Elyse Canosa från Riksantikvarieämbetet deltog i The International Climate Control Conference, där talare inom olika professioner och olika delar av världen diskuterade sina erfarenheter av att bredda kulturarvsinstitutioners krav på klimatkontroll. Här är hennes rapport därifrån.
Konferensen hölls digitalt den 1–2 december 2022. Den ordnades av den idéella organisationen Ki culture i samarbete med den internationella sammanslutningen Gallery Climate Coalition. Konferensens fokus var på hållbarhet och kulturarvsinstitutioners klimatkontroll.
Energikrävande att styra inomhusklimat
Att kontrollera inneklimatet är något som generellt framhålls kräva mycket energi och innebär därför utsläpp av koldioxid. Talare inom olika professioner och olika delar av världen diskuterade sina erfarenheter av att bredda kulturarvsinstitutioners krav på klimatkontroll, till exempel olika temperatur- och luftfuktighetsintervall än de som vedertagna för kulturarvssamlingar, till exempel 20 °C och 50 % relativ fuktighet (RF). Exempel kom från länder som Nederländerna, USA, Brasilien, Nigeria och Polen och gavs av konservatorer, byggnadsförvaltare, konstnärer, advokater och fysiker för att nämna några.
Bättre att skräddarsy än följa strikta parametrar
Huvudbudskapet från konferensen var att kulturarvsinstitutioner borde överväga skräddarsydda klimatförhållanden för sina egna behov snarare än att förlita sig på strikta parametrar som kan vara oöverkomliga att upprätthålla, har betydande koldioxidutsläpp och kanske inte behövs för samlingens välbefinnande. Att fastställa lämpliga klimatförhållanden kräver dock arbete och samarbete mellan intressenter inom konservering, ingenjörskonst, förvaltning och ledning.
Vissa museer, såsom Rijksmuseum, Guggenheim Museum Bilbao och Mary Rose Museum, gav exempel på tester som utförts inne i museerna under vilka klimatkontrollen stängdes av under natten eller där klimatförhållandena breddades från 50 ± 2 % RF till mellan 45 och 55 % RF. Alla talare nämnde betydande minskningar av energikostnaderna och Guggenheim Bilbao noterade specifikt att de har kunnat spara cirka 20 000 euro per månad på grund av dessa förändringar.
Svårt att låna ut museiföremål vid klimatskillnader
Ett annat viktigt fokusområde var låneavtal, eftersom det kan vara utmanande för museer att ta emot eller ge lån på grund av skillnader i inomhusklimat. En panel om juridiska frågor och försäkringsfrågor diskuterade behovet av skräddarsydda låneavtal som där långivarna och låntagarna har tillit till varandras information, för att avgöra vad som är bäst för de objekt som lånas ut.
Ett intressant exempel på lån kom från Nigerias nationalmuseum. Museet ligger i Lagos, som har en medeltemperatur på 30 °C och en genomsnittlig luftfuktighet på 85 %, och använder i första hand ett passivt klimatsystem. Det nämndes att samlingen är i ett stabilt tillstånd under dessa förhållanden eftersom många av föremålen är minst några hundra år gamla och har funnits i detta klimat under mycket lång tid.
Museet ger dock lån till institutioner som ligger i kallare och torrare klimat. När detta händer skapar de låneavtal som kräver att objekten genomgår en acklimatisering innan de placeras i låntagarens inneklimat, för att minska risken för skador till följd av klimatchock.
Finns enkla lösningar för att hålla nere luftfuktighet
Naturligtvis tål inte alla material större fluktuationer i temperatur eller luftfuktighet. Vikten av mikroklimat i sådana situationer betonades därför flera gånger under konferensen. David Thickett gav i ett föredrag exempel på arkeologiska järnföremål som ställdes ut i historiska byggnader i Storbritannien. Dessa byggnader har ingen klimatkontroll och når ofta luftfuktighetsnivåer på 80–95 %, medan järnföremålen är kända för att korrodera under förhållanden med en luftfuktighet över 30 % och kräver därför ett mikroklimat.
Genom att installera bättre montrar eller montera om äldre montrar för att förbättra deras prestanda minskade både mängden kiselgel som användes inuti montrarna och antalet gånger som kiselgelen behövde bytas ut eller regenereras. Det nämndes också i andra föredrag att mikroklimat inte nödvändigtvis behöver vara nya eller dyra montrar; ibland kan de vara så enkla som polyetenpåsar, om det behövs.
Samtidigt som det är viktigt att minska vår miljöpåverkan och våra energikostnader är det också nödvändigt att skydda kulturarvssamlingar. I flera föredrag under konferensen poängterades att observation av föremål under olika typer av miljöförhållanden har visat att strikta miljöförhållanden inte är nödvändigt för många typer av material.
Det primära budskapet i dessa samtal baserades återigen på idén att samlingar kräver skräddarsydda förhållanden för att hitta den lämpliga balansen mellan bevarande, miljöpåverkan och energieffektivitet. Vissa institutioner, såsom Canadian Conservation Institute, håller på att utveckla verktyg för att hjälpa till med dessa beslut.
Många har nytta av kunskaperna
Generellt sett tyckte jag att konferensen var en bra blandning av människor från en mängd olika bakgrunder och platser. Även om det ofta är konservatorer som driver samtalen bakom klimatkontrollbehov, krävs en mängd olika intressenter för att göra faktiska förändringar. Jag fann att den här konferensen gav plats för att inkludera dessa intressenter, från byggnadsingenjörer till museichefer till försäkringsagenter och mer, som alla gav sina egna synpunkter på hur man kan gå vidare och införliva hållbarhet i våra klimatkontrollpraxis.
Se hela konferensen i efterhand
Hela International Climate Control Conference finns att se via länkarna nedan eller direkt på YouTube.
Text: Elyse Canosa, utredare och forskare vid Riksantikvarieämbetets kulturarvslaboratorium.