Vänermuseet är ett kombinerat kultur- och naturhistoriskt museum i Lidköping, med ambitionen att skildra livet vid och i Sveriges största sjö Vänern. Vi vill visa vad sjön har betytt för människor under historiens lopp, hur människor levt vid och av sjön och hur människan har påverkat sjön.
När det gäller våra samlingar är det kulturhistoriska föremål från stadens olika hantverksyrken och sjöfarten som dominerar, eftersom det var denna inriktning museet hade vid starten 1918 och de efterföljande decennierna. Vi har också en stor samling fotografier, såväl av staden som av människor. Nu har våra drygt 17 000 föremål, 1 600 konstverk och 44 000 av våra bilder, blivit mycket lättare att nå, tack vare att vi anslutit oss till K-samsök.
Här vill jag ge några exempel på vad man kan hitta i vår databas, och som berättar en del om museet och bygdens historia.
Lidköping har varit stad ända sedan 1446. Läget vid Lidans utlopp i den stora sjön Vänern gjorde att platsen hade ett strategiskt läge för handel. Den nya slussleden i Trollhättan som stod klar 1844 innebar ett ordentligt uppsving för Vänersjöfarten. Nu låg Göteborg och utländska hamnar inom räckhåll.
Ett av de mest kända fartygen under denna storhetstid för sjöfarten var ångfartyget Eos, en kombinerad last- och passagerarbåt. Båten byggdes i Upperud i Dalsland 1873 av ek och furu med motor från Lindholmens mekaniska verkstad i Göteborg. I våra samlingar har vi 110 objekt med anknytning till Eos, mest fotografier men också målningar och föremål, t ex en tidtabell från 1888, en fartygsflagga och en båtmodell av fartyget tillverkad 1937, två år efter att den avrustades till pråm på Sjötorps varv.
Båtmodellen är tillverkad av Benjamin Lidholm som var målarmästare, konstnär och museiintendent under många år. Han byggde på hantverkssamlingen med en mängd föremål, framför allt rörande sjöfart och fiske, från 1930-talet fram till sin död 1968. Utan honom hade det knappast blivit något Vänermuseum.
Eos förste befälhavare var Jacob Gideon Ahlberg (1844-1911), som var sjökapten och konstnär. Han förde befälet på Eos ända fram till 1906 med allt som behövdes i Lidköping och andra Vänerhamnar, som sill, kaffe, socker, kol, vagnssmörja och pottaska till tändsticksfabriken. Till Göteborg fraktades ost, snus och tobaksvaror, tändstickor, men framför allt havre, som till största delen exporterades till England. Fartyget tog normalt ett mindre antal passagerare och vid vissa tillfällen gjorde man turer med upp till 250 passagerare.
Eos var ett av två ångfartyg i Lidköping vid den här tiden, då segelfartygen fortfarande dominerade stort. När isen kom i december kunde Ahlberg återvända till familjen på Kålland någon mil utanför Lidköping. Idet, som han kallade den borgerliga lantvillan, lät han bygga som bostad i samband med giftermålet 1869. Att vi vet så mycket om sjökapten Ahlberg beror på att vi fått en stor mängd arkivhandlingar från såväl de ahlbergska hemmen som ångfartyget Eos.
Fram till april, när Eos skulle ut på sjön igen, kunde han ägna sig åt måleriet, med fokus på marina motiv. En lite annorlunda bild är den här målningen av två fiskarkvinnor, ett nät på tork och en förtöjd snipa vid Sannornas fiskeläge strax väster om Lidköping, målad någon gång mellan 1880 och 1895:
Vänermuseet fick målningen som gåva 1990 av en dotterson. I vår databas, Carlotta, finns 396 poster med Jacob Ahlberg. De flesta är teckningar och målningar som han gjort, men det finns också 20 foton där han är avbildad, t ex den här bilden i ateljén med familjen från år 1900 ca. Fotograf okänd.
Ett annat porträtt är taget av hovfotografen Werner Lindhe, som hade ateljé i Lidköping. Lindhes samling omfattar ca 100 000 negativ. Tyvärr är bara en procent av dem digitaliserade, så där återstår en del att göra. Merparten av dem är porträtt, men det finns även stadsmotiv och annat. Några av dem kommer vi säkert att visa i den utställning om industristaden Lidköping som vi planerar att öppna i december i år, bland annat den här:
Bilden föreställer stadens stora sockerbruk, som anlades här 1902-1904, tack vare de goda utskeppningsmöjligheterna.
Sockerbruket lades ned 1949, men än står den imposanta byggnaden kvar nere i hamnområdet. Nu är den fylld av en mängd olika verksamheter, men den kan fortfarande påminna om flydda tider. I databasen finns ytterligare ett 20-tal foton på bruket, samt några föremål, bland annat den här pollettbössan som beräknade ackordslönen. För varje full låda med bitsocker stoppades en pollett ner i bössan. När dagen var slut räknades polletterna och betalningen blev därefter.
Genom anslutningen till K-samsök hoppas vi att fler tar del av våra samlingar och vi tar förstås tacksamt emot frågor och gärna kompletteringar och korrigeringar vad gäller uppgifter om våra föremål och foton.
Björn Ohlsson
Antikvarie och etnolog
Vänermuseet