Har du någon gång varit i Karlsborg och sett fästningen? Jag var där för några år sedan och blev fascinerad. Befästningen är gigantisk och byggdes på 1800-talet, när den svenska försvarspolitiken drevs av den fräcka idén om ett så kallat centralförsvar. Om Sverige anfölls skulle den svenska armén låsa in sig i en serie jättefästningar mitt inne landet. Den fientliga armén skulle i lugn och ro tillåtas spatsera över riksgränsen. Väl inne skulle den lede fi så småningom stöta på de stora befästningarna. Och då … ja vaddå? Hur var det egentligen tänkt? Skulle de svenska soldaterna stå däruppe på befästningsverken och ropa ”ni kan inte ta oss, ni kan inte ta oss!?”
Foto: Bengt A Lundberg
Man kan raljera, men folk trodde faktiskt på idén. Efter mycket slit och släp, och en väldig massa tid och pengar, stod den första fästningen i serien färdig. Karlsborg i all sin glans. Men, frågade man sig då, var den här idén om ett centralförsvar egentligen särskilt god? De flesta hade börjat tvivla. Kort därefter gjorde flygmaskinerna sin sensationella entré. Den nybyggda Karlsborgs fästning var hopplöst passé som försvarsteknisk lösning.
På senare tid har jag börjat tycka att det finns slående likheter mellan 1800-talets försvarspolitik och dagens transportpolitik. Båda bygger på idéer som inte verkar vare sig särskilt smarta eller framåtblickande. Inom dagens transportpolitik härskar idén om att vägtransporter med bil och lastbil är absolut nödvändiga för att möta framtidens transportbehov.
Ställ den idén mot den nu hett debatterade klimatfrågan. Eller resultat från miljö- och transportforskningen som visar att bara en bråkdel av dagens bilflotta kan försörjas med biobränsle, med den teknik och de produktionsmöjligheter vi har idag. Produktionen av biomassa för tillverkning av etanol riskerar dessutom att driva upp priserna på mat i världen och förorsaka svält (se till exempel Dagens Nyheter 2007-05-02). I ljuset av detta ter sig idén om vägtransporternas betydelse inte särskilt förenlig med idén om ett hållbart samhälle.
Trots detta vill vår regering prioritera vägtransportsystemet i samhällets investeringar i infrastruktur fram till 2019 (se regeringsbeslut om inriktningsunderlag för infrastrukturplaneringen 2006-12-21). I Stockholm tror vi att lösningen på framtidens transportbehov är en gigantisk biltunnel under Mälaren, den så kallade nord-sydliga förbindelsen.
Foto: Michael Frisk
Frågorna hopar sig. Bygger vi samhällsutvecklingen på en transporteknik som är otidsenlig i förhållande till dagens och framtidens miljöproblem? Riskerar vi att måla in oss i ett hörn när vi satsar enorma summor på förlegad teknik i stället för att satsa på utveckling av ny? Hur kan kulturarvet vara en drivande kraft i en sådan samhällsutveckling och samtidigt bidra till omställningen mot ett hållbart samhälle? Hur tänker vi egentligen? Vad kommer människor om 40-50 år att tänka? Att vi gick baklänges in i framtiden och byggde vår tids Karlsborgs fästning?
>>Michael Frisk är kulturgeograf/arkeolog och jobbar med infrastruktur- och MKB-frågor samt kulturmiljövårdsbidraget på RAÄ.