K-blogg – Riksantikvarieämbetets blogg

Två norrbottniska VR-upplevelser, med möjligheter och begränsningar

Ju längre tiden går, desto mera påtaglig blir den surrealistiska känslan av att ha hamnat i någon annans liv när jag i själva verket har kommit hem. Det börjar redan vid bagagebandet på Kallax, bland vattenpölarna av indragen, smältande snö. Med det kompakta mörkret utanför fönstren, och de tjocka, tunga vinterkläderna på alla som kommit för att möta och hämta. Där det finns fler som pratar som jag själv. “Du behöver ju int GPS“, säger Hertzkillen som lämnar ut den nyckellösa nyckeln till hyrbilen. Efter en stunds utforskande av de ovana digitala finesserna kör jag, med en viss känsla av frånvaro förstärkt av det ohörbara motorljudet, norrut längs den väg som programmerats in i min hjärna ända sedan mina första resor. Vägen bort och hem. Äventyr och återkomst. Fastän vägen hem numera är vägen bort. Till någonting annat.

E4:an fortsätter att gå genom tiden och livet. Vattentornet i Töre svävar som ett fruset UFO över trädtopparna, där det är dags att svänga av. Tanka på macken i Töre behöver jag inte, men jag stannar där ändå. Går ut och känner en annan kyla, i en annan och tätare luft. Mörkret är påtagligare. Himlen närmare. Norrskenet kan anas; grönt som det brukar. Skotersläp och lastbilar. En och annan EPA-traktor. Överkalix 53 står det på skylten, som det alltid har gjort.

Det är mycket förflutenhet som dröjer sig kvar, däruppe mellan plogkarmar och stjärnhimmel. Men det är en annan norrbottnisk förflutenhet än min egen, som denna artikel kommer att tillägnas. Den handlar om att gestalta det förflutna i VR; om praktiska erfarenheter av teknikens begränsningar och möjligheter. Den handlar om två olika VR-gestaltningar, producerade av samma företag, där den ena gav fler och nöjdare besökare till Försvarsmuseum Boden med hjälp av en ytterst påtaglig upplevelse av en ballonguppstigning för 100 år sedan, och den andra inte riktigt nådde hela vägen fram till publiken med sin gestaltning av förberedelserna inför en kyrkhelg i 1500-talets Luleå; mitt i det som i dag är världsarvet Gammelstads kyrkby.

Ur VR-upplevelsen Anno 1500. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY

Det är det Luleåbaserade företaget Samuraj Kommunikation AB som ligger bakom de bägge VR-upplevelserna, med titlarna “Operation Draken“ och “Anno 1500“. Den först utvecklade av de två upplevelserna, Anno 1500, flyttar besökaren tillbaka i tiden till 1500-talets Luleå (nuvarande Gammelstad), och de förberedelser som pågår i kyrkbyn inför en större helg. Upplevelsen hade premiär den 7/12 2016 på Kulturens Hus i Luleå, inför 20-årsjubileet av världsarvet Gammelstad . Den finns också på Viveport sedan januari 2017.

Ur VR-upplevelsen Anno 1500. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY

Den andra av de två VR-upplevelserna; Operation Draken, invigdes den 1 juli 2017 på Försvarsmuseum Boden. I upplevelsen förflyttas besökaren 100 år bakåt i tiden, hälsas välkommen av en ballongsoldat och får ta plats i ballongkorgen för en uppstigning till 400 meters höjd i spaningsballong över Degerbergsfortet, där en övningsskjutning pågår – med en del äventyr och oväntade händelser under färden. Upplevelsen får en extra dimension av att besökaren sitter i en motoriserad stol, som på ett mycket påtagligt sätt återger ballongens rörelser.

Ur VR-upplevelsen Operation Draken. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY

Anno 1500

Den 15 minuter (finns även en kort version på 5 minuter) långa upplevelsen ”Anno 1500” utvecklades inför 20-årsjubileet av Gammelstad som världsarv, och börjar med en resa bakåt i tiden som för besökaren till en kyrkstuga i det karga, hamnnära kustlandskap som på 1500-talet omgav det nuvarande världsarvet.

Inne i kyrkstugan, med viss interaktivitet som bland annat medger äggkastning. Ur VR-upplevelsen Anno 1500. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY

Det är höst, grått, dimmigt och lerigt, med gula löv på björkarna. Det sägs inte rakt ut, men det bör vara förberedelserna för Mikaelidagen den 29:e september som pågår; den stora kyrkhelg då det också hölls marknad och ting.  Den dåvarande hamnens internationella karaktär markeras av ett par elegant klädda flamländare, som anländer med häst och vagn.

