Som jag berättade om i mitt förra K-blogginlägg förlorade Gotland nyligen en av sina runristade gravhällar genom att G 25 i Öja kyrka visade sig vara identisk med den antaget försvunna G 22 från samma plats. Att antalet runinskrifter minskar är ju alltid lite trist, men lyckligtvis gjorde jag och framför allt min danske kollega Michael Lerche Nielsen under samma vecka en del iakttagelser som gör att vi till slut ändå hamnar på plus.
En av de platser som vi besökte var Tingstäde kyrka på norra Gotland. För något år sedan dök det upp ett mejl avsänt från Moskva med en fråga om runor som skulle finnas ristade i putsen inne i denna kyrka. Några sådana ristningar finns inte tidigare registrerade, men en bifogad bild visade otvetydiga runtecken och jag trodde mig till och med kunna ana att det rörde sig om en Ave Maria-inskrift. Runorna visade sig vara ristade på den södra väggen i tornkammaren nära hörnet mot tornportalen, men eftersom de är överkalkade gick det inte att se mer än jag hade gjort på fotografiet: a͡fẹ-r--. Det är dock högst troligt att det handlar om just Ave Maria, även om vissa detaljer är dolda under det tjocka putslagret. Gissningsvis framkom dessa runor redan 1994 då kyrkan genomgick en invändig renovering.
Vi gjorde vi också ett improviserat stopp vid Lojsta kyrka, eftersom jag gärna ville visa det runalfabet i ABC-ordning som jag upptäckte för några år sedan. Alfabetet finns i en av de nedre raderna i den svårlästa inskrift som är skriven med rödkrita på tornbågen och som i Gotlands runinskrifter har fått beteckningen G 83B.
Denna runinskrift verkar först ha iakttagits av Carl Säve, som besökte kyrkan den 13 augusti 1844. Han läste då inte mer än runorna …i maira … tu bauþ…. År 1864 gjorde hans bror P. A. Säve en mer fullständig uppteckning av inskriften som består av minst fem rader, men inte heller han verkar ha sett att det i raden näst längst ner finns ett run-ABC. När inskriften publicerades i Gotlands runinskrifter 1962 gavs ingen ny läsning, utan Elias Wessén nöjde sig med att referera de äldre uppteckningarna. I Samnordisk runtextdatabas återges en läsning som gjordes av Otto von Friesen den 25 juli 1936 och som lyder: …iar- a͡ubolaki- : a͡ṛua.
Jag har alltid undrat varför denna läsning stämmer så illa med de övriga avbildningarna av inskriften, där det är omöjligt att återfinna något av det som von Friesen har sett. När man konsulterar hans anteckningar visar det sig också vara något skumt med lägesangivelsen. Han uppger nämligen där att inskriften ska finnas ”till höger om stordörren” fastän G 83B är placerad till vänster om ingången när man står inne i kyrkan. Jag fick därför en ingivelse att titta lite närmare på väggen på den högra sidan om dörren och minsann fanns det inte här ett ca 27 cm långt vågrätt runband med 4 cm höga runor skrivna med rödkrita. Runorna är mycket svaga och det är inte alls säkert att de ska läsas exakt som von Friesen har gjort, men det råder ingen tvekan om att det är denna inskrift som han avbildade 1936 och inte G 83B.
Vi behöver alltså en ny läsning av G 83B till en kommande version av databasen. Tyvärr är det med undantag för runalfabetet svårt att få någon mening i denna långa text, som dock måste ha haft en sådan. När jag för ganska exakt tre år sedan gjorde ett allvarligt försök att läsa och dokumentera dessa runor noterade jag att det på samma yta också finns ristade runor, som kan var äldre än rödkriteinskriften. Jag läste här fu-or, vilket sannolikt utgör början av en futhark. Dessa runor finns med på P. A. Säves teckning, men han har inte angivit att de är utförda med en avvikande teknik.
En annan kyrka som vi besökte var Eke kyrka på sydöstra Gotland. Här ville jag titta lite närmare på den målade runinskrift (G 48) som finns på den östra sidan av den norra stödjepelaren till triumfbågen och som innehåller en ovanlig variant av h-runan som på sistone har kommit att intressera mig. Inskriften berättar om när kyrkan blev målad, men tyvärr är det viktigaste i denna datering (hundratalet) numera oläsligt. I Gotlands runinskrifter har man gissat att det har stått 1361, men om texten syftar på den passionssvit som målad på den norra långhusväggen och som fortsätter in koret borde det snarast ha stått 1461. Den anonyme mästaren bakom dessa målningar – den s.k. Passionsmästaren – var nämligen verksam i mitten av 1400-talet.
När vi granskade denna mycket svårlästa inskrift upptäckte Michael att det strax ovanför finns några runor ristade i putsen, som inte verkar vara registrerade tidigare. Inskriften är mycket kort: laus, där de tre sista tecknen är förenade i en bindruna. Detta skulle kunna svara mot ett inhemskt ord med betydelsen ’lös’, men Michael föreslog på stående fot i stället det latinska substantivet laus ’beröm, lovord, ära’, vilket säkert är det rätta. Detta kan vara en kommentar antingen till innehållet i målningen ovanför – som föreställer den återuppståndne Kristus – eller till utförandet.
När vi kom till Halla kyrka, som var vårt sista stopp på den tre dagar långa undersökningsresan, lade Michael märke till några runtecken i den östra smygen av långhusportalen. Jag har senare funnit att dessa ristningar finns omnämnda i det andra bandet av Gotlands runinskrifter, men att de där inte har bedömts vara runor. Detta tror jag dock är fel och trots att ristningen är överputsad läser man utan större problem runorna iak-ḅ, som rimligtvis återger namnet Jakob. Därefter följer stort b-liknande tecken som nog snarast ska uppfattas som ett bomärke.
De nu nytillkomna inskrifterna är alla korta och tillhör väl inte de allra märkligaste man kan tänka sig: en Ave Maria, en otolkad runföljd, en futhark-inskrift, ett ord på latin och ett personnamn. Ändå utgör de ett viktigt tillskott till den gotländska runkorpusen och bidrar till vår kännedom om den medeltida skriftkulturen. De ger också en påminnelse om att det alltid finns något nytt att upptäcka.
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet