GÄSTKRÖNIKA AV ERIC LANDER
Något som alla runologer drömmer om är väl att upptäcka en ny runinskrift, eller rättare sagt en runinskrift som hittills gått odokumenterad av andra runforskare och den vidare världen. Tänk dig känslan som flera lantbrukare i framför allt Sverige och Norge fått uppleva när de flyttar på en särskilt stor och flat – men besvärligt belägen – sten i en åker, en sten som sedan visar sig ha ristade tecken på den dolda ytan. Rena rama julafton!
Forskningsresa till Älvdalen
Den som har Indiana Jones-ambitioner har goda förutsättningar att göra fältrunologiska fynd i Dalarna, där inskriftsmaterialet är lika stort som det är understuderat. Trots att det är extremt torftigt med vikingatida och medeltida inskrifter i trakten blommar en säregen runtradition upp i Dalarna på 1500-talet, och runkunskapen fortsätter att leva där ända in på 1900-talet.
Det finns fler än 350 inskrifter dokumenterade – där merparten faktiskt inte är på dalmål utan på (riks)svenska – och säkert många fler som vi inte känner till. Ett stort antal föremål med dalrunor är privatägda, och det är mycket sannolikt att en hel del träskålar, stavar och fäbodsväggar inristade med runor har undsluppit runologens (och i många fall säkert även ägarens) uppmärksamhet.
Förmodan om ett anmärkningsvärt högt mörkertal är en av anledningarna till att en forskargrupp med representanter från flera lärosäten och myndigheter – Yair Sapir, Magnus Källström, Patrik Larsson, Michael Lerche Nielsen, Jonas Nordby, Josefin Devine och jag – samarbetar för att vidare undersöka dessa och andra (i runologens ögon) sentida runtraditioner. Den 9–11 november träffades vi i Älvdalen för cirka 48 intensiva timmar av presentationer, fältarbete och stimulerande diskussioner med varandra och lokalbefolkningen.
Kyrkhärbret i Älvdalen besöktes
Måndagsförmiddagen ägnades åt undersökning av föremål på Rots skans – hembygdsgården i Älvdalen. På eftermiddagen åkte vi till Älvdalens kyrka för att besöka två av Sveriges äldsta timmerhus. Det ena huset, loftboden, är från 1580-talet och det andra, kyrkhärbret, är från 1280-talet; bägge hus är prydda med en handfull runinskrifter. Notera här att det är själva timret som är dendrokronologiskt daterat; ristningarna i timret är yngre. (Dendrokronologi är en metod att datera trä med hjälp av träets årsringar.)
På utsidan av loftboden finns ett dalrunealfabet i abc-ordning, samt två dörrar med var sitt vackra exempel på namnet susanna.
En liten stund senare stod vi i byggnaden bredvid, kyrkhärbret, och undersökte den eleganta inskriften erfrunir, med delikata, spegelvända runor.
 |
 |
| D Rv266: erfrunir ’ärvrunor(?)’ och g. Foto: Eric Lander (CC BY). | |
En fängslande fråga i sammanhanget: är pricken mellan e-runans bistav och huvudstav avsiktligt ristad eller ej? Det är den nog, därför bör translitterationen nog vara æ. Två andra kända inskrifter i härbret kunde vi lätt hitta – D Rv266 sädes:korned ’sädeskornet’ på övervåningen och ett stiligt dalrune-g på ytterväggen – men snart ställdes vi inför ett mysterium.
Enligt anteckningar vid Riksantikvarieämbetet av Helmer Gustavson (1938–2018) som Magnus Källström hade med sig skulle det tydligen finnas ytterligare två inskrifter i rummet med erfrunir-inskriften. Trots Helmers utförliga orienteringsuppgifter och flera kisande ficklampsbärande runologer lyckades ingen av oss hitta dessa två inskrifter i kyrkhärbret.
I efterhand är det inte så konstigt att vi misslyckades, vilket Magnus uppmärksammade några dagar senare: inskrifterna fanns inte alls i kyrkhärbret, utan i byggnaden bredvid (dvs. loftboden) – en viktig detalj i Helmers anteckningar som förbisetts!