Upplevelsen är uppbyggd kring ett antal olika scener i kyrkbyn, där både landskap, människor och byggnader träder fram. Scenen på tingsplatsen baseras på ett autentiskt rättegångsprotokoll, och birkarlen Nils Andersson Kråka som öppnar tinget är en historiskt belagd person. Beställaren av upplevelsen var Luleå kommun, med planen att både kunna använda den i sin egen verksamhet och hyra ut den. Projektet finansierades helt och hållet av Luleå kommun, utan externa medel, med en totalbudget på ca. 1,5 miljoner kronor. Därav ca. 100 000 för produktion av det specialbyggda bås där upplevelsen visades.

Birkarlen Nils Andersson Kråka, som han tolkats i VR-upplevelsen Anno 1500. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY

Utvecklingen av Anno 1500 tog ett år i anspråk. Under denna tid videobloggade Samuraj AB regelbundet om arbetet. Skådespelare från Norrbottensteatern har gett röst och kropp åt personerna i Anno 1500, och de virtuella miljöerna är grundligt efterforskade och baserade på historiskt källmaterial. Stor vikt har också lagts vid att göra språket tidstypiskt. Norrbottens museum har varit en viktig samarbetspartner för faktagranskning och rådgivning kring historiskt autentiska dräkter, byggnader och rekvisita, och totalt arbetade ett 20-tal personer med projektet; alltifrån språkvetare och arkeologer till animerare och ljudproducenter.

Kyrkbesökare i VR-upplevelsen Anno 1500. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY
Kyrkbesökare i VR-upplevelsen Anno 1500. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY
Kyrkbesökare i VR-upplevelsen Anno 1500. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY

Men trots den ambitiösa innehållsproduktionen, visade sig de praktiska problemen med själva VR-mediet snabbt när Anno 1500 sattes upp och premiärvisades för publik på Kulturens hus i Luleå den 7/12 2016. Där blev den kvar i två månader, i ett bås utanför biblioteket. Redan från början uppstod problem med att bemanna upplevelsen med personal för att handleda besökarna. Erica Duvensjö, som är världsarvssamordnare i Luleå, konstaterar vid en mailkontakt hösten 2019 att:

Det vi snabbt kom fram till var att formatet inte var det bästa. Eftersom det måste finnas tillgänglig personal för att kunna hjälpa besökarna med upplevelsen så fallerade detta då vi inte hade tillräckligt stor arbetsstyrka. Att den tog en hel del plats i anspråk gjorde inte saken bättre och till slut packades den ner och ställdes i förrådet.

Under sommaren 2017 visades Anno 1500 under en kort period inne i en av kyrkstugorna i Gammelstad, i närheten av Hägnans friluftsmuseum. Samma problem som under tiden på Kulturens hus visade sig även där, och VR-upplevelsen lades i förråd. Under våren 2017 förde Samuraj AB en diskussion med Luleå kommun och Norrbottens Museum om möjligheten att sätta upp Anno 1500 på museet, men initiativet föll på att praktiska frågor kring implementation, utrymme och bemanning av upplevelsen inte kunde lösas.

Sommaren 2019 togs Anno 1500 fram ur förrådet igen, och visades i samband med marknaden under Persmässhelgen (29:e juni) återigen i Gammelstad. Sedan skickades upplevelsen vidare till Piteå museum, där den blev kvar till den 15:e oktober samma år. Anno 1500 uppskattades av besökarna på Piteå museum, men den planerade pedagogiska användningen mot skolklasser visade sig i praktiken omöjlig att genomföra på grund av att flera personer inte kan delta i upplevelsen samtidigt. När detta skrivs, i januari 2020, står Anno 1500 åter i förråd och det finns inga aktuella planer för fortsatt användning eller utveckling av upplevelsen, som ägs av Luleå kommun.

Prästen i VR-upplevelsen Anno 1500. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY

Anno 1500 på Piteå museum – nöjda besökare och uteblivna skolklasser

Så här summerade Morgan Stenberg, museipedagog och programansvarig på Piteå museum, erfarenheter av Anno 1500 under sommaren och hösten 2019:

Totalt har 364 personer provat på upplevelsen. Alla åldrar (6-94 tror jag), kön, samhällsskick, språk – ett fantastiskt spektra av människor. Alla har de varit mycket nöjda och överraskade och uttalat sig positivt om konceptet.

