K-podd 14 SPECIAL: Vad är kulturarv? Hallandsresan 2 med Kulturarv Halland

”Ibland kan det göra ont att göra ett urval”
/ Caroline Pamucina.

I K-podd-special ställer vi oss frågan ”Vad är kulturarv?” och hur kan det användas, bevaras och utvecklas? Bland annat.

I detta avsnitt hör du deltagare från samverkansgruppen ”Kulturarv Halland”: lektor i historia Högskolan i Halmstad Jens Lehrbom, museichef Garnisons och luftvärnsmuseet i Halmstad Caroline Pamucina, hembygdskonsulent Kerstin Hultin och chef för bebyggelseenheten på Kulturmiljö Halland Dennis Axelsson.

Transkribering av hela samtalet

Deltagare i samtalet:
HH = Helena Håkansson, programledare
JENS = Jens Lehrbom
CAROLINE = Caroline Pamusina
KERSTIN     = Kerstin Hultin
DENNIS       = Dennis Axelsson

 

HH:       K-podd är ju riksantikvarieämbetets podd där vi brukar nörda ner oss i härliga ämnen som har en förankring i kulturarvet på olika sätt. Oftast är det medarbetare på myndigheten som är med och pratar. Men nu lyssnar du på K-podd special, och det är, eller det kommer att  bli en handfull podd-avsnitt där vi samtalar med andra spännande och kloka människor för att lyfta frågor kring vad kulturarv är, om hur kulturarvet kan användas, bevaras och utvecklas. Och hur det är att jobba med kulturarv, bland annat.

I Halland träffas kontinuerligt ett gäng smarta personer i en konstellation de kallar Kulturarv Halland. Alla jobbar på något sätt med kulturarv och träffarna samordnas av region Hallands kulturarvsutvecklare, Daniel Borgman. Så när de ändå skulle ses så tänkte vi, vad passar inte bättre än att spela in ett avsnitt av K-podd special, för att kolla vad de tycker att kulturarv är, och hur de ser på arbetet med kulturarv framöver.

 

HH:       Med någon form av lastbil som hörs utanför så sätter vi då igång ett samtal om kulturarv, skulle jag nog vilja förenkla det med att säga. Vi börjar, det sitter ett gäng här runt bordet just nu som ser ganska förväntansfulla ut faktiskt. Vi ska göra en liten presentationsrunda, Jens ska du börja? Vad heter du och var jobbar du? Vad har du liksom för roll där?

JENS:    Jag heter Jens Lehrbom och är lektor i historia på högskolan i Halmstad. Och jag är då högskolevärldens representant i den här kulturarvsgruppen här. Eller har vi något namn egentligen? Heter vi det?

KERSTIN:                                          Kulturarv Halland.

JENS:    Ja just det, okej.

HH:       Tack.

CAROLINE: Ja mitt namn är Caroline Pamusina och jag jobbar som museichef på Garnisons och luftvärnsmuseet i Halmstad.

HH:       Tack.

KERSTIN: Och jag heter Kerstin Hultin och jag jobbar som hembygdskonsulent för Halländska hembygdsrörelsen. Det är 77 föreningar och ungefär 23 000 medlemmar tror jag ungefär.

HH:       Oj kan man säga på det.

KERSTIN: Ja och då sitter jag på Hallands bildningsförbund som en av flera andra konsulenter, och det är lite speciellt här i Sverige faktiskt att ha en konsulent som är knuten till bildningsrörelsen på det här sättet.

HH:       På vilket sätt är det speciellt?

KERSTIN: Ja de flesta hembygdskonsulenter det uppdraget ligger ju hos museerna, men det gör det faktiskt inte i Halland. Utan här var faktiskt bildningskonsulenten egentligen hembygdskonsulenten från början kan man säga. Och sen så utvecklades bildningskonsulenten från hembygdsrörelsen, den knoppades av. Så det är en institution faktiskt. Det måste vara tämligen unikt i Sverige tror jag.

HH:       ??? /03:08/, och så har vi en till runt bordet.

DENNIS: Ja jag heter Dennis Axelsson och jobbar på Kulturmiljö Halland, vilket är en del av Hallands kulturhistoriska museum. Och då är jag chef för bebyggelseenheten där.

HH:       Kan inte du förklara kulturmiljö Halland igen. Det har liksom avknoppats och gått ihop, hur är det nu?

DENNIS: Precis, det har det. Under ett antal år så har länsmuseiverksamheten varit uppdelat i tre delar i Halland. Men sen årsskiftet här så har det gått ihop så att nu finns det två delar, ett konstmuseum i Halmstad, sen finns det ett kulturhistoriskt museum i Varberg, och nu är kultur i Halland, vilket är kulturmiljöavdelningen där, gått in i Hallands kulturhistoriska museum kan man säga. Så att Kultur i Halland sysslar med byggnadsvård och arkeologi.

