryckningar och planering räddades cirka 15 000 skandinaver och andra nationaliteter från koncentrationslägren i de tyskkontrollerade områdena av svenska Röda Korset i mars och april 1945. Efter den tyska kapitulationen räddades ytterligare 10 000 människor i maj och juni 1945.
Foto: Ur Halinas familjealbum. Foto: Kazimiersz Matuszak
Om man söker på Vita bussarna i Kringla så hittar man bland mycket annat ett foto från Nordiska museet som beskrivs: “Flyktingar. Folke Bernadottes expedition med de vita bussarna. De vita bussarna vid kajen i Sverige.“
Både den encyklopediska texten och föremålet berättar delar av en historia, men det är när berättelsen får namn, ögon, kött och blod som det blir på riktigt. Halina berättar på Platsr om sin mamma som kom till Sverige i en vit buss med ett rött kors på – en av 25 000 att räddas undan fasorna. När Halina öppnar sitt familjealbum och berättar om ett nummer på en arm, om en ung moster som utplånades men också om hur liv kan räddas och kärlek blomma i ett flyktingläger så landar berättelsen i magen på mig som lyssnar. Hon berättar sin familjs historia, men också varenda flyktings historia för andra att känna igen sig i. Eller som Manney uttrycker det: “Therefore, the only hope is for all of us to tell stories. Lots and lots of stories. Both our own stories and the stories of others. Both true and fictional stories. But most importantly, like the best storytellers, we must make these stories universal in their appeal. And make them from our heart. Then we must spread these stories as pervasively as possible in the multicultural sphere, using as many forms of media as possible, in the hopes of catching those who don’t share the same views unawares, so when they read or see (…) that story, they might say to themselves, “You and I may not be alike, but now I understand you. And I think you’d understand me, too, if I told you my story.“
Foto: Ur Halinas familjealbum. Skolarbete i Öreryd 1946. Foto: Kazimiersz Matuszak
>>Sophie Jonasson arbetar med Platsr på Riksantikvarieämbetet