Runor kan vara oläsliga på mer än ett sätt. Ibland är inskrifterna så skadade att vi har svårt att identifiera tecknen och därför går det inte att få något sammanhang i texten. I andra fall är det ingen svårighet att läsa själva runorna, men den teckenföljd som uppkommer ger inga som helst associationer. Här kan det ibland vara svårt att avgöra om någon mening ursprungligen har funnits eller om det är våra nutida kunskaper som inte räcker till.
I torsdags var jag på Gotland för att granska en nyfunnen runinskrift i Ganthems kyrka och fick då tillfällighet möta båda dessa fenomen. I tornrummet finns en hel del runristningar i putsen (G 142A–I) och vid en renovering nu i somras upptäcktes ännu en av konservator Rebeca Kettunen. Typiskt nog hade jag varit där bara några dagar tidigare för att gå igenom de tidigare kända ristningarna, men denna hade missat helt trots att jag måste hade stått precis under den. Förklaringen är kanske att den sitter betydligt högre upp än de övriga ristningarna, mer än två meter över golvet. Ristaren verkar ha följt den övre kanten av ett stort standar som finns ristat och målat med rödkrita på den norra väggen.
Runorna visade sig inte alls vara särskilt svåra att läsa. Det verkar stå erhakoh͡b, men vad detta ska tänkas betyda är en annan sak. Medan jag dokumenterade denna ristning lade jag märke till att det lite längre ned också fanns en rad med decimeterhöga runor målade med en grå färg. Dessa var betydligt svårare att läsa och jag fick inte fram mer än -u-kru-, vilket är ungefär lika obegripligt som den tidigare inskriften men av andra skäl. En nyfunnen runinskrift är givetvis intressant i sig själv, men det är ju alltid frustrerande när man inte kan säga något om vad det betyder.
Jag hade dock fler saker på agendan och en av dessa var att åka till Lärbro kyrka och ta en närmare titt på gravhällen G 293, som jag tidigare har skrivit om i olika sammanhang. Besöket hade ett tvåfaldigt syfte. Dels var jag intresserad av den speciella stungna n-runa som förekommer i denna inskrift och som verkar ha använts för en speciell kvalitet av /n/, nämligen i anslutning till dentala konsonanter som /t/ eller /d/ men också när n-ljudet var långt. Enligt den traditionella läsningen av inskriften var dock n-runan i ordet minna ostungen trots att man här skulle vänta en stingning. Samtidigt hade jag sett ett fotografi där det såg ut som om runan ändå kunde ha en stingning. Det andra skälet var ett runristat gravhällsfragment hos länsstyrelsen på Gotland där jag mig i ett tidigare inlägg tror mig ha framfört goda skäl för att det en gång kan ha varit del av denna häll. Ett av dessa var att avståndet mellan kanten och runbandet uppgick till 3 cm och att det på fotografier såg ut att vara samma förhållanden på Lärbrohällen.
För att göra en lång historia kort: n-runan i fråga visade sig vara stungen och avståndet mellan kanten och runbandet längs den vänstra sidan av stenen var just 3 cm. Därmed hade jag bekräftat det jag hade misstänkt, vilket ju var trevligt men som också lämnade efter sig en viss tomhet. Vad skulle jag göra nu? Det var ju ännu åtskilliga timmar kvar innan planet mot Stockholm skulle lyfta. Blicken föll på den söndertrasade runinskrift som finns i ringen runt det stora korset på hällens mitt. Lärbrohällen blev nämligen återanvänd på 1600-talet och en ny minnesinskrift höggs in, vilken i stort sett har utplånat denna del av texten.
I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter återges partiet på följande sätt med början till höger om den övre korsarmen:
-----r | -- : -- : - : r | --afr | -- : -… : …-…
Samtidigt bör det påpekas att korset delar ringen i fyra kvadranter och att vi egentligen inte vet var texten börjar. Jag har alltid uppfattat denna del av inskriften som fullständigt hopplös, men eftersom jag ändå hade tid över fick jag för mig att jag skulle gå igenom den systematiskt. Ganska snart såg jag att det fanns en otvetydig d-runa i slingan till höger om den övre korsarmen och därefter upptäckte jag resterna av en bindruna o͡k nedanför den högra korsarmen. Efter ett kolonformat skiljetecken följde sedan runorna ur och därefter fanns en ensam runa omgiven av skiljetecken. Denna hade till vänster något som liknade bistaven till a. Den ensamma runan ledde direkt tankarna till de dateringar efter den så kallade påsktavlan som finns i många gotländska runinskrifter. ”Då var f söndagsbokstav och l prim(stav) [dvs. gyllental] i trettonde raden på tavlan” kan det exempelvis stå (G 70 Urgude, Sproge socken). Kunde det vara så att det i korsringen på Lärbrohällen stod ”och var a”. Knappt hade jag hunnit tänka klart denna tanke förrän jag insåg att runföljden till höger om den övre korsarmen ursprungligen måste ha utgjorts av ordet sunnudagr ’söndag(sbokstav)’.
