K-blogg – Riksantikvarieämbetets blogg

Digital sommar 2021, två konferenser och ett webbinarium

Viktor Lindbäck

Den andra digitala sommaren går mot sitt slut. Fast egentligen har somrarna varit digitala i decennier nu. Det är inget nytt normalt att vara digital; det enda nya är att kalla det för nytt och normalt. Och att äntligen våga släppa taget om den smältande plastmuggen med beskt bryggkaffe i konferenslobbyn; ackompanjerad av trött rutinmingel medan man försöker att inte tappa ut den sega baguettens fyllning över sig själv och golvet. Trött; antingen efter fakirflyg från Visby eller ytterligare en hotellnatt i ett beklämmande rum där man somnat med TV:n på. Det är inte ens roligt att äta pannkakor med ett lass av bacon, jordgubbssylt och grädde i frukostbuffén längre. Konferenströttheten. De eviga processerna och grupparbetena som förbrukar travar av postit-lappar utan att världen förändras ens mikroskopiskt. Att bokstavligen resa i dagar, utan att komma längre än från den ena skärmen till den andra. Och ändå har man alltid telefonen i den andra handen, för att hålla kontakten med resten av världen.

Fysiska mänskliga möten kan vara viktiga och befogade. Men det jag själv har fått med mig från mina fysiska konferensmöten har mest varit innerfickor fulla av visitkort. Det är digital förmedling jag arbetar med, och de konferensmöten som betytt mest för mig i mitt arbete har samtliga varit just digitala. Tid och fokus har lagts där de hör hemma. Inte på timmar av transporter och väntan; väntan på den där presentationen som jag hade fått mera ut av hemma framför min egen dator, där frågor, svar och diskussioner visualiserats och sparats i chatten. I stället för att försvinna ut i luften redan långt innan jag själv hunnit försvinna ut i snömodden för att spana efter den bokade taxin som ändå inte blev bokad.

Jag föraktar inte resandet i sig; Gobiökensanden kommer jag aldrig att kunna skaka ut ur varken huvudet eller ryggsäcken, och när det i sinom tid blir möjligt igen kommer jag omgående att surfa in på Aeroflots hemsida och boka enkelbiljett till nya äventyr ute på Asiens vidder. Men det finns mer eller mindre lämpliga tider och platser för allt. Arbetstiden har ett värde. Som jag vill se maximeras och itereras, i stället för att rinna bort och fragmenteras. Digitala möten är inte digitala. De är möten.

AAM:s konferens

I början av juni, när nätterna är dagsljusa och solen aldrig går ner, sitter jag hemma i Överkalix och deltar i den årliga konferensen anordnad av American Association of Museums (AAM). Tidsskillnaden spelar ingen roll. Man sover ju ändå inte om nätterna häruppe vid den här tiden på året.

Många talare på AAM-konferensen behandlar teman som inkludering och tillgänglighet; hur pandemin ökat tillgängligheten – inte minst för besökare som fysiskt inte kan besöka museer oavsett pandemi eller inte. Denna ökade tillgänglighet förefaller till stor del vara ett resultat av att museerna för sin egen överlevnads skull har ökat och gjort sin webbnärvaro intressantare.

Många föredrag på AAM:s konferens handlar också om ekonomi – om att på nya sätt få nya intäkter och finansiera den egna verksamheten, och om att göra det mesta av de resurser man förfogar över. Ämnena går in i varandra. Utan relevans och tillgänglighet får museerna inga publikintäkter.

Pandemin orsakade ingen revolutionerande omställning, men den förde befintliga problem upp till ytan och gjorde dem mera angelägna att hitta praktiska lösningar på.

Förutom tillgängligheten, så tar flera av konferensens talare upp andra fysiska problem som var problem redan innan pandemin, men som nu blivit praktiska omöjligheter som måste lösas. Det handlar om knappar, handkontroller, headsets och touchskärmar, som gått från att vara bräckliga, meckiga och “lite äckliga“ att hantera för att de inte går att hålla rena, till att bokstavligen bli livsfarliga och omöjliga. Lösningar som inte kräver fysisk hantering, utan istället exempelvis använder sig av sensorer, verkar “in the post pandemic world“ att bli hållbarare lösningar för både utställningar och besökare.

Små museer och små resurser

Den ekonomiska situationen har alltid varit problematisk för små museer, men har som så mycket annat kommit att belysas ur nya aspekter under det senaste året. Mitt deltagande i AAM-konferensen inleddes den 7:e juni passande nog med ett föredrag på temat “Pushing Boundaries in Small Museums“.