En tidigare okänd dalruneinskrift
En följd av den här lilla lapsusen var att rummet vi befann oss i fick en grundlig undersökning, och den som söker, hen finner, även om det hen finner inte var det hen sökte efter.
I mitt fall landade ljuset från min trofasta ficklampa på några linjer på övre delen av en timmerstock i väggen. Inristad i virket såg jag en tydlig f-runa, och inte bara det: det fanns fler tecken både till höger och till vänster! I ett ögonblick var vi flera ivriga kollegor samlade vid inskriften. Tillsammans tydde vi:
I D (u) fiäl (u)
De två första tecknen ser ut som latinska bokstäver, I och D, båda betydligt kortare än inskriftens övriga tecken. Efter ett signifikant avstånd kommer sedan ett tecken som består av en lång rak bistav som ansluter sig till en huvudstav. Detta kan naturligtvis vara en u-runa (eller möjligtvis toppen av en t-runa som är skadad nedtill), som sedan följs av ett kortare mellanrum.
Läsningen av den sammanhållna sekvensen fiäl är säker (observera pricken på dalrune-i:et). Det sista tecknet sitter tämligen avskilt från l-runan och verkar vara en u-runa till, denna gång med rundad bistav (eventuellt toppen av en bälg på ett skadat þ/d/D).
Inskriften har av uppenbara skäl ännu inte publicerats någonstans, och varken läsningen av inskriften eller tolkningarna nedan har refereegranskats. Hur inskriften ska dateras tänker jag inte heller gå in på här. Men utifrån den preliminära läsningen av runtexten som beskrivits ovan vill jag gärna presentera några tolkningsförslag.
Tolkningen ’fjöl’ är mest sannolik
En naturlig utgångspunkt är sekvensen fiäl.
Stefan Jacobssons blixtsnabba analys var älvdalskans fyöl, samma ord som svenskans fjöl ’planka, bräda’ men även ’bjälke, balk’. I Söderwalls ordbok nämns flera varianter i fornsvenskan: fiol, fiöl och fiäl. Enligt SAOB är fjäl en dialektal variant (och förmodligen en form som uppstått genom påverkan från andra böjningsformer i paradigmet, t.ex. genitiv singular fiälar).
Att en timmerstock i en vägg skulle ha ordet ’balk’ på sig är kanske inte så värst förvånande. Runföremål är ofta inristade med en beteckning eller benämning på objektet själv (exempelvis äldre runristade kammar med ordet ’kam’). Mig veterligen finns inte ordet fiöl eller fiäl belagt någon annanstans i runmaterialet. I sådana fall är detta vårt enda runbelägg på just detta ord.
Balk, berg eller kanske fiskfjäll?
Kan fiäl vara något annat än ’balk’? Alternativen är inte särskilt lockande. Vad sägs om fiäl(l) ’berg’? Inte omöjligt, men ett besynnerligt budskap i kyrkhärbrets kontext. Kanske verbet fiäla ’dölja, gömma’? Imperativformen av fiäla är fiäl, men hur ska den kryptiska uppmaningen ’göm!’ uppfattas?
Det kanske handlar om ordet fiäl(l) med betydelsen ’hud’ eller ’hinna’ (av olika slag)? På en vägg i en gammal jaktbod som nu står på hembygdsgården i Älvdalen kan man visserligen läsa om bland annat gäddfiske och fågelfångst, förmodligen för att det var just fisk och fågel som jägarna hängde upp i boden.
Kyrkhärbret i fråga fungerade ju faktiskt som tiondebod. Enligt Dalalagen (§3) var bönder förpliktade att ge en tiondel av gårdens produktion i skatt till kyrkan. Det gällde både fä och säd (nota bene ovannämnda sädes:korned) men också hwan tiunda fisk aff hwarium fisklekum, som det står i Dalalagen. Det har utan tvekan funnits en hel del fisk liggande i kyrkhärbret, men det förefaller mindre troligt att man någonsin har velat förvara fiskfjäll (alltså avfall) där.