HH:       Då förstår jag. Och Helena Håkansson heter jag för Riksantikvarieämbetet. Med oss runt bordet fast väldigt tyst idag är Henrik Lövenhamn. Ska vi säga att vi har en person till med oss i rummet som är helt tyst, Caroline vem är det?

CAROLINE: Ja vi har Andreas Persson med oss i studion. Det är vår museipedagog på Garnisons och Luftvärnsmuseet, han är med och studerar idag.

HH:       Jaha, vi får se om vi slänger in honom i diskussionen så småningom eller om han kastar sig in, vi får se. Hörni, jag tänker att vi ska börja med en, för vissa, enkel fråga. För andra, svårare, det beror lite på hur man utvecklar den. Kerstin, vad är kulturarv?

KERSTIN: Ja en spinnrock kanske? Eller kanske hellre den personen som har suttit och spunnit på den här spinnrocken en gång i tiden. Och det är det tysta kulturarvet, det immateriella kulturarvet. Och det är väl där som jag känner att vi har den stora utmaningen att jobba med kulturarv. Även om hembygdsrörelsen har väldigt många byggnader som kräver omvårdnad och så vidare. Så är det egentligen kunskapen som jag tycker är förknippad med kulturarv.

HH:       Så kunskapen kan alltså vara en del av det immateriella kulturarvet tänker du?

KERSTIN:                                         Ja minnen, så är det.

HH:       Dennis vad säger du? Vad är ditt svar på frågan – vad är kulturarv?

DENNIS: Jag tror det beror lite på vilken ingång man har när man jobbar med det just då. Och Riksantikvarieämbetet har ju en ganska bra definition tycker jag som man kan använda. Men sen så tror jag att alla har ett kulturarv som är mycket mer individuellt, att det behöver liksom inte vara kinesiska muren eller Taj Mahal, utan det kan vara gränden man växte upp i, eller kiosken man hängde vid när man själv var ung och sådär. Det tror jag är till stor del mitt kulturarv. Men däremot när jag arbetar på Länsmuseet, så får man ju ta ett annat grepp. Då kanske de också kan vara, den där kiosken kan vara ett viktigt kulturarv, men det beror på vilken roll man har tänker jag. Och då är det ju upp till oss som jobbar i den här offentliga sektorn i alla fall att definiera det och ta med allas kulturarv.

HH:       Hur gör man det måste jag ändå fråga direkt.

DENNIS: Ja alltså det är jättesvårt såklart, och det är ingenting man blir klar med tror jag, utan det får man ju ständigt definiera och ständigt utgå ifrån vad det nu är man jobbar med för dagen. Men så tror jag också att det skulle underlätta om den här gruppen, vi som är professionella och som jobbar med detta, var inte riktigt så homogen grupp som vi är nu, utan det skulle nog vara bra om vi kunde vara lite mer differentierad grupp.

HH:       Och vad menar du med det? På vilket sätt differentierad?

DENNIS: Ja att man kommer från olika delar av samhället och med olika bakgrunder och så vidare. Jag tror att vi är lite för lika för att vi skulle ha så goda förutsättningar som möjligt för att göra det här jobbet på allra bästa sätt.

HH:       Caroline du nickar. Du håller med?

CAROLINE: Ja men jag tänker att när man ställer en fråga så, vad är kulturarv? Så är den svåra utmaningen det att när man frågar – vad är, det är lite att man ska göra  ett urval. Och varje gång man gör ett urval så gör man också ett bortval. Och det är väl där vi har diskuterat väldigt mycket att det går inte att göra ett bortval egentligen. Och det har man också lärt sig av historien att det som man en gång i tiden kanske inte såg som ett kulturarv – aktar vi högt idag. Och därför passare man sig lite för att göra bortval. Och då landar man i det här – är allt kulturarv, och det är jättesvårt. Så det är ingen lätt fråga.

HH:       Är allt kulturarv?

CAROLINE: Ja jag tycker att Dennis formulerade det väldigt bra att – det beror på lite från vilket perspektiv man befinner sig. Då kanske man riktar strålkastaren mot en viss riktning och kan jobba mot det. Men ja, vad kan inte vara kulturarv? Det är svårt att svara på också.

HH:       Jens vad säger du?

JENS:    Ja det har sagts bra grejer här men från mitt perspektiv, det är intressant det där med att det är någonting, beroende på vilket perspektiv vi har, vad vi väljer va. En byggnad eller dokument eller den här kunskapen som du pratar om Kerstin. Så för mig som historiker så är de här berättelserna jag möter i dokumenttexter från medeltiden och framåt ett sorts kulturarv va. Men även om vi nu ska ta Visby som ett exempel, så ringmurarna är ett kulturarv det tror jag alla är överens om. Men när jag var fjortis så låg murgrönan där det var en spelhall som låg precis i närheten av Östra Port, sånt här klassiskt arkadspel och dansbana och sånt där. Det har de rivit bort nu de här medeltidsfundamentalisterna för mitt tonårskulturarv är borta liksom. Så att det är komplext det där alltså.

HH:       Du pratar också om olika roller då precis som du Dennis. Alltså Dennis du sa att du när du har rollen på jobbet, men också rollen privat eller hur? Hur många roller finns det egentligen? Hur många roller har du?

DENNIS: (Skratt) ja det är ingenting jag har räknat direkt. Men det måste ju vara, jag tror inte att det finns ett antal man kan sätta där, utan det beror ju på situationen, men jag tycker det är ganska stor skillnad på när man är privat eller när man jobbar i alla fall. Åtminstone inom offentlig sektor att då måste man se till att ta de här perspektiven och till exempel då det som du tog upp här Jens – då kanske man har gjort ett dåligt arbete där om man inte tar med murgrönan, kan jag tänka mig. Och Visby är ju ett kul exempel för där tror jag, många tycker att man måste ha väldigt mycket kunskap om saker och ting, och berättelsen till exempel är ju väldigt viktig. Men när man kommer med båten in till Visby och ser den här siluetten av den stan, man får ju en känsla och man inser ju någonting här när man ser den stan. Jag brukar använda det som exempel ibland, och Laholms innerstad är också ett sånt där exempel, det är väldigt lätt att se när man kommer dit att det finns någonting här som är intressant i alla fall. Och många tycker till och med att det är riktigt trevligt och mysigt och sådär. Det kan ju också vara ett plus ibland.

HH:       Vi ska göra en liten fråga runt bordet. Ni får svara ja eller nej, och sen så kan vi utveckla det efter det. Såhär, är ni nervösa nu? Känns det jobbigt? (skratt).

DENNIS:                      Ja eller nej, det går helt emot min natur (skratt).

(skratt)

HH:       Ja eller nej. Vi börjar tangera det nämligen. Så jag tänker är kulturarvet på väg att bli en angelägenhet för alla i samhället? Ja eller nej Jens?

JENS:    Nej.

HH:       Caroline?

CAROLINE: Jag önskar jag kunde svara ja, men jag håller med att nej inte ännu. Inte ännu, men för fler.

HH:       Kerstin?

KERSTIN: Ja jag säger nog också nej tyvärr. Jag brukar vara optimistisk men jag tycker inte det. Nej.

HH:       Dennis?

DENNIS:                                                  Jag säger ja.

HH:       Jaha, vad spännande. Då får vi låta Dennis argumentera sitt ja här och ska se om vi kan få över någon på din sida.

DENNIS:       Jo men frågan var väl om kulturarvet var en angelägenhet för alla?

HH:       Ja om det är på väg att bli.

DENNIS: Ja på väg att bli, det tycker jag det alltid har varit. Vem definierar vad det är? Det är väl, som sagt, det kan ju vara den där kiosken man hängde vid eller om det var 1800-tals stugan eller vad det kan vara, så är det ju inte, jag tycker inte att det är upp till någon annan att definiera vems är någons kulturarv, utan det kan man göra själv. Däremot så gissar jag på att ni andra här runt bordet tänker kanske mer utifrån vad samhället, hur samhället jobbar med kulturarv. Då är det kanske en liten annan sak?

HH:       Är det så? Caroline?

CAROLINE: Ja alltså om det blivit en angelägenhet för alla, någonting som man värderar och funderar kring aktivt, att man värnar, så kanske vi inte är där för den breda massan, men precis som du säger Dennis så är det klart att alla människor kanske har ett kulturarv inom sig, eller ett arv som är angeläget, och då är det ju naturligtvis det (skratt). Däremot så kan jag tycka att kulturarvsfrågan har lyfts mycket mer på senare tid. Det tycker jag är märkbart, och det är kanske just i branschen då.

HH:       På vilket sätt märks det tycker du?

CAROLINE: Kanske är det speciellt för Halland? Jag vet inte. Vi har ju satt ihop det här nätverket och jobbat med ett kulturarvsprogram och funderat mycket över de här frågorna, och har haft ett ganska aktivt arbete det senaste året egentligen, sen ett år tillbaka, ett och ett halvt år tillbaka. Bland annat så, jag vet inte om ni har pratat om det tidigare i den här andra halvan, men för ett år sen ganska exakt så arrangerades ju två workshops på initiativ av länsstyrelsen och region Halland där man bjöd in den breda sektorn. Man bjöd in hembygdsrörelsen, man bjöd in, egentligen gjorde man ett upprop till alla som kände att de tyckte det var en angelägen fråga, vem som helst var välkommen. Vi gjorde två stycken separata workshops i vårt avlånga landskap då. En i Halmstad och en i Varberg, för att göra tillgängligheten bredare. Och jag tror vi hade ungefär 80 personer närvarande vid respektive workshop. Och då ställde vi just de här frågorna – vad är kulturarv? Hur ska man jobba med kulturarv? Hur ska man jobba med kulturarv på internet? Ja vi hade en del olika frågor…

HH:       Förlåt, var det folk som arbetade med kulturarv som var med på de här workshoparna? Eller var det…?