Tyvärr har skolbesöken uteblivit. Det är också förståeligt, eftersom upplevelsen endast kan tas av en person i taget. Att då besöka utställningen med en grupp tar väldigt lång tid. Däremot har skolor besökt andra utställningar och när eleverna fått vetskap om Anno 1500 har de återkommit på fritiden.

Anno 1500 på Piteå museum. Ingången till rummet där VR-tältet står uppställt finns till höger om trappan. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

De fördelar med VR-upplevelsen Anno 1500 som visat sig under användning på Piteå museum, beskriver Morgan så här:

Det finns många fördelar med en VR-upplevelse. Först och främst är det ett intressant modernt inslag i en värld som annars präglas av en tämligen fast och gedigen form. Utställningar ser ut si och så och innehåller det och det. Det flesta brukar ha en väldigt stereotyp bild av vad en museiutställning är. VR bryter av mot detta på ett bra sätt och bevisar att teknik och teknologi både kan ha ett egenvärde och berika andra inslag i museilivet och inte bara bli ett kategoriskt imperativ.

Den stora överraskningen för vår del är att VR-upplevelsen har tagits emot så väl av alla åldrar. Vi tänkte initialt att den skulle vara ett sätt att locka de yngre, som kanske inte vanligtvis besöker museer, att besöka oss. Dock blev vi positivt förvånade över att åldersspannet som besökt upplevelsen sträcker från cirka 6 år till 90.

Just denna upplevelse är enkel att använda, den går snabbt att instruera och starta (2-3 minuter uppskattningsvis) och besökaren kan till största del sköta sig själv under. Ofta har besökarna kommit två och två och på så sätt kunnat hantera sladdar och liknande, så att de inte trasslat in sig. Den var också enkel att montera och starta upp och tar relativt liten plats, så den passar även för ett mindre museum.

Anno 1500 på Piteå museum. Ingången till VR-tältet. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Den negativa aspekten, och det stora problemet med VR-upplevelser generellt på museer, beskriver Morgan så här:

Det negativa är att den endast kan besökas av en person åt gången, vilket tyvärr lett till att de skolbesök vi hoppats på uteblivit. Det går helt enkelt inte att besöka den med en hel klass, då det tar för lång tid. Däremot har många skolor besökt andra av våra utställningar och de elever som då blivit varse att VR-upplevelsen finns har senare besökt oss på sin fritid och varit mycket positiva till besöket.

Anno 1500 på Piteå museum, VR-tältet. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

På frågan vad han tror om teknikens framtida möjligheter, blir svaret:

Möjligheterna med en VR-upplevelse är i det närmaste oändliga och teman kan varieras efter behov och tid. Vi ser möjligheten att kanske väva in en VR-upplevelse som en del i en större utställning. Lämpligt skulle kunna vara lokal historia, ämneshistoria (yrken, händelser) eller personhistoria. Dock är den ekonomiska biten en tung post och i nuläget har vi inte möjlighet att producera eller beställa en liknande upplevelse själva. Men för framtiden är det en möjlighet att i projektform med externa finansiärer producera en VR-utställning, då i akt och mening att låta den stå över en längre period, säg, ett antal år.

Anno 1500 på Piteå museum, VR-tältet. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

 

Anno 1500 – Sammanfattning

Just nu ligger Anno 1500 i förråd, och det finns inga praktiska möjligheter för fortsatt användning av upplevelsen – varken hos Luleå kommun, eller någon annanstans. Kanske hade detta kunnat undvikas, om upplevelsen redan från början hade planerats och utvecklats för användning i ett specifikt sammanhang, på en fast plats och med personal tillgänglig. För personal behövs det, om Anno 1500 skall bli tillgänglig och användbar. Upplevelsen har en uttalad pedagogisk ambition, och ger en unik visuell förståelse för både 1500-talets kyrkby och det landskap som landhöjningen sedan dess drastiskt har förändrat. Upplevelsen är också utvecklingsbar, och skulle kunna kompletteras med till exempel en scen inne i kyrkan, där besökaren får se de komplett rekonstruerade kalkmålningarna av Albertus Pictor, i all deras medeltida prakt. Men för att Anno 1500 fullt ut skall bli tillgänglig för besökare, krävs både en fysisk plats, ett sammanhang, personal och administration som saknas i dag.