Föredraget presenteras med inledningen:

“Small museums are challenged by limited resources and space. Too often, this leads to stagnant exhibitions and reduced attendance. Uncover innovative ideas for not only maximizing space but also expanding boundaries to increase community engagement.“

Presentationen gjordes av flera talare från olika små museer i USA:

De innovativa idéer som presenterades för att förbättra situationen för små museer var:

Maximera utställningsytan

Satsa på det virtuella

Enkla råd, som skulle komma att upprepas många gånger under konferensdagarna. Inte heller är de några nya råd, men de fysiska begränsningar som pandemin medförde gav av nödtvång en ny tillåtelse att göra saker annorlunda.

 

Nästa föredrag fortsatte på samma tema: ”Turning on a Dime: How Smaller Museums Can Reach Bigger Digital Audiences”, och hölls av personal från  Chicago Academy of Sciences / Peggy Notebaert Nature Museum.

Föredraget presenterades som:

“When the pandemic forced the Chicago Academy of Sciences / Peggy Notebaert Nature Museum to close, it was a local natural history museum. Today, it has reinvented itself as a leading digital museum in one of the country’s best museum cities. How can a small museum make such a significant turn on a dime? Learn how to develop engaging educational content even with a small staff and budget.“

Hela föredraget, liksom många fler föredrag och paneldiskussioner under konferensen, kan enkelt sammanfattas med orden: Använd och utveckla befintliga resurser. Och gör allting tillgängligt på så många olika plattformar och genom så många (digitala och analoga) medier som möjligt.  

Taktila bilder

Ett föredrag som bokstavligen och bildligt stack ut under konferensdagarna var “45 Million Tactile Images to Change the World: Increasing Accessibility & Inclusion for All“

Föredraget presenterade ett samarbete mellan Getty Images, The National Federation of the Blind, och 3DPhotoWorks/Tactile Images, för att göra över 45 miljoner bilder taktilt tillgängliga på museer och institutioner över hela världen. Läs mer om projektet HÄR

“This presentation highlights tactile imaging technology and experiences which allow individuals who are blind and disabled to develop an intimate connection with a wide range of visual and graphic material. Panelists will discuss the opportunities in making the visual experience multisensory across modalities, create inclusion and accessibility irrespective of ability/disability, provide unique educational perspectives, and discuss grant funding opportunities for tactile exhibitions.“

Under panelsamtalet känner jag igen mycket av situationerna och tankegångarna från de samtal jag under mitt arbete med god praxis för taktil tillgänglighet själv har haft med medlemmar i Synskadades Riksförbund och pedagoger som arbetar med taktila visningar på bland annat Moderna Museet i Stockholm.

Taktil tillgänglighet är ingen handikappanpassning, utan en tillgänglighet bland alla andra tillgängligheter. De taktila bilder som skapats och prövats på de museer som ingår i projektet har gjort utställningarna bättre för alla, genom att tillföra ytterligare en dimension av tillgänglighet. Ju fler sinnen som engageras, desto större blir förståelsen. För alla, oavsett synförmåga. Det är viktigt att kunna uppleva med sina egna sinnen, och inte bara få omgivningen tolkad och återberättad för sig. Jag har hört det flera gånger från personer med varierande grad av synnedsättningar när vi pratat om vikten av taktil tillgänglighet och inte enbart syntolkning; “Jag vill kunna uppleva med mina egna sinnen“.

Och det slår mig hur likt allting är överallt, över hela världens museivärld. Det är samma frågor och samma verksamheter som diskuteras överallt; tvärs över hemisfärer och kontinenter.

Det finns inga entydiga svar eller universella lösningar. Men det finns goda exempel; praktiskt fungerande exempel som kan visa möjliga vägar för andra. Samtidigt som det också finns dåliga och misslyckade exempel, där teknik, behov och syften inte har matchat varandra och de tillgängliga resurserna.