CAROLINE: Det var både och. Det var både branschen som var inbjuden, men det var också eldsjälar, ideella föreningar, hembygdsrörelser, vem som helst som kände sig intresserad av ämnet. Vi delade ju ut den här informationen och kallade in folk från liksom, ja vi la ut på bibliotek, överallt alltså, vem som helst fick anmäla sig. Det var inget kriterie att vara med. Och sen mixade vi de här grupperna ganska bra vid olika bord, och lät folk diskutera de här frågorna. Ja det var en liten utbrodering, men det är bland annat sånt här underlag vi har använt då för att ta fram det här programmet kring kulturarv i Halland. Och hur man ska tänka lite kring det halländska kulturarvet också, var en mycket stor fråga. Har vi ett halländskt kulturarv? Hur definierar man det? Det är lika svårt som att definiera kulturarv generellt. Men då kände vi väl att det fanns en stor uppslutning, ett stort intresse som var härligt att se.

HH:       Och med det angeläget?

CAROLINE:                           Ja och med det angeläget, precis.

HH:       Jens vad säger du när du hör vad Dennis säger och…

JENS:    Ja jag håller med Dennis om det där. Men alltså jag kan bara gå utifrån mina egna erfarenheter. Jag har mött människor, regional identitet, jag har forskat om de danska landskapens övergång till Sverige på 1600-talet, det är det jag har skrivit mest om. Och jag har varit runt en del, då i Halland, Skåne, Blekinge och på Gotland då naturligtvis, och föreläst. Och det skiljer sig väldigt mycket i intresse och kunskap alltså bland så kallat vanligt folk va kring det här. Jag minns när jag var i Göinge och föreläste om kriget på 1600-talet för 300 pers, varav en del var utklädda till snapphanar och var jättearga på Karl den V1 fortfarande. Det var ett intressant möte. Där var det verkligen deras kulturarv, deras regionalidentitet va. Sen har jag föreläst i Malmö och på andra ställen där det där inte finns. Det är ganska intressant va. Halland, man läser aldrig någon arg insändare i Halland va. Ja det är nu litegrann med det här moskébygget, och då har de kommit på att – oj, där var det ett slagfält, det har de inte haft en aning om förut va de flesta. Men det blir ett medel för att de triggar, de tar ett kulturarv och liksom aktiverar det så att säga i en debatt. Det var ingen debatt när de byggde Eurostop på samma ställe, eller i närheten va.

HH:       Men vad är det som gör då att man i Göinge reagerar på det sättet och agerar och har det intresset och angelägenheten i jämförelse med Malmö till exempel?

JENS:    Ja alltså det är bara en gissning från min sida, och jag tror inte det handlar om 1600-talet. Det handlar inte om slaget vid Fyllebro 1676, utan det handlar om en av centralmakten bortglömd byggd, alltså med arbetslöshet och såhär. Då hittar man de här medlen och då kan historien vara ett medel. Kulturarvet då, om vi jämför historien med ett sorts kulturarv också. Det kan vara en förklaring att…

HH:       Att de plockar in det som en trygghet och hålla sig i, är det det du menar?

JENS:    Alltså man gör historien till en del av identiteten, då plockar man upp det bara. Egentligen är man, ??? ??? /17:23/. Men det är en teori, en hypotes jag har, så jag kan inte bevisa det. Men jag har fått en känsla av det att det kan ha med det att göra. Det  har inte gått liksom i tio generationers berättelser, utan man har tagit upp det igen.

HH:       Kerstin är det här någonting som du känner igen?

KERSTIN: Ja absolut, för det är ju det, ja varför går man med i en hembygdsförening? Ja det lokala intresset är ju bland det starkaste. Så är det ju också när det gäller vanliga nyheter, det vet man ju. Att engagera en person i ett större perspektiv regionalt är ju mycket, mycket svårare. Man har ju, där man är uppväxt, där har man ju också ett engagemang med berättelser och med släkt och med sina rötter. Det ser vi också på att släktforskningen är ju så otroligt stort intresse för i Sverige. Så jag tror ju att såna här exempel kan man ju hitta lite överallt, även i Jämtland till exempel, som till exempel ??? /18:21/, ett eget litet land (skratt).

JENS:    Jag har hållit föredrag där också.

KERSTIN:                                                  Ja precis.

HH:       Var det någon som var utklädd?

JENS:    Nej, alltså jag vill bara göra ett tillägg till de där, de var rätt sköna människor. De tog med mig till någon sån där gammal Skansen efteråt och visade mig där det hade stått något slag. Så det var ju sköna göingar alltså. (skratt).

KERSTIN: Nej men visst är det så, men det är det jag kan känna, som jag då som jobbar som hembygdskonsulent för hela Halland så tänker ju jag, när jag möter hembygdsföreningar så var det ju inga som helst problem att få ett stort engagemang om det gäller en fråga som berör dem lokalt. Men inte i ett större perspektiv, då är det ju svårare. Men det är ju också en utmaning, att jobba med integration till exempel som vi har lyckats göra på våra byggnadsvårdskurser. Och det har ju också, tycker jag öppnat en ny dörr för oss, där vi har sett. För man ser ju människor som kommer utifrån, när de får handskas med gamla saker som de har i sina hemländer. Vilken glädje det ger. Och där känner jag att det är ett bra möte. Så där har vi hittat någonting som vi kan bygga vidare på. Sen är det väl också så, om vi nu kommer in på identitet och integration vilket är stora frågor i vårt samhälle idag, hur ska vi möta de här nya människorna och deras kulturarv? Vem tar ansvar för dem? Och hur kan de integreras med oss? Vad händer till exempel om 50 år? Om de har bosatt sig i en bygd. Hur kommer de att berätta om när de kom till Sverige? Och sina rötter? Det är någonting som jag tänker på ibland faktiskt när jag åker runt. Är det som så att den större kulturen äter upp den mindre som kommer? För det här med att det har varit slitningar mellan olika religioner och kulturer, det har vi ju sett ända sen folkvandringstiden. Så det är ingenting nytt egentligen. Men vi har ju på något vis bara ögon för vår tid. Men man kan ju faktiskt också lära av historien tycker ju ja, även om det är en gammal sliten (skratt).

HH:       Det känns som om du är på väg att säga någonting Dennis? Men det är du kanske inte?

DENNIS: Nej men jag satt och tänkte att det här tycker jag faktiskt att vi har, apropå det här att vi har en roll och att det blir lite, att ibland kan det bli debatter eller bråk till och med sådär, det är egentligen kanske inget farligt. Utan jag tror att kulturarvssektorn och inte minst länsmuseet och det, kan vara en arena för det här. Och det viktigaste är att man är öppen och inkluderande och sen så om man argumenterar litegrann mot varandra, det kan man väl göra så länge det stannar vid det. Och förmodligen så kommer det någonting gott ur det också.

HH:       Att kulturarv kan bli en källa till diskussioner, att det får lov att vara det. Är det så du menar?

DENNIS:                                                    Ja precis.

HH:       Är det tillräckligt mycket diskussion om kulturarv?

KERSTIN: Nej jag tycker ju inte det, jag kan ju säga… för om vi pratar, det är ju svårt, man ska inte prata religion. Det är lite fult att prata religion i Sverige, men jag tycker faktiskt religionen har varit en del av kulturarvet också om vi bara tittar på våra kyrkor. Och då måste man ju faktiskt också titta på muslimska kyrkor, det är ju också en annan del. Och det finns ju många andra. Titta bara på den frikyrkliga väckelserörelsen och de minnen som de lämnade efter sig. Det finns mycket att lära, och säkerligen mycket att forska kring det här.

HH:       Vad säger ni? Caroline, diskuteras det tillräckligt mycket kulturarv? Eller behövs det…?

CAROLINE: Jag funderar på om det ibland är så att kulturarv diskuteras när det är hotat, som vi var inne här på när det finns en kulturarvsplats med ett gammalt slag, och det nu ska byggas en ny moské. Och då plötsligt vaknar det till liv. Men det har legat och slumrat länge. Så att det går väl säkert i perioder det där.

HH:       Och då låter det som att det är det materiella kulturarvet som diskuteras också?

CAROLINE: Ja i den frågan är det ju det. Men jag tänker på, som du nämnde också det här med religioner och så vidare, och folkvandringar och då. Vi har ju haft en stor flyktingvåg till Sverige nu i närtid. Och det kan säkert väcka nya frågor, för det kommer nya kulturer och nya människor och som du sa Kerstin, vem tar hand om det kulturarvet? Vad ska vi värna? Hur ska det förvaltas? Hur ska det betraktas? Hur ska det berättas?  Fler frågor helt enkelt (skratt).

HH:       Ja Jens hoppar lite i stolen här.

JENS:    Nej gjorde jag?

HH:       Ja nästan.

JENS:    Ja vad jag funderar på nu också, det är liksom som du var inne på förut Dennis, det här med att vi är en ganska homogen grupp liksom, lätt medelålders akademiker med kulturvetenskap i bagaget. Och vad jag tänker på då, om man lyfter det till någonting större, alltså finns det gränser för vad staten och ämbeten och byråkrater egentligen ska hålla på att utnämna till kulturarv och för ska vi inte låta någon… jag vet själv inte svaret alltså, ska vi inte låta en del saker och ting vara själv. Låta det vara liksom.

HH:       Vad skulle hända om vi lät det vara då?