Nu rådde det ingen tvekan om i vilken riktning jag borde söka. Jag tog en paus och gick ut på kyrkogården och satte mig på en bänk i solskenet. Där plockade jag fram min dator och sökte i Samnordisk runtextdatabas på sunnudagr för att få exempel på hur de nämnda dateringarna brukar vara formulerade. Jag behövde inte gå igenom särskilt många poster förrän jag insåg att runföljden afr i korsringen nedtill till vänster givetvis måste vara slutet av ordet primstafr ’primstav’, vilket jag egentligen borde ha förstått långt tidigare. Min a-runa måste alltså ha varit gyllental år 1350. Då kunde man ju också ta reda på vilken söndagsbokstav detta år hade genom att titta i påsktavlan. Lyckligtvis hade jag även den inskannad på datorn, men här kom en oväntad överraskning. Söndagsbokstaven för år 1350 var runan þ, men gyllentalet var inte a, utan u. Hur kunde detta vara möjligt? Och varför såg det ut som om det stod rimstafr och inte primstafr på hällen? Det var bara att gå in i kyrkan och ge sig i kast med inskriften igen. Det visade sig faktiskt finnas en p-runa, men förutom den övre delen av huvudstaven och svaga spår av den övre bistaven återstår bara de två stingningarna, vilka tidigare har tolkats som ett skiljetecken. Det som jag hade uppfattat som en a-bistav på samma runa måste alltså vara något annat (troligen en skada). Jag insåg då också att de föregående runorna ur inte kunde vara resterna av ordet var, utan att de naturligtvis återgav u-runans namn: ūr ’duggregn; slagg’. Ibland skrivs nämligen hela runnamnet ut i dessa dateringar. ”Då var ūr primstav och þurs söndagsbokstav” står det exempelvis på en gravhäll i Hangvars kyrka (G 308).
Därmed var faktiskt hela inskriften löst och med den nyvunna kunskapen var det också möjligt att identifiera tämligen diffusa spår av runor. Inskriften i korsringen börjar inte högst upp i ringen utan till vänster ovanför den vänstra korsarmen. Texten bör enligt min mening läsas:
ð̣ạ : u-- : --… sụɴud--r ọ͡k : ur : pr--s-afr
Þā v[ar þors] sunnud[ag]r ok ūr pr[īm]s[t]afr.
”Då var þurs söndagsbokstav och ūr primstav.”
Det är naturligtvis lätt att känna sig lite mallig när man med utgångspunkt i endast fem säkert lästa runor och en helt oviss läsordning slutligen lyckas få fram en hel mening på sju ord. Den mer renlärige fältrunologen skulle här säkert påpeka att man först ska läsa och dokumentera inskriften helt förutsättningslöst och därefter börja fundera på tolkningen, men i praktiken kan det vara svårt att hålla dessa delar helt åtskilda. Vinsten med att vi nu kan förstå denna till synes omöjliga del av inskriften måste ändå väga tyngre trots vissa genvägar. Dessutom var jag på grund av en felläsning ett tag ute på helt fel spår, även om detta uppslag till slut ändå ledde rätt.
När jag återvänder till Helmer Gustavsons noggranna kommentarer till läsningen av inskriften i manuset till Gotlands runinskrifter 3 ser jag också att de flesta av mina iakttagelser rörande de enskilda tecknen finns redan där. Det som behövdes var egentligen en trådända att börja nysta i och denna fick jag tag i när jag identifierade det lilla ordet ok ’och’.
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Den n-runa som förekommer i ordet sunnudagr är av allt att döma stungen, vilket med inskriftens ortografi är det förväntade, eftersom n-ljudet i detta ord är långt. Att detta tecken förekommer här är lite lustigt, eftersom jag ursprungligen åkte till Lärbro för att bland annat kontrollera en annan n-runa med just detta ljudvärde. Inte anade jag då att det skulle finnas ett exempel till i samma inskrift. DS.