Åverkan kan ha skadat inskriften
Är sista tecknet egentligen toppen av ett þ/d? Det skulle resultera i fiäl(d), en sekvens som för tankarna till nynorskans fjøld (fem.) ’myckenhet’ eller fornsvenskans fiälde (mask.). Eller skulle fiäl(d) kunna föreställa en form av fiäll/fiäld ’avdelat jordstycke’? Båda alternativen – ’mängd’ och ’fält/åker’ – passar väl någorlunda bra in i sammanhanget av ett utrymme där tiondet skulle härbärgeras, men frågan är om den tolkningen är mer sannolik än fiäl ’fjöl’.
Även om vi godtar tolkningen av fiäl som fiäl ’fjöl’ – eller kanske fiäl(u) som ett påbörjat fiälum ’för/till fjölar’ i dativ plural? – så har vi ju fortfarande några tecken kvar. Vad gör vi med I D (u)? Ett förslag som ligger nära till hands för I D är att de är initialer, ett typiskt kännetecken för dalruneinskrifter (se bilder ovan).
Magnus Källström har påpekat att det D-liknande tecknet skulle kunna vara övre delen av ett dalrune-g (eller hälften av ett B/b), och att följande (u) kan vara toppen av en t-runa. Det skulle innebära att träet slipats eller huggits bort nedantill efter att ristningen gjorts. Om så verkligen är fallet behöver undersökas vidare.
Mycket spännande återstår att upptäcka
Det finns många obesvarade frågor kring nyfyndet i Älvdalens gamla kyrkhärbre. Men att en ny runinskrift dyker upp efter endast ca 24 timmar i fältet ger oss en fingervisning om hur mycket som finns kvar att upptäcka, undersöka och förstå om runtraditionen i Dalarna. Detta bådar gott för alla oss runentusiaster som önskar sig fler inskrifter att tyda.
Det blev en tidig julklapp för runologerna i år, en som vi glatt tar emot!
Jag vill avslutningsvis rikta ett varmt tack till mina kollegor: Yair Sapir, Magnus Källström, Sven-Göran Hallonquist, Patrik Larsson, Michael Lerche Nielsen, Jonas Nordby, Josefin Devine, Stefan Jacobsson, Willem Koen; Elfdalens hembygdsförening, i synnerhet Marit Norin och Johanna Petersson; Henrik Zetterberg; och inte minst alla älvdalingar som muntert välkomnade oss. Våra forskningsaktiviteter ”Dalrunor – en forskningsinitiering om den lokala variant av runor som användes i Älvdalen med omnejd från 1500-talet till början av 1900-talet” finansieras av Riksbankens Jubileumsfond.
Eric Lander är biträdande universitetslektor i nordiska språk med inriktning mot runologi vid Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Kontakt: eric.lander@nordiska.uu.se.
När du vill veta mer
Referenslista, sorterad i den ordning de förekommer i texten:
- Nyhetsartikel från 2020 ”Ny runsten hittad av en slump – årets fynd helt klart (sh.se)
- D Rv49, Balsers träbodar, Elfdalens hembygdsförening (runor.raa.se)
- D Rv40, Rot, Elfdalens hembygdsförening (runor.raa.se)
- D Rv133, Prostgården, Älvdalens socken (runor.raa.se)
- D Rv266, Prostgården, Älvdalens socken (runor.raa.se)
- K.F. Söderwalls ”Ordbok öfver svenska medeltida språket” (runeberg.org)
- Fjöl, Svenska akademiens ordbok (saob.se)
- Fjäl, Svenska akademiens ordbok (saob.se)
- D Rv72, Lövnäs, Jaktboden Rots skans (runor.raa.se)
- Dalalagen – Äldre Västmannalagen(nordlund.lu.se)
- Fjälde, Söderwalls ordbok (runeberg.org)
- Fjäll/Fjäld, Svenska akademiens ordbok (saob.se)