JENS:    Ja då hade jag haft kvar min spelhall utanför Östra port. Nej, jag vet inte alltså det är en tanke, klart vissa saker…

HH:       Eller så hade någon tagit bort ringmuren för att den var i vägen?

JENS:    Ja det ville ju Karl den V faktiskt och flytta den till Slite på 1650-talet, men det blev aldrig av. Det hade sett konstigt ut.

DENNIS: Men det är ju lite så man pratar om, alltså fysisk kulturmiljöer och byggnader och sådär, så är det ju inte så våldsamt många som är skyddade egentligen heller. Om man ser till byggnadsminnen så tror jag att det finns knappt 50 stycken i Halland. Och det finns väl en 130 000 byggnader. Så det är inte så att det är sådär att…

HH:       Det tror man faktiskt inte.

DENNIS: Det är inte så att man museifierar hela världen för att man utnämner våra byggnadsminnen. Sen så är det skyddade på andra sätt också, men det är ju inte heller så många, och dessutom så är det inte så hårda skydd. Det behöver inte betyda att man inte får göra någonting eller så, utan ibland kan de till och med vara skyddade så att man inte får byta ett fönster, men däremot får man riva dem. Men det är en annan fråga (skratt).

HH:       Men det är intressant utifrån den här – släpp loss kulturarvet, ta bort det från myndigheter nästan, ja nu hårdrar jag det här. Men jag tänker att jag kör en till sån här ja och nej fråga runt bordet…

JENS:    Ja det är lite…

HH:       … och testar den på er. Finns det tillräckligt många kulturarvsinstitutioner i Sverige? Min följdfråga kommer sen att bli – behövs det, vad är det sen som behövs? Eller behövs det färre? Finns det tillräckligt många kulturarvsintuitioner i Sverige Dennis?

DENNIS:                      Jag får säga nej såklart, det måste ju finnas fler.

HH:       Ja Kerstin?

KERSTIN:      Ja jag tycker ju som hembygdskonsulent att det finns för många.

HH:       Mkr intressant. Caroline?

CAROLINE:                                Jag svarar ja på den frågan.

JENS:    Ja okej ja.

HH:       Vad spännande, Kerstin berätta.

KERSTIN: Ja jag känner att jag sitter precis mittemellan som en liten spindel i nätet här då, och mina ideella föreningar som gör det här på ideell basis och gör som de vill, vilket de ska göra, och som jag försvarar hårt. Men sen ovanför mig så har jag ju andra, känner jag, lite större spindlar som tycker jag ska jobba med än det ena, än det andra som man delar ut lite penningpåsar och så vidare.

HH:       Åh vad spännande. Jag skulle vilja höra mer om de spindlarna, men det kanske vi inte tar nu, det tar vi när vi har stängt av.

KERSTIN: Och det är också ett sätt att styra, vilket jag kan förstå, men det är ju som så att den ideella rörelsen är ju en väldigt trög rörelse, man kan ju inte styra dem utan det handlar ju om att entusiasmera. Och jag kan ju känna att det är väldigt snabba puckar och kanske för det är aldrig några långskott direkt i våran verksamhet, så att det blir för mycket, att man knäcker nästan den här stackars ideella kulturarvssträvarna vi har. Jag tycker de har för mycket börda. Vi skulle behöva jobba med enfrågor känner jag faktiskt.

HH:       Caroline, ska du kommentera ditt svar? Ditt ja.

CAROLINE: Ja men jag tänker att det kanske inte behövs fler institutioner, men däremot måste institutionerna bli bättre på sitt arbete och säkert bredda, lite som Dennis var inne på tidigare, att vi är rätt homogena i bara vår egen grupp här. Där behöver man kanske tänka om. Men fler institutioner tror jag inte behövs för det, utan det är mer inriktningen.

HH:       Men Dennis, du tycker att vi behöver fler?

DENNIS: Nej jag kunde inte säga nej helt enkelt, det kändes fel (skratt) att liksom dra ner här. Men jag tror också, litegrann som Caroline säger, men jag tror att jag tänkte mycket utifrån museisektorn eftersom jag själv är i den. Men att vi gör jättemycket, jättebra grejer men det märks lite för lite ute i samhället. Vi skulle kunna bli mycket bättre på att utnyttja det och förmedla det. Vi skulle kunna bilda opinion och påverkan kanske genom poddar, kanske genom att ringa det där samtalet till en beslutsfattare. Och ha liksom en strategisk idé om hur vi ska nå ut på alla möjliga sätt. Och sen hade jag en annan poäng som…

HH:       Men innan du går vidare till den poängen då, och funderar på den, vad skulle ni behöva för att kunna uppnå ett sånt arbete? Är det någonting utifrån eller är det någonting, en förändring inifrån?

