Runornas väg från Hassela till Minnesota

Emil Schön

4 år ago

Kensingtonstenen som hittades i svenskbygderna i Minnesota 1898 av utvandrade Olof Ohman är världens kanske mest kända och omdiskuterade runsten. En majoritet av forskarna avfärdade den tidigt som falsk, men ändå har den utgjort en olöst gåta. 2019 hjälpte en mellanstadielärare och hennes fjärdeklass i Hassela i Hälsingland till att kasta nytt ljus över den märkliga runraden på stenen. Â Â

This article in English: How the runes went from Hassela to Minnesota

Runinskriptionen på Kensingtonstenen innehåller information om att åtta göter och 22 norrmän var på upptäcktsfärd och reste stenen 1362. De märkliga runorna på stenen hade inte dokumenterats tidigare och kom därför att kallas Kensingtonrunor. Om dateringen på stenen vore riktig skulle det kasta om historieskrivningen och visa att skandinaver reste betydligt djupare in i kontinenten än tidigare dokumenterade strandhugg. Många vill fortfarande tro att det var så.

Runraden länge ett mysterium

Magnus Källström är inte en av dem. Han är runolog och docent i Nordiska språk vid Riksantikvarieämbetet. Hans arbete på myndigheten är att tyda runinskrifter och sätta in dem i sitt historiska sammanhang. Kensingtonstenen var han länge helt ointresserad av.

– Skriften på stenen blandar svenska, norska och engelska språkformer och det är tydligt att det är mer nutida ordformer som använts. Det fanns inget sådant här runsystem under medeltiden. Däremot vet vi nu att det fanns ett likadant under sent 1800-tal åtminstone i Hälsingland och Medelpad, säger han.

Det är först på senare år som Magnus Källström och andra runkännare kunnat bringa reda i var runraden på stenen egentligen kommer ifrån. Det första genombrottet kom 2003 när stenen lånades ut till Historiska museet i Stockholm. Då kunde lingvisten Tryggve Sköld vid Umeå universitet koppla stenens runrad till en bouppteckning i Dala-Floda i Dalarna. Handskrivna blad daterade 1883 och 1885 innehöll liknande runor, men med vissa skillnader. Det var första gången som runraden på Kensingtonstenen kunde kopplas till andra skrifter.

Haveröstaven nästa bevis

I mars 2017 gick Magnus Källström igenom en låda som tidigare runolog Helmer Gustavson vid Riksantikvarieämbetet lämnat till honom. Bland papper och pärmar hittade han en fotostatkopia av en tidningsartikel från 1944 med rubriken Haverörunor. Pulsen ökade när Magnus såg runraden.

– Jag såg direkt att det var Kensingtonrunor. Runorna var en avskrift av en runstav som skulle finnas på Haverö hembygdsgård i Medelpad. Jag kastade mig på luren och mycket riktigt hade de trästaven kvar. Jag som aldrig brytt mig om Kensingtonstenen blev nu extremt intresserad av den, berättar han.

Artikeln som Magnus Källström påträffade i lådan. (ur Sundsvalls Tidnings julnummer 1944.)

I oktober 2017 kunde han besöka hembygdsgården. Staven som visade sig vara ett alnmått innehöll precis samma runrad som Kensingtonstenen. Det faktum att de var ristade på ett alnmått utgör också en datering i sig. 1889 förbjöds alnen i Sverige då metermåttet infördes. Runraden på Kensingtonstenen hade alltså varit i bruk i området kring Medelpad redan på 1880-talet, drygt tio mil från platsen där Olof Öhman bodde, innan han utvandrade till Minnesota och blev Olof Ohman.

