Arkeologer lever med den tragiska paradoxen att vi förstör vårt källmaterial – Â lämningar av forna tiders människor – när vi undersöker dem. Det är därför som Kulturmiljölagen slår fast att det är förbjudet att “rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller (…) på annat sätt ändra eller skada en fornlämning“. Endast om samhällets behov överstiger fornlämningens betydelse får den tas bort och då ska den undersökas och dokumenteras, fynden ska tas tillvara. Dokumentationen är avgörande, eftersom det medför att åtminstone en del av den information lämningen stod för finns kvar. Rapporter och publikationer kan redovisa ett urval av resultaten, men för att kunna kontrollera tolkningarna och eventuellt omtolka dem i ljuset av nya resultat så krävs tillgång till originaldokumentationen. Sedan 1600-talet har Riksantikvarieämbetets arkiv bevarat en stor del av dessa handlingar. Dokumentationen är avgörande för att förstå fynden som förvaltas i museernas samlingar.
Digitaliseringen inom arkeologin har under 2000-talet medfört vad som med rätta kan kallas ett “paradigmskifte“, helt nya sätt att se på och ta sig an källmaterialet. Det finns två utvecklingar som i huvudsak påverkat: För det första digitaliseringen av Fornminnesregistret som bestod av inventeringsböcker och handritade markeringar på kartor. Det nya systemet (FMIS) kom 2006 och ersattes 2019 av det digitala Kulturmiljöregistret och en ny version av Fornsök. Alla som arbetar med kulturmiljö utgår numera ifrån att de omedelbart ska få tillgång till aktuell fornminnesinformation och överblick av lämningarnas placering i landskapet.
För det andra har dokumentationsmetoden vid undersökningar efterhand blivit nästan helt och hållet digital, från fotografering till inmätningar av anläggningar, fynd och kontexter med hjälp av GIS – geografiskt informationssystem.
Intrasis, ett program för att dokumentera och analysera i samband med utgrävningar utvecklades av Riksantikvarieämbetets Undersökningsverksamhet (UV) som kommersiell produkt. Intrasis används numera av många arkeologiska undersökare, inte bara i Sverige utan även i andra länder. Problemet är att digital mjukvara visserligen har egenskaper som underlättar arkeologernas arbete, men ur en arkivaries synvinkel kan det inte kan jämföras med analog dokumentation. Vi har alla någon gång upplevt att äldre filformat inte längre stöds av nya programversioner, eller att innehållet korrumperats och blivit obegripligt. Intrasis och liknande programvaror innehåller mycket komplexa relationer och komponenter (tabelldata, geometrier, georeferensdata). Att konvertera detta till öppna arkivbeständiga digitala format utan att förlora relationerna sinsemellan dem är inte helt enkelt. Om man dessutom vill normalisera innehållet så att det går att kombinera data från olika projekt för analys och synteser så krävs en hel del handpåläggning för att komma tillrätta med den mänskliga faktorn (begreppsvariation, felskrivningar osv).
Det har tyvärr saknats ett system för att långtidsbevara digital arkeologisk dokumentation. Det har alltså blivit allt vanligare att bara rapporterna arkiveras efter undersökningar, i vilka enbart ett urval av planer, ritningar och tabeller redovisas. En kunskapslucka håller på att skapas, där forskare riskerar att sakna stora mängder arkeologisk information för de första decennierna av 2000-talet. Som ett led i att komma tillrätta med detta så har Riksantikvarieämbetet och Uppsala universitet med stöd av Riksbankens Jubileumsfond för forskningsinfrastruktur, inlett projekt Urdar. Namnet är taget efter nornornas brunn, som innehöll kunskap om det som var, är och komma skall. Inom projektet ska vi försöka rädda och tillgängliggöra digital dokumentation från de arkiverade Intrasis-projekt som skapades mellan 2000-2015 av Riksantikvarieämbetets Uppdragsverksamhet.
Ett liknande projekt, ADED, inleddes för ett par år sedan vid Kulturhistorisk Museum i Norge. Som uppstart för Urdar besökte vi våra kollegor i Oslo och jämförde erfarenheter och diskuterade både tekniska och praktiska utmaningar. Vi ser fram emot att ha fortsatt kontakt med ADED som gjort ett mycket imponerande förarbete. Vi hoppas att projekten kan fungera som avstamp för bredare diskussioner om hur vi alla behöver bidra till att säkerställa att den arkeologiska dokumentationen inte dör en andra – digital – död.