DENNIS: Jag tror det är jättemycket en förändring inifrån faktiskt, att vi är väldigt noga med det här som vi alltid har varit, att om man skriver någonting till exempel så ska det vara extremt väl underbyggt, och jättemycket fakta och sådär. Och det kanske är så att man når ut till många färre personer om man gör så, än om man blir lite mer populärkulturell. Och jag tror det finns plats för båda de delarna. Det är inte så att vi ska vara mindre noggranna i allt vi gör, utan vi måste  bara skifta lite fokus på vissa delar tror jag för att kunna nå ut. Jag tror att det finns många andra, nu finns det många museer som jobbar jättebra med förmedling, vi ska inte säga så. Men åtminstone vi på kulturmiljö Halland, tror jag. Saknar litegrann vissa av de kompetenserna, för att nå ut helt enkelt. Så där skulle vi ha både en förändring i hur vi själva jobbar, men kanske också lite andra kompetenser?

HH:       Och vi pratar både kompetenser och vi pratar en större heterogenitet, vad behöver ni för att uppnå det? Vad behöver vi göra i kulturarvsbranschen om man nu ska kalla den det, för att göra den mer heterogen bland oss som arbetar i den?

DENNIS: Jag tror man måste tänka långsiktigt alltså, för att hur får man in nya personer? Först måste man anställa någon, det gör vi inte jätte ofta (skratt), så bara där. Och då kanske det behövs fler institutioner för övrigt. För man kan inte anställa fler. Men också så tror jag att man måste väl fundera redan från hur man utbildar och vad man vill ha. Där är en del. För jag tror att själva, om man lyser en tjänst så är det ganska homogena, en grupp som söker också. Så det är inte bara att bara att ända liksom inriktning.

JENS:    Jag tror också man måste tänka långsiktigt, jag är inne på samma svar som Caroline där att det kanske inte behövs fler institutioner utan nytt folk med en blandning va. Och det är långsiktigt självklart va. Men ja som då är utbildad historiker och lärare och så, så finns det något hopp alltså, det är rätt så heterogen sammansättning på studenterna med avseende etnicitet och sånt alltså. Det är det. Men just den här terminen har jag undervisat lärarstudenter, och där ser man att det är en stor grupp, andra generationens invandrare från Bosnien och sådär som nu liksom ska ut i, så det händer grejer där va. Nu vet jag inte hur det ser ut på andra institutioner i Sverige, men jag har sett den tendensen, vilket är positivt va.

DENNIS: Sen tycker jag att det finns en grupp, eller en grupp? Vi kanske är en grupp, men alla andra är ju inte en grupp. Men jag menar att det finns annat än etnicitet också. Det finns säkert också, nu kan inte jag de här grupperna, men vilka som inte går vidare till högskola och universitet till exempel. Som ofta inte kommer in i kulturarvssektorn heller. Men som har lika stor rätt till kulturarvet för det. Och då, jag vet inte hur man ska lösa det. Men det finns…

CAROLINE: Men därför är det så viktigt att ha dialog med en bredare sektor, alltså ta in, som du sa Kerstin, varför går man med i en hembygdsrörelse, men varför går man med i en förening? Och att branschen etablissemanget, institutionerna har nära samarbete med föreningsliv och eldsjälar av olika slag. För det är där man kan plocka upp både ungdomar och äldre för den delen, och andra människor som inte har gått just inne i branschen yrkesmässigt kanske. Utan som faktiskt är en del av kulturarvet till vardagen. Men jag tänker på också kring det här resonemanget, att vi började hela diskussionen med att ställa frågan – vad är kulturarv? Och just det här med bortval och sådär. Jag tänker på, ibland kan det göra ont också att göra ett urval, och ibland är man tvungen att göra det. Vi kan inte rädda hela världen och förvalta hela kulturarvet. Det är omöjligt rent ekonomiskt (skratt), även om vi alla skulle drömma om det. Då tänker jag, jag sitter ju här i egenskap av att jag jobbar på Garnisons och Luftvärnsmuseet, och då vi tillhör ju SFHM då, statens försvarshistoriska museer som har en rikstäckande organisation som heter Sveriges militärhistoriska arv. Där har man genomgått en sån ganska smärtsam gallring de senaste decennierna, där man då bestämde sig för att regementsmuseer på alla regementsområden i Sverige inte skulle finns kvar. Där det fanns väldigt mycket eldsjälar och människor som brann verkligen för sina arbetsplatser och sina traditioner och sitt kulturarv lokalt. Och som förvaltade det med stor glädje. Men man såg att det var inte hållbart ekonomiskt. Att försvarsmakten skulle hålla på att driva en massa småmuseer runtom i landet. Utan man tog då ett helhetsgrepp och gallrade. Och valde ut, så idag har det gallrats ner från kanske 45 museer till cirka 25 museer över hela landet. Och det har ju inte varit smärtfritt. Det är väldigt många människor som har tyckt att det har varit jättejobbigt, för att just deras kulturarv och deras arbetsplats får inte samma belysning. Men samtidigt, vad man har vunnit på det är ju då att vi har kunnat satsa våra resurser, jobba över hela Sverige, försöka tillgängliggöra det militärhistoriska kulturarvet över hela kartan. Och jag menar, det är absolut inte något färdigt arbete, men man har kommit en lång bit. Och där tycker jag det är synligt just det här att ibland måste det göra lite ont också i processen, och en del av det, varför jag kom att tänka på det, just det här med homogenitet, det är väldigt bekvämt att vara en homogen grupp, men vi måste bli lite mer Järva kanske i kulturarvsbranschen att våga ta in det som – man pratar om att ta in det som kanske, att lyfta den historien som inte är så ljus, att den skamfilade historien, att också lyfta den i ljus och så vidare. Och det är inte bekvämt alla gånger, och den måste vi bli mycket mer tuffare mot oss själva kanske?

