K-podd 81: Postmodern bebyggelse – hur sparar vi den för framtiden?
Emil Schön
Övre raden från vänster: Grubbensparken i Stockholm och MI6 i London. Nedre raden: Nya riksbanken i Uppsala. och Bofills båge i Stockholm. För arkitekter och fotografer se bilder i texten. (CC BY-SA)
I K-podd avsnitt 81 tar arkitekturhistorikern Cathrine Mellander Backman oss med på en exkursion i det sena 1900-talets postmoderna bebyggelse. Vi samtalar om vad det är som gör den här bebyggelsen typisk och också om vad som behövs för att den inte ska rivas ut och förloras för eftervärlden.
I podden kommer Cathrine Mellander Backman in på att det ännu saknas tillräcklig kunskap om de kulturhistoriska värdena i det sena 1900-talets bebyggelse. En kunskap som behövs för att på klokt sätt ta vara på den här bebyggelsen för framtiden.
– Bristen på kunskap om det sena 1900-talets arkitektur är särskilt problematisk när vi har en klimatkris som kräver en omställning i byggbranschen, från att riva och bygga nytt till att istället anpassa och bevara, säger Cathrine Mellander-Backman, arkitekturhistoriker och utredare på Riksantikvarieämbetets kulturmiljöavdelning.
Men det är inte bara klimatskäl som gör att vi behöver ha med den här biten av vår historia in i framtiden:
– När vi tar fram historiska fakta om det förflutna så förser vi platser, landskap, miljöer och byggnader med mening och vi tillskriver dem ett värde. De hjälper oss att förstå vårt förflutna. Därför är det viktigt att också bevara den här moderna bebyggelsen. Att förstå ett samhälles historiska utveckling är fundamental också för att förstå sin samtid, säger Cathrine Mellander Backman.
Terry Farrell var en av de mest inflytelserika arkitekterna i England under de sista decennierna av 1900-talet. Farrells gestaltning av MI6 i London (Secret Intelligence Service) invid Themsen från 1994 kännetecknas av eklekticism och en hög grad av ingenjörskonst där olika historiska stilelement har kombinerats på ett lekfullt vis. Foto: Richard Cooke (CC BY-SA 2.0)
När Södra stationsområdet planerades under tidigt 1980-tal tog Stockholms stadsbyggnadskontor fram ett kvalitetsprogram för att säkerställa att det fick en sammanhållen gestaltning även om flera olika byggare och arkitekter fick uppdragen att uppföra och färdigställa området. Den spanske arkitekten, Ricardo Bofill, ansvarade exempelvis för den så kallade ”Bofills båge” som utgör en ansenlig svängd byggnadskropp med central placering i området. Bofills båge, uppförd 1992, utgör genom sin volym och svängda form samt genom sin klassicerande utformning en tydlig representant för postmodernismen.Foto: Håkan Svensson (CC BY-SA 3.0)Bostadshuset i hörnet Rådmansgatan-Upplandsgatan i Stockholm från 1979, ritat av arkitekten Sune Malmquist, är ett tidigt exempel på en följsam anpassning, i både höjd och fasadkomposition, till den omgivande stenstaden. Med element hämtade från den klassiska arkitekturen i form av rusticerad bottenvåning, pilastrar med joniska kapitäl och gesims samt dekorativa inslag kring fönster och dörrar utgör byggnaden ett avsteg från den tidigare modernismens avskalade formspråk.Foto: I99pema/Wikimedia. (CC BY-SA 3.0)Stadsplanen för S:t Eriksområdet i Stockholm togs fram av planarkitekten Aleksander Wolodarski och byggnaderna, uppförda mellan 1995-1998, ritades av arkitekterna Brunnberg & Forshed. Bebyggelsen anknyter till den svenska 20-talsklassicismen i såväl skala, färgsättning som fasadkomposition. Stadsplanen för området utgör ett tydligt uttryck för ett förnyat intresse för olika värden i stadsrummet som växte fram under 1970- och 80-talen, såsom rumslighet, platsbildningar, grönstrukturer och en anpassning av ny bebyggelse till befintlig. Foto: I99pema/Wikimedia. (CC BY-SA 3.0)Skanskas kontorshus, vid Lilla bommen i Göteborg, uppfört 1989 och ritat av arkitekten Ralph Erskine. Byggnaden ger, genom sin röd- och vitrandiga fasad och takets uppstickande byggnadsdelar, associationer till sjömärken och periskop. Detta kommunikativa inslag var kännetecknande för det postmoderna formspråket. Byggnaden har även inslag av så kallad ”high tech” som kännetecknas av ett utpräglat användande av glas och stål i materialen och av att exteriören strävar efter att synliggöra byggnadens bärande strukturer samt att trappor, hissar och ventilationssystem utgör del av den arkitektoniska gestaltningen. Foto: ArildV/Wikimedia. (CC BY-SA 3.0)Nya Riksbanken i Uppsala, uppförd 1989, ritad av arkitekten Carl Nyrén. Den kvadratiska byggnadsvolymen, den centralt placerade glaslanterninen på taket samt fönstrens symmetriska placering i fasaden bidrar till byggnadens strama formspråk. Den sparsmakade gestaltningen med inslag av klassicism kontrasteras av byggnadens starka färg i en varmt röd nyans. Den internationella postmodernismens intresse för klassisk arkitektur och starka signalfärger fick en mer nedtonad framtoning i Sverige. Foto: Foto: I99pema/Wikimedia. (CC BY-SA 3.0)