Det är nu januari 2020, och jag tar en ny kontakt med Erica Duvensjö, världsarvssamordnare i Luleå, för några kompletterande frågor kring Anno 1500:

Fråga: Att det inte fungerar så bra med skolklasser, det är ju helt uppenbart. Men finns det någon annan målgrupp där VR-mediet passar bra?

Svar:Äldre besökare har tyckt upplevelsen varit riktigt fascinerande. De har kunnat sitta på en stol om de känt sig lite yra. Även om de trots detta missat vissa upplevelser i spelet så har de varit mycket positivt inställda till VR-upplevelsen.

Fråga: Hur såg den ursprungliga planen ut för fortsatt användning och förvaltande av VR-upplevelsen? Fanns Norrbottens museum med i denna plan?

Svar:Den något lösa tanken var att upplevelsen skulle turnera runt i Gammelstad och Luleå, men det var innan man förstod att det behövdes en fast personal som kunde hjälpa besökarna under spelets gång. Norrbottens museum har erbjudits låna den, men har inte valt att ta in den då kräver plats och resurser.

Fråga: Hur har det fungerat att visa VR-upplevelsen på plats i Gammelstad? Skulle det kunna gå att ge den ett fast bås där? Eller saknas personal/andra resurser?

Svar:Den är tyvärr för stor för att kunna visas på Visitor Center och här saknas även personal, precis som på Norrbottens museum. Däremot visade Piteå museum att det gick att visa upplevelsen utan att ha två fasta tjänster kopplade till den. Detta är något som vi kan ta fasta på i framtiden. Det finns planer på att konvertera den till en nedladdningsbar app. Om detta realiseras är i nuläget oklart.

Fråga: Vad var projektets och VR-upplevelsens grundidé?

Svar:I samband med att världsarvet fyllde 20 år ville dåvarande Kulturförvaltningen (idag Kultur- och Fritidsförvaltningen) ge området en plats på den nationella och internationella scenen med ett helt nytt format som aldrig tidigare presenterats. Man ville väcka nyfikenhet om kyrkstaden genom en VR-upplevelse genom tid och rum.

Prästen, som spelas av Göran Forsmark, i grafikmotorn för Anno 1500. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY

När Anno 1500 utvecklades var pedagogiska historiska VR-upplevelser i Sverige ett fortfarande ett ganska outforskat område. Det fanns inga praktiskt prövade, tydliga exempel att basera utvecklingen på, och därför var det omöjligt för beställaren att fullt ut uppskatta hur personalkrävande upplevelsen skulle komma att bli. Eller svårigheterna med att tillgängliggöra upplevelsen för skolklasser och andra grupper. Någon egentlig plan för långsiktig administration, drift och förvaltning av upplevelsen fanns heller inte när projektet startades. Anno 1500 bör, enligt min mening, ses som ett experiment med VR-mediets möjligheter och begränsningar, samt ett prov på vad VR kan bli, när olika discipliner samarbetar. Förhoppningsvis kan erfarenheterna från Anno 1500 bidra både till ökad kännedom om VR-mediets begränsningar, och till fortsatt utveckling av mediets möjligheter.

 

Operation Draken

VR-upplevelsen Operation Draken finns på Försvarsmuseum Boden, och låter besökaren åka med på en tur med luftballongen Drakballong M/09 som användes för spaning och eldledning runt Bodens fästning för 100 år sedan. VR-miljön är byggd i realtids-3D vilket ger en realistisk 360° upplevelse av miljön, höjden och Bodens fästning från ovan. Upplevelsen finns permanent tillgänglig i museet, inne i ett filmrum på 3×3 meter. Besökaren sitter i en motoriserad stol, som rör sig synkroniserat med händelserna i upplevelsen. En fläkt bidrar till känslan av vinddraget under uppstigningen och uppe på 400 meters höjd.

Operation Draken. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY

Ballongsoldater har funnits även i verklighetens Boden, och den gamla ballonghallen på platsen är den enda byggnad av detta slag som finns kvar i Sverige. Ballonghallen användes under 1910-1920-talet för förvaring av en spaningsballong, uppblåst och klar. Spaningsballongerna användes vid denna tid dels för spaning, men också vid skjutövningar där man snabbt kunde rapportera om skottets riktning och längd. I museets utställning finns även en bevarad ballongkorg, foton och en tidstypisk uniform, som ytterligare bidrar till att sätta in VR-upplevelsen i ett historiskt sammanhang.