HH:       Det låter som att mod är någonting som behövs. Man måste vara modig för att våga låta det göra ont ju, tycker jag. Jens du ser väldigt redo ut att säga någonting här. Du drog micken till dig.

JENS:    Ja jag är i form idag, nej jag vill bara hugga tag i det, för det ni pratar om är ju, alltså det pratas ju om mångfald va, och det är ett viktigt begrepp. Men den mångfalden måste ju vara mångfald också i perspektiv och åsikter va. Det kan inte vara att man har olika hudfärg, om det nu spelar någon roll va? Utan att folk tycker olika och på ett vuxet vis liksom diskuterar med varandra va. Om till exempel kulturarv, ska vi bevara det? Och det behövs nog mer, och lite så får jag en känsla av, och det kanske är mina fördomar att vi har ju gått samma universitetskurser liksom, läst liknande kurslitteratur och så, så det blir en slags, inte bara i ålder och kön, utan också faktiskt att vi har läst samma teoretiker och så. Så det blir, ja jag överdriver igen, men jag får den, i alla fall när jag möter mina kollegor att man tycker lite lika hela tiden. Och det kan vara ett problem också.

HH:       Det är en väldigt stor förändring som behövs. Och om det grundar sig till och med i att vi läser samma saker, och att vi även där behöver ändra, så är det en stor… hur ska vi mäkta med det här?

DENNIS: Jag tror att, det kanske inte är svaret riktigt på den frågan. Men någonting som jag tycker har påbörjats är också att kulturarvssektorn, kulturmiljösektorn måste ju lära sig väldigt mycket av andra delar av näringsliv av skolan, av fastighetsägare eller vad det kan vara. Att tidigare kanske det har varit lite så att man kommer in med någon slags expertroll och man har levererat sin expertkunskap, och sen så är det klart, så går man vidare. Men vi måste bli mycket skickligare på att förstå andras ingångar. Både för att det blir liksom en bättre del av samhället. Men jag tror också att vi får egentligen igenom mer. Och det handlar också om att släppa vissa saker då. Men då kanske man kan vinna någonting annat istället. Så jag tror att det hänger ihop lite att vi måste bli bättre på de ingångarna. Och inse andra människor i samhället ingångar.

KERSTIN: På hembygdsrörelsen kan jag bara säga – det klassiska är ju den förvaltande hembygdsföreningen som fastnar i att ägna all sin tid åt de här föremålen. Men vi hade ju faktiskt en hembygdsförening i Halland som hade en auktion, och det väckte ju viss uppståndelse faktiskt.

HH:       Vad auktionerade man ut?

KERSTIN: Ja gamla saker för att man skulle kunna få lämna utrymmet för att kunna visa nya utställningar. Därför att man i princip hade ingen plats. Och då genomförde den här ordföranden den, men det var ju inte utan att det blev ganska mycket diskussion kring det här. Och kunde man göra så? Och det var inte bara här i Halland, utan det var även på andra ställen som det här, vi hade gallringskurser ganska snabbt där man kunde prata om vad ska man då spara? Och då har vi de här spinnrockarna igen då, vilken spinnrock ska vi spara för eftervärlden? Vilket kan orsaka ett smärre världskrig på hemorten.

HH:       Vad är svaret då? Vilken spinnrock är…?

KERSTIN: Ja alltså ur musealt perspektiv så ska man ju helst, för att kunna göra en avhandling kring spinnrockar, då vill man nog nästan ha kvar alla. Men det är ju också ett tufft beslut här att, någon måste ju göra det. Och där får man välja en förening, och då måste man faktiskt också ge dem mandat för att kunna bedriva en verksamhet som ligger i kulturarvet intresse.

HH:       Hörni, vi började vid spinnrocken och jag tror faktiskt att vi ska ta och avrunda och avsluta där. Är det någon som vill tillägga någonting? Det här vill jag också ha sagt innan vi stänger av butiken för idag.

DENNIS:                      Tack för att vi fick vara med i den här podden.

(skratt)

HH:       Tack själva, det är vi som ska tacka. Fantastiskt intressant samtal, tack hörni.

 

Podcast: Play in new window | Download

Subscribe: Apple Podcasts | RSS