Webbinarium – Minecraft och andra världar

Jag stänger av datorn strax efter 02:15, sover några timmar, stiger upp och kokar mig kaffe. Världen ser ut som den brukar, och grannens hund vansinnesskäller som den alltid har gjort. Den måste ha bytt kropp några gånger genom åren, men själva skallet har oförändrat reinkarnerats. Och jag är samma lata jävel som jag alltid har varit, som bara sitter inne och håller på med datorn medan det materiella förfallet därute får ha sin naturliga gång. För syns skull går jag ut och slår ner gräset närmast huset med lie. Spottar på brynet som jag såg de seniga liemännen i urblekta flanellskjortor göra när jag var barn. Byns ohängda ungar stannar till i sin eviga cykel/moped/fyrhjulingsrunda och sluter stirrande cirkeln. Det är som det alltid har varit, medan det mobila modemet blinkar grönt på laddning. Fiber har jag inte brytt mig om att dra in. Och flanellskjortan är tveklöst urblekt.

Den workshop i rekonstruktion av kulturarvsbyggnader i Minecraft som avslutar RAÄ:s webbinarieserie “Tvärmedialt och kreativt berättande“ håller jag från en farstukvist i Svartbyn, där en kompis bredbandsuppkoppling ger bättre flyt åt äventyren i Minecraft än mitt eget sega modem med sitt dyra kontantkort. Ledaren för workshopen, Alex Harvey, sitter i York. Övriga deltagare i Stockholm och Visby. Men vi springer ändå runt tillsammans som glada fyrkantiga avatarer i en lika glad och fyrkantig gemensam värld, som finns lika mycket på riktigt som den bergiga horisont bortom Kalixälven jag kan se när jag vänder mig bort från skärmen. Allting existerar. Med sina egna förutsättningar. I sin egen rätt. På riktigt.

I Minecraft bygger jag senare en rekonstruktion av tegelkyrkan från 1200-talet i Edsleskog, medan sommaren blommar ut, över och börjar bli en aning fuktig om morgnarna. Det är någonting befriande med enkelheten i de fyrkantiga klossarna; ett lika billigt som oändligt Lego, där man slipper få bitarna i dammsugaren eller under hålfoten. Att skapa är att skapa. Oavsett material och medium.

Museum Next XR Summit

Verkligheten har många lager, och kan förses med ytterligare fler digitala lager. VR (Virtual Reality) och AR (Augmented Reality) är de digitala verkligheter som oftast används för att gestalta kulturarv. Man talar också om MR – Mixed Reality. Till skillnad från AR, som endast lägger ett lager av digital verklighet över den fysiska, inbjuder den blandade verkligheten till interaktion mellan fysiskt och digitalt. Men gränserna är flytande mellan de olika Realiteterna, och begreppen används i dagligt tal ofta synonymt. Därför har man börjat använda begreppet XR (Extended Reality) för att täcka in alla former av digital verklighet som på olika sätt interagerar med användaren och omgivningen. XR var temat för MuseumNext:s konferens den 12-14:e juni, med över 30 föredragshållare som delade sina erfarenheter och projekt.

Genomgående tema på konferensen Museum Next XR Summit var berättande genom XR – båda som ett sätt att göra museer fysiskt tillgängliga på distans, och som ett sätt att ge fler dimensioner av liv, innehåll och personlig röst åt miljöer, samlingar och utställningar.

Alla föredrag var intressanta och relevanta, och jag föreslår därför alla som intresserar sig för kulturarvsförmedling via XR att köpa tillgång till de inspelade presentationerna och själva botanisera. Här är några förslag att börja med:

Exempel på sevärda presentationer från den 12:e juli:

 

Exempel på sevärda presentationer från den 13:e juli:

 

Exempel på sevärda presentationer från den 14:e juli:

Tänkvärda citat

Från Taran Singhs presentation av sina erfarenheter av att utveckla, misslyckas och hitta publikanpassade lösningar för 3D, VR och AR på Anglo Sikh Virtual Museum kom flera tänkvärda citat:

“3D models are not a magic bullet. Museums have models, but can’t use them effectively.“

“Overcomplication is the best route to failure“

“User testing is a must. You might like it, but not the audience“

“Test new features with users straight away, improve it quickly.“

Fortsättningen

Augustisolen lyser lågt och vilsamt genom de nerdragna persiennerna i mitt andra hem på Gotland. Ingenting tar slut; det övergår bara i andra former. Det digitala konferensformatet betraktas numera som fullvärdigt, och min planering av nya webbinarier hos RAÄ, där praktiska erfarenheter får spridning genom mänskliga möten, går vidare. Jag kommer att försöka få med några av de mest intressanta föredragshållarna från sommarens konferenser i dessa webbinarier, och låta deras erfarenheter bli mera tillgängliga för svenska museer. Tvärs över jorden, utan reskostnader och restid. Jag saknar inte timmarna i loungen på Bromma.

Exit mobile version