Runstaven från Haverö. Egentligen är det måttredskap anpassat efter den s.k. Stockholmsalnen. Eftersom de äldre måttenheterna inte fick användas efter 1888 kan den knappast ha tillkommit efter detta årtal. Foto: Magnus Källström (CCBY)

Djävulen i Ersk-Mats-gården

Samtidigt satt läraren och runfantasten Anna Björk i Hassela i Hälsingland, tre mil från Haverö, och funderade över Kensingtonstenen. Hon hade läst Mats G Larssons bok från 2012, “Kensington 1898. Runfyndet som gäckade världen…“ och hon hade också i 20 år försökt tyda de runor som finns ritade i drängkammaren på Ersk Mats-gården i Hassela, till synes otydbara. Ersk-Mats gården ingår i Unescos världsarv Hälsingegårdarna. Runorna i Ersk-Mats-gården kom på tal när hon undervisade sin skolklass om vikingatiden.

– Jag sa till eleverna att “det går inte att tyda de runorna“. När jag sen läste Magnus artikel om Haveröstaven var det som att det snäppte till i huvet. Då föll allt på plats och jag sa till eleverna: “vi gör det i morgon“, berättar hon.

Taket i drängkammaren med ordet diefvulen skrivet med rödkrita. Foto: Magnus Källström(CCBY)

Med hjälp av runraden från Haveröstaven tog det inte Anna och barnen många minuter att tyda ut vad som stod skrivet i taket i drängkammaren: “Diefvulen“. Där fanns också ett namn: ”Hans Olofsson”.

– Det gick en rysning genom kroppen, minst sagt. Sen visade det sig att guiden på gården hade likadana runor på sin loge i närheten och där fanns två namn till nertecknade.

Anna Björk kontaktade Magnus Källström och Mats G Larsson och tillsammans lyckades de utläsa namnen i grannladan, skrivna med samma typ av röda krita som i drängkammaren i Ersk-Mats. De var dessutom daterade 1870 respektive 1877. Det är de första dokumenterade Kensingtonrunorna som är daterade innan Olof Ohman emigrerade till Amerika 1879 och 28 år innan Kensingtonstenen grävdes fram.

Femteklassen prisades

Vetenskapsradion Historia i P1 och Lilla Aktuellt vallfärdade till Hassela för att återge historien om de runläsande tioåringarna. Och i oktober 2019, lagom till att eleverna börjat i femte klass, dök riksantikvarien upp i sällskap med Magnus Källström för att dela ut RiksantikvarieämbetetsÂ förtjänstmedalj till Anna Björk och eleverna i hennes fjärdeklass för deras upptäckter.

– För mig är förtjänstmedaljen det största som har hänt, men barnen upplevde nog snarare att deras peak var när de var med i Lilla Aktuellt och en fråga i radioprogrammet “Vi i femman“ handlade om dem, säger Anna och skrattar åt det omtumlande minnet och faktumet att vuxna och barn har sina olika perspektiv på tillvaron.

Klass 5 på Arthur Engbergskolan i Hassela mottar Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj av riksantikvarie Lars Amréus. Foto: Henrik Löwenhamn (CCBY)

Spåren leder vidare till Amerika

Anna Björk har fortsatt söka i arkiven efter de tre namnen som finns nertecknade med runor i Hassela. Hon har lyckats spåra en av dem: Olof Danielsson Oskar, i Amerika omdöpt till Osher.

– Jag letade och letade bland tusentals namn i register och till slut hittade jag honom. Han dog tyvärr av lunginflammation tre månader efter att han kom till St Paul i Minnesota. Hans fru Karin gifte om sig med en annan Hasselabo, William Ward.

Annas nästa mål är att åka till USA och Isanti där många Hasselabor slog sig ner. Planer som tillfälligt pausats på grund av den globala coronapandemin.

– Jag är säker på att det finns mer Kensingtonrunor. Är jag i en lada här i trakten är jag ju där direkt och kollar väggarna med släpljus från ficklampan. Det vore drömmen att åka över till Isanti, leta efter avlägsna släktingar och söka igenom gamla lador med ficklampa även där.

Vem som ristade själva Kensingtonstenen får vi kanske aldrig veta. Möjligen var det Olof Ohman, möjligen någon i hans närhet. Ett annat alternativ är att det var någon som ville driva med Ohman. Allt klarare framstår det dock som att kunskapen om Kensingtonrunorna följde med det sena 1800-talets utvandrarvåg till Amerika från trakterna kring Hälsingland och Medelpad.