I slutet av september påträffades ett tidigare okänt runstensfragment i samband med omläggningen av kyrkogårdsmuren vid Lena kyrka i Uppland. Trots att fragmentet bara bär fyra runor fick upptäckten ett stort genomslag i pressen. Detta berodde inte bara på det för uppländska förhållanden ovanliga stenmaterialet, nämligen kalksten, utan också på att fragmentet kunde kopplas till en tidigare känd runsten.
Av olika skäl har det tagit mig lång tid att komma ut till Lena kyrka och titta på nyfyndet, men i måndags åkte jag dit tillsammans med Robin Lucas från Upplandsmuseet. Vid kyrkan anslöt också Mats G. Larsson, som gärna ville ta det nyfunna fragmentet i närmare betraktande. Det visade sig bli en händelserik dag, vilket gör att jag nog får dela upp detta blogginlägg i flera delar.
Det stod redan när fragmentet först uppmärksammades klart att det måste vara en del av den tidigare kända U 1028 från Lena kyrka. Denna sten utgörs av ett större fragment, som har varit känt sedan Johannes Bureus’ dagar. Det låg då kyrkogården utanför vapenhusdörren och användes förmodligen som trappsten. 1864 lät Richard Dybeck flytta fragmentet till gravfältet söder om kyrkan tillsammans med runstenarna U 1026 och U 1027. Först 1951 fick det sin plats i Lena kyrka, där det ännu befinner sig. Den skadade inskriften har i Upplands runinskrifter (1953) lästs och tolkats på följande sätt:
… asbiurn · ạuk i[n]-… --[k]ụrụ….---…na-…anti kuþ suiki · þa iʀ h[a] sui[k]u
… Asbiorn ok …-[l]andi(?). Guð sviki þa, eʀ ha[nn] sviku.
”… Åsbjörn och …-land(?). Gud svike dem, som sveko honom.”
Att bli ”sviken” betydde att bli utsatt för förräderi med dödlig utgång och detta uttryck dyker emellanåt upp på runstenarna. En närmast identisk motsvarighet till bönen på U 1028 finns på en av de gotländska Sjonhemsstenarna (G 134) och på en nu försvunnen runsten från Söderby i Danmarks socken (U 954) stod det om den döde: En Sassurr drap hann ok gærði niðingsverk, svæik fēlaga sinn ”Men Sassur dräpte honom och gjorde nidingsverk, svek sin kamrat”.
Inskriften på det nyfunna fragmentet är egentligen inte särskilt märkvärdig. Redan på de fotografier som jag fick i september stod det klart hur runorna ska läsas …anua… och eftersom jag inte kunde komma på något lämpligt personnamn gissade jag på att det kunde vara resterna av exempelvis [h]ann va[ʀ] ”han var” eller [h]ann va[rð] ”han blev”. Det finns nämligen nästan ingen ordskillnad på U 1028, så det är upp till läsaren att själv försöka avgöra var gränserna mellan orden går.
Fragmentet har ingen direkt passning till det tidigare kända fragmentet, men genom att studera deras utseende och tjocklek går det att bilda sig en uppfattning om var det kan ha suttit. Det stora fragmentet är 12 cm tjockt i den vänstra änden och 9 cm i den högra. Detta talar för att det har utgjort toppen av en runsten, som i sin nuvarande position vilar på den högra sidan. Det mindre fragmentet är 10 cm tjockt till vänster och 11,5 cm till höger. Detta motsvarar på det större fragmentet tjockleken i höjd med de runor som finns bevarade på den ursprungligen vänstra kanten. Det nyfunna fragmentet bör alltså ha tillhört stenens högra kant och har sannolikt suttit ungefär i jämnhöjd med dessa runor. Detta betyder också att jag måste ge upp min idé om att det har stått ”han var” eller ”han blev” på detta fragment. Det troligaste är i stället att vi här har resterna av namnet på någon av de personer som har låtit resa stenen. Det enda namn som ser ut att passa utan antagande av någon ovanligare skrivning är kvinnonamnet Rannvæig, som tidigare bland annat finns på en västgötsk runsten (Vg 118).
När vi skulle fotografera det större fragmentet och snedbelyste det med min medhavda bygglampa gjorde Robin Lucas en mycket intressant upptäckt. På den fria ytan vid ormens sammanrullade svans finns en 7,5 cm hög n-runa, som ingen tidigare har sett! Detta ger en förklaring till den lite förvånande formen h[a] för hann. Tydligen har ristaren först hoppat över n-runan och sedan lagt till den utanför slingan. I Upplands runinskrifter påstås att det inte går att avgöra om den andra runan i ordet har varit a eller n och att läsningen och tolkningen av detta ord därför ”i någon mån [är] osäker”. Vad jag kunde se finns tydliga spår av den vänstra delen av en a-bistav i den andra runan och med Robins nyupptäckta runa råder det ingen tvekan om att det står han på stenen! Det finns alltså inte längre någon anledning att reservera sig på denna punkt.
Det större fragmentet av U 1028 mäter i dag 0,73 × 0,82 m. Om man tänker sig att stenens mittaxel har gått där de två slingorna korsar varandra högst upp kan den ha varit bortåt en och halv meter bred. Detta öppnar också för att stenen ursprungligen bör ha varit mellan 2 och 2,5 meter hög. Med dessa dimensioner förstår man att den också måste ha burit en mycket lång text, av vilken vi idag bara har några få brottstycken. Det finns alltså goda skäl att hålla ögonen öppna när nästa sektion av kyrkogårdsmuren ska läggas om.
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Genom det pågående projektet Evighetsrunor har även en tidigare okänd avbildning av U 1028 uppmärksammats. Den finns i Olof Celsius’ handskrift R 554 och är utförd i augusti 1741 troligen av Sven Bælter. Teckningen är ritad i skala och mycket väl utförd, men inte heller denne undersökare har noterat den nu upptäckta n-runan. DS.
Fortsättning följer här.