Som stenkonservator får jag ofta in frågor kring kritning av ristningar på sten. Vad bör man tänka på innan man kritar arkeologisk sten?
Det är viktigt att känna till att:
- Att alla produkter i handeln förändras och förnyas och ny forskning kommer. En produkt som var ok 1978 är kanske inte ok 2016.
- Att allt som läggs på en yta kan göra att framtida analyser blir svårtydda. Det bästa är att inte tillföra några produkter alls på en arkeologisk sten.
Vad är krita? I handeln finns det en mängd produkter som säljs som “krita“. Det finns krita som används som grundering, det finns Champagnerkrita och Bolognakrita, det finns skolkrita, tavelkrita, stenkrita, trottoarkrita och asfaltskrita. Har alla dessa produkter samma innehåll? Nej! Innehåller alla dessa produkter enbart bergarten krita? Nej!
Eftersom krita inte är ett entydigt begrepp är det oerhört viktigt att en utförare (t.ex. en arkeolog, runolog eller konservator som arbetar på en länsstyrelse eller ett museums uppdrag) i sin arkeologiska rapport eller i en konserveringsrapport anger exakt vilken produkt man har använt. Det räcker aldrig att bara skriva ”stenen kritades”.
Om jag inte vet vad kritan innehåller – ska jag ändå välja att krita? I första hand ska man alltid undvika att tillsätta produkter till en sten. Men om en professionell entreprenör eller utförare har fått i uppdrag att krita i en arkeologisk sten, t.ex. en runsten eller en hällristning bör denne använda sig av en produkt av god kvalitet med känd innehållsförteckning. Får man inte tag i krita av god kvalitet bör man avstå. Har man en krita som man har fått för många år sedan av en kompis eller av en tidigare kollega, men själv inte vet vad produkten innehåller eller vad den heter, då bör man inte heller krita. Man kan inte i en rapport skriva att man har använt sig av “Pelles krita som någon på Riksantikvarieämbetet sa var ok 1992“.
Varför är det viktigt att spara information om vilken produkt man använder sig av? När man kritar en runsten eller en hällristning bör man alltid i åtgärdsrapporten ange produktnamn (och gärna bifoga produkt-/datasäkerhetsblad). Att man ska spara och dokumentera information om vilka produkter man använder på ett kulturarvsobjekt har ingenting att göra med om produkten är miljöfarlig eller inte.
Sten har porer och ofta en skrovlig yta. Det gör att allt man lägger på en sten sugs in och är nästintill omöjligt att avlägsna. Många lägger på krita i tron att den alltid är lätt att ta bort. Men det man en gång har lagt på en sten finns ofta kvar, även efter rengöring och även om det inte är synligt för blotta ögat. (Fotografiet uppe till höger visar hur krita ligger kvar som vita fläckar i stenytans fördjupingar. Det är ett ganska tidsödande arbete att helt avlägsna krita från skrovliga ytor). Att det finns osynliga rester kvar av en produkt på en ristad sten kan göra att följdproblem kan uppstå flera år efter att man kritat, målat eller på annat sätt behandlat stenen.
Vid en analys av en sten vill man kunna bedöma vilka grundämnen eller mineraler som kommer från stenen och vilka är tillförda sekundärt. Man vill kunna bedöma vad som kan vara historiska ytbehandlingar eller rester av äldre bemålning och vad som är moderna tillägg – vad ska man vara extra rädd om och vad är lämpligt att man tar bort. Om man inte känner till att en sten har blivit kritad i modern tid kan man vid en analys felaktigt tro att vissa ämnen som kommer från kritan är bevis på en äldre bemålning. Det kan innebära dels att man feltolkar analysresultatet dels att man låter dessa kritrester vara kvar på stenen. Man brukar säga att stenen man ska analysera har blivit kontaminerad.
Vissa färgtyper, pigment, kritor, konsolideringar, hydrofoberingar och klotterskydd fungerar inte heller tillsammans. Konservatorer brukar prata om att man kan få negativa cocktaileffekter om vissa produkter kombineras, det vill säga det kan uppstå oväntade problem när en produkt läggs till ovanpå en annan.
Därför är det viktigt att alla uppgifter om vilka produkter och metoder som en konservator, runolog eller arkeolog har använt sig av på stenen, finns dokumenterade i en skriftlig rapport som sparas över tid.
Vad kan olika sorters kritor innehålla? Naturlig krita är bildad av fossila skal från mikroskopiska vattenlevande organismer. Krita kan ha något olika innehåll beroende på var i världen den är bruten, till exempel skiljer sig innehållet i krita från Champagne något från kritan som kommer från området kring Bologna. Men huvudinnehållet är kalciumkarbonat. Kalciumkarbonat är ett salt som ingår t.ex. i kalksten, krita och marmor. Kalciumkarbonat är nästan olösligt i vatten.
Krita från Champagne (Champagnerkrita) är en naturprodukt och den kritsort som man kan hitta i handeln som oftast innehåller mest kalciumkarbonat (CaCO3).  Krita från Champagne brukar innehålla ca 85-100% kalciumkarbonat och ibland lite kisedioxid (SiO2).
Krita från Bologna (Bolognerkrita, även kallad ”gesso di Bologna”) är också en naturprodukt och innehåller en blandning av kalciumsulfat (CaSO4, dvs. gips) och kalciumkarbonat. Utöver detta innehåller bolognerkritan också sulfat, kiseldioxid, aluminiumoxid, magnesiumoxid, bentonit och järn(III)oxid. Järn(III)oxid kallas ofta också för rödrost och har den kemiska formeln Fe2O3 och är en av ett antal järnoxider som finns naturligt i flera olika mineraler. Järn(III)oxid har traditionellt använts som ett pigment i färg. Har någon använts sig av Bolognerkrita på ett sten där man tänker leta efter originalpigment är det mycket viktigt att kritningen finns noterad i en rapport, eftersom man annars riskerar att tro att närvaron av järn(III)oxid är ett bevis på att stenen har rester av bemålning.
Tavelkrita oftast inte en naturprodukt utan brukar numera innehålla kalciumsulfat (det vill säga gips) och tillsatser. Det samma gäller ofta trottoar- eller asfaltskritor. Många av dessa kritor innehåller dessutom bara gips till 50%. Vad de övriga 50% av kritan består av anges sällan men är i regel tillsatser som ska göra att kritan inte smular för mycket. Man bör undvika denna typ av produkter som innehåller många olika okända tillsatser.