När det dyker upp ett nytt fornfynd eller en fornlämning, till exempel en ny runsten eller nya hällristningar, är intresset ofta stort för ristningens innehåll. Men förutom ristningens innehåll och tolkning är det viktigt att tänka på att stenen kan ha skador eller känsliga partier som man behöver ta hänsyn till i hanteringen och att stenen även kan innehålla pigment eller annan information om hur ristningen skapats. Den typen av information kan tas tillvara genom provtagning och genom naturvetenskapliga analysmetoder. Redan den inledande hanteringen i fält av nyfynd är avgörande, hur växtlighet avlägsnas, hur stenen rengöres, förvaras och hur den hanteras under transport. (Ibland är de fältmässiga förhållandena svåra, vid till exempel dåligt väder eller stora mängder sten som kommer upp under en arkeologisk utgrävning. Det viktigaste är då att dokumentera de faktorer under utgrävningen, transporten eller hanteringen som kan ha kontaminerat objektet och som kan bli till en felkälla vid en analys i ett laboratorium).
Vad är tillståndsbedömning och varför är det viktigt?
Det första steget innan några åtgärder görs på en sten är att låta en konservator undersöka hur stenen mår. En sådan första tillståndsbedömning ska alltid resultera i en skriftlig rapport som beskriver hur stenen mår, hur känslig den är och var de känsligaste partierna är på stenen.
Denna första dokumentation kallas ibland för olika saker, exempelvis: tillståndsbedömning, statusbesiktning, preliminär besiktning, konditionsbeskrivning, förundersökning och skadeinventering.
Tillståndsbedömningen ska resultera i ett skriftligt dokument, en så kallad tillståndsrapport. Rapporten får gärna innehålla olika former av dokumentation av ytan och strukturen, till exempel fotografier, teckningar, ritningar (skadekarteringar) eller 3D-skanningar som visar exakt var på stenen det finns skador, svaga punkter, eller partier som borde undersökas mer. Detta bör man ha gjort innan några beslut tas om rengöringsmetod, kritning, transport, förvaring, lagning eller liknande.
Tillståndsrapporten är ett beslutsunderlag och ett planeringsverktyg.  En beställare (till exempel en länsstyrelse) och en entreprenör (till exempel en konservator eller kulturvårdare) bestämmer utifrån tillståndsrapporten vad som ska göras härnäst. Hur stenen kan transporteras, hur den ska förvaras, hur man behöver förbättra dess närmiljö, hur den kan rengöras, lagas, om den är lämplig att kritas eller målas i eller om den ska undersökas i ett laboratorium.
Vill man analysera stenen med naturvetenskapliga metoder är det oerhört viktigt att man inte har kontaminerat stenen i fält eller i den inledande hanteringen, exempelvis genom felaktig rengöring, kritning, imålning, transport eller förvaring. Eller att man, om man misstänker att stenen kan ha blivit kontaminerad, anger i före-rapporterna vilka felkällor man tror kan komma att påverka testresultaten.
Tillståndsbedömningen ska vara noga utförd, skriftlig, sparad och arkiverad över tid. Detta kan vara avgörande om en tvist skulle uppstå mellan beställare och entreprenör beträffande när eller om en skada har uppstått.
Vad är en “skada“?
Uppstår en diskussion om när en skada har uppstått måste man ha något att jämföra med, ett väl dokumenterat före och efter. Tillståndsrapporten är en referenspunkt, ett år noll, och är en förutsättning för att man ska kunna jämföra hur stenen har förändrats eller vittrat över tid. Den är också en förutsättning för att man ska kunna utvärdera effektiviteten av de metod- och materialval man har gjort. En konservator skriver en tillståndsrapport innan alla åtgärder görs och en konserveringsrapport efter att åtgärderna har genomförts. Bägge dessa moment är lika viktiga. Det finns två svenska standarder som beskriver hur man kan arbeta med tillståndsbedömningar, SS-EN 16096:2012 Tillståndsbedömning av fast kulturarv, och SS-EN 16095:2012 Tillståndsrapport för flyttbart kulturarv.
Vad som är en skada definieras i en standard som blev antagen i Sverige år 2011, SS-EN 15898:2011. En skada är en förändring som minskar det kulturhistoriska värdet eller objektets stabilitet.
Du kan läsa mer om Riksantikvarieämbetets engagemang i standarder här.
Riksantikvarieämbetet har också ett Vårda väl-blad som handlar om hantering, förvaring och transport av arkeologiska objekt. Många av råden i Vårda väl-bladet gäller även för fynd av sten, oavsett fyndens storlek.