Utställningen utanför det rum där VR-upplevelsen Operation Draken visas på Försvarsmuseum Boden. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Allting är modellerat från grunden, och bakom upplevelsen ligger också ett gediget arbete med efterforskning för att på ett korrekt sätt kunna återge allt från själva ballongen och landskapet, till hur spaning och eldgivning gick till i Boden för 100 år sedan. Research är tids- och resurskrävande, och Försvarsmuseum Boden uppger själva att de inte kunnat utföra de efterforskningar som ligger bakom upplevelsen utan externa pengar. Totalt kostade projektet 600 000 kr, och finansierades med bidrag från Statens försvarshistoriska museer/Sveriges militärhistoriska arv (33%) samt kommunala medel (66%).

Försvarsmuseum Boden. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Redan på planeringsstadiet fanns en medvetenhet om VR-mediets begränsningar. Museet kunde därför redan från början planera för en upplevelse som kräver handledning av personal och endast kan genomföras enskilt. Operation Draken är enbart tillgänglig vid vissa tider och efter bokning. Ulf Renlund, chef vid Försvarsmuseum Boden, berättar:

Eftersom det är en personbaserad upplevelse som bara kan upplevas en åt gången ville vi förhindra köbildning och att besökaren skulle bli uttråkad i väntan på sin tur. Vi införde därför redan från starten att man köper en tid, ett klockslag. Det innebär att besökaren i lugn och ro kan se museets övriga utställningar i väntan på sin tur.

Förutom att en VR-upplevelse, med den teknik som i dag är realistisk för museer, inte kan upplevas i grupp och inte är självgående utan personal, är även beroendet av (och kostnaden för) externa konsulter för drift, underhåll och utveckling av upplevelsen ett återkommande problem. Även detta planerade man för i Boden, och kunde därför i dialog med Samuraj AB utveckla en VR-upplevelse som museet själva kunde administrera. Museet begränsar också användningen av Operation Draken till de tillfällen då det finns personal för att kunna bemanna och administrera upplevelsen.

Ulf Renlund berättar:

Tekniken har varit väldigt användarvänlig, så pass att vi kan låta ferieungdomar sköta den under somrarna. (…) Vi har varit väldigt nöjda med hur tekniken har fungerat sedan starten 2017. Det är en programvara vi har uppdaterat i datorns egna drivrutiner för att allt ska fungera korrekt.

Vi har varit noga med att all teknikhantering sköts av museets personal. Det är personalkrävande och är en nackdel. Under lågsäsong har vi gjort så att vi marknadsför VR-upplevelsen vid större evenemang som höst- och sportlovet, julmarknad, Nationaldagen och andra större programdagar då vi kan ha personal på plats. Vid andra tidpunkter under lågsäsong så får besökare höra av sig och boka in en tid. Under sommaren kör vi upplevelsen varje dag.

(…) Jag tror att många värjer sig för VR-tekniken för att man är osäker på om man klarar av att hantera den. Men tekniken har ju kommit så långt i användarvänlighet och har man bara lite datorvana så klarar i stort sett vem som helst att hantera det (och med lite menar jag att man förstår hur man får igång ett program).  (…) Vi är väldigt nöjda med den dialog vi hade med producenten under projektets gång.

Operation Draken – Effekter, nytta och framtida utveckling

Ulf Renlund beskriver effekterna och nyttan av Operation Draken för museet som:

– Ökade besökssiffror
– Ökade intäkter
– Styrka i marknadsföring mot ovana museibesökare
– Norska gäster har i högre grad börjat besöka museet
– Besökare säger att museet upplevs som modernt och de återkommande kommentarerna från VR-upplevelsen är “Wow, vilken häftig upplevelse!“
– Framför allt – vi har kunnat visa hur en del av vårt kulturarv som inte går att uppleva idag går att göra levande igen, lyfta intresset för Ballonghallen i synnerhet och kulturarv i allmänhet.
– Höjdrädda personer kan utmana sig själv och uppleva något som de inte skulle ha tänkt på, eller vågat drömma om, tidigare.

Upplevelsen är i dag välfungerande, och det finns även planer på vidareutveckling. Ulf Renlund berättar:

I nuläget så fungerar upplevelsen på egen hand. Det vi kommer att göra i närtid är att finslipa vissa detaljer i exteriören i VR-rummet, kabeldragningar med mera.
De tekniska lösningarna gör att upplevelsen är ganska fast där den står, men en tanke är att göra den mer mobil för att kunna ta med på mässor, marknader med mera. I dagsläget hyr vi en annan VR-upplevelse där man får hoppa fallskärm över Normandie under andra världskriget som vi tar med på evenemang utanför museet. Vår förhoppning är att kunna göra detta även med Operation Draken.

