Kulturarvet i samhällsplaneringen var det andra temat av tre när forskningsaktörer inom kulturarv träffades under två dagars fullsatt konferens i Stockholm. Här ges kort referat av vad som sades under föreläsningar, paneldiskussion och presentationer av pågående forskningsprojekt inom temat.
Christer Gustafsson är professor i kulturvård vid Uppsala universitet. Hans föreläsning hade titeln Inkluderande, innovativ och cirkulär återanvändning av kulturmiljöer.
Hur kan kulturarvsforskning hjälpa till att lösa kriser i samhället, till exempel ekonomiska kriser? Christer tog avstamp i EU:s regionala utvecklingsarbete som ekonomiskt utgör en tredjedel av EU:s budget. Kulturarv och kulturvård borde utgöra en del av det arbetet, menar Christer. Men att få med kulturarv i regionala utvecklingsstrategier bygger på att fler ser kulturvård som en investering och inte bara som en kostnad.
– Det är ett viktigt uppdrag för oss som arbetar med kulturarv och kulturvård – att tänka kreativt och få andra att inse att vården av kulturarvet kan utgöra en långsiktig samhällsekonomisk investering, sa Christer Gustafsson.
Få in kulturarvet i beslutsfattarnas rum
Som ett exempel på att arbeta utifrån samhällsekonomiska nyttan beskrev Christer ”Hallandsmodellen”. Under den