Mats G. Larsson: arkeolog, historiker och författare, delar här med sig av sin senaste upptäckt angående forskningen kring Kensingtonstenen. Larsson har bland annat givit ut boken ”Kensington 1898 – runfyndet som gäckade världen”. Har han nu hittat nyckeln till gåtan om Kensingtonrunornas ursprung?
Text: Mats G. Larsson Bilder: Kringla.nu
När Kensingtonstenen ställdes ut i Sverige år 2003, och jag började intressera mig för den, tog jag i ett tidigt skede kontakt med en av upphittaren Olof Öhmans svenska släktingar. Min avsikt var att försöka utröna om det fanns någon släktförbindelse mellan Öhman och Dalarna, särskilt Älvdalen, där ett ok med samma märkliga runor som på stenen hade uppmärksammats i samband med utställningen. I så fall skulle han ju den vägen ha kunnat lära sig runraden ifråga och tagit med sig kunskapen till Amerika. Särskilt frågade jag om fäbodstintor, eftersom det fanns tankar om att Dalrunorna varit särskilt vanliga bland dem.
Trots stort tillmötesgående från denne släkting kom det inte fram några uppgifter om någon dalaanknytning. Alla giftermål verkade ha skett lokalt inom den ganska avskilda bygd i Forsa där Olof Öhmans hemby Långby låg. Det återstod alltså för mig att följa helt andra spår, vilka slutligen ledde fram till min bok Kensington 1898 (2012). Då hade ytterligare belägg kommit fram för att runor av Kensingtontyp – nu ofta kallade ”Kensingtonrunor” – förekom vid slutet av 1800-talet, men de var fortfarande begränsade till Dalarna.
Sedan dess har det dock börjat lossna ordentligt i frågan tack vare Riksantikvarieämbetets runolog Magnus Källström och läraren Anna Björk och hennes elever i Hassela. En mätstav med Kensingtonrunor har återupptäckts i Haverö i västligaste Medelpad, och flera inskrifter med samma typ av runor har hittats i byggnader i de gamla finnmarkerna öster om Kölsjön i Hassela i nordligaste Hälsingland, två av dem daterade till 1870 respektive 1877.
Brevet till Kölsjön
När Kensingtonstenen nyligen blev aktuell igen väcktes mitt intresse för den på nytt. Kunde det möjligen finnas någon anknytning mellan Olof Öhman och Hassela, beläget bara några mil från Forsa? Jag började gå igenom min gamla e-mailväxling med hans sentida släkting, som jag lyckligtvis hade skrivit ut. Och där dök den plötsligt upp, den anknytning som inte var så intressant för 17 år sedan men som blivit det nu – en adress avskriven från ett kuvert i släktens ägo som fick mitt hjärta att slå några extra slag:
Wallpigan Anna Ersson
Franshammar
Hassela och Kösjön
Kösjön måste stå för Kölsjön i Hassela, alltså just den trakt där Kensingtonrunorna skrevs in så flitigt. Och brevet var från 1878, året efter att den senaste av dessa inskrifter var daterad. Franshammar var Hassela sockens poststation, men som framgår av bland annat husförhörslängderna ägde Franshammars bruk även flera gårdar i Hassela, varav en i just Kölsjön.
Varför är då denna Anna Ersson (eller Anna Ersdotter) så intressant i sammanhanget? Jo, som man fortfarande talar om i släkten så var hon Olof Öhmans kusin, granne och barndomsvän. Det var också henne han först försökte få till hustru och skrev – ännu bevarade – friarbrev till sedan han rest till Amerika 1879, alltså året efter hennes Hasselavistelse. Och i mellantiden bör hon genom sitt nära förhållande till kusinen ha haft alla möjligheter att delge honom de kunskaper om 1800-talsrunor som hon kan ha fått uppe i Kölsjöbygden.
Anna var född 1856, två år efter Olof Öhman, och hade ännu inte fyllt 22 år när hon arbetade som vallpiga i Kölsjön. Varför hon var just där och vilken fäbodvall det gällde vet vi ännu inte. Men det var vanligt att de mer kustnära och uppodlade socknarna i Hälsingland ägde eller hyrde fäbodar uppe i skogsbygderna och drev sina djur dit i början på juni för att få bete till dem under sommaren (läs mer om fäbodar i Hassela), och det kan ha varit i ett sådant sammanhang hon hamnade där uppe. En annan möjlighet är att hon hade en sommartjänst i Kölsjön på den gård som tillhörde Franshammars bruk.
I och med detta har Kensingtonrunorna krupit så nära Olof Öhman som det nog går att komma. Vi behöver därmed inte längre spekulera i på vilka olika vägar till och genom Minnesota de kan ha nått Kensington, utan det absolut sannolikaste är att de kom direkt från Hälsingland med Öhman själv. Därmed styrks också de olika vittnesuppgifter som lämnades i ett tidigt skede om att han brukade rista in runor på plankor redan under sin första tid som byggare i staden Brandon, uppgifter som ibland avfärdats som påhittade. Och allt detta bara tack vare en adress på ett kuvert!
Juli 2020
Mats G. Larsson
Kontakt: m.g.larsson@telia.com
Vidare läsning
Här på K-blogg och på raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen
2020-06-26 Runornas väg från Hassela till Minnesota