Operation Draken – Sammanfattning

Operation Draken är ett gott exempel på hur en genomtänkt och välförankrad VR-upplevelse kan berika en utställningsmiljö. Medvetenheten om hur personalkrävande en VR-upplevelse är; till stor del baserad på Samuraj AB:s erfarenheter från Anno 1500, innebar att upplevelsen till form och innehåll redan från början planerades utifrån museets möjligheter att avsätta personal för bemanning av upplevelsen. Redan från början har upplevelsen varit tillgänglig för besökare enbart efter tidsbokning, vilket gjort att den varit hanterlig för både personal och besökare. Upplevelsen anknyter också på ett naturligt och synligt sätt till utställningen, ballonghallen och Bodens militära historia.

 

VR i utställningsmiljö – problem och möjligheter

Det är inte bara i Norrbotten, som VR-upplevelser kan ha svårt att hitta sina praktiska tillämpningar hos museer. Samma problem; med att upplevelserna kräver ständig närvaro av personal för att fungera, och bara kan ses av en besökare åt gången, finns hos alla museer jag har varit i kontakt med – hela vägen från Piteå till Paris.

Rum för VR-upplevelser på Muséum national d’histoire naturelle i Paris. VR-upplevelserna bokas i förväg, online, och tiderna tar snabbt slut. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

VR med dagens teknik är helt enkelt inte användbar för skolklasser och andra grupper med behov av att kunna uppleva samtidigt och tillsammans. Betänkligt, eftersom ett ständigt återkommande argument för satsningar på dyr och personalkrävande VR-teknik är att tekniken skall locka barn och ungdomar. Fastän tekniken, när den väl finns på plats, blir praktiskt oanvändbar för just skolklasser.

VR-tekniken, som den ser ut idag, blir på riktigt användbar först när enskilda besökare, en och en, har sina upplevelser under handledning av en guide. Det är så man har arbetat på Försvarsmuseum Boden; med förbokade besök och begränsade öppettider för VR-upplevelsen. Och det var den användningen som man planerade och byggde för redan från början. Vilken också visade sig fungera för både besökare och personal.

VR-teknikens stora fördel; att kunna bygga upp en helt omslutande, interaktiv miljö, blir också dess stora nackdel i en utställningsmiljö där gemensamma och till stor del självgående/självinstruerande upplevelser efterfrågas. Denna kombinerade möjlighet och begränsning blir särskilt tydlig i upplevelsen Anno 1500 – där en pedagogiskt välutvecklad upplevelse blir praktiskt otillgänglig på grund av teknikens begränsningar.

Jag frågade Gunilla Beckholmen, museipedagog på Gamla Uppsala Museum (som haft en VR-upplevelse av järnålderns Gamla Uppsala i sin utställning sedan 2018), om vad hon tror om möjliga lösningar på problemen med VR-upplevelser i utställningsmiljö. Svaret blir:

Vi funderar på just nu hur problemet med att vi endast kan ha VR:n öppen då det finns personal att tillgå. Att endast en i taget kan köra ger en begränsning och att kunna öppna upp skulle vara ett stort plus. Vi har på sätt och vis minskat trycket genom att göra en virtuell visning där alla får följa med på storbildsskärm medan en guide berättar om platsen och vad man ser. Vi jobbar således med att både få dem självgående men också för fler.

Gamla Uppsala i VR.  Det krävs personal för att sätta igång och handleda. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Alla letar efter lösningar, för att göra VR-upplevelser mera självgående och tillgängliga för fler, men än så länge är den VR-teknik som är ekonomiskt och praktiskt tillgänglig för museer inte lämpad för varken gruppvisningar, eller för att vara självgående i en utställningsmiljö. Utvecklingen går framåt, och på sikt kommer sannolikt bättre tekniska lösningar än dagens att bli både billigare och tillgängligare. Men tills vidare torde den bästa lösningen vara att börja utvecklingen av nya VR-upplevelser i andra änden; med att redan på idéstadiet anpassa och optimera innehåll, tillämpning och visningsmiljö efter teknikens nuvarande begränsningar. Snarare än att försöka få befintlig teknik att göra någonting som den inte kan.

Test av Anno 1500. Bild: Virtual Light VR AB, CC-BY
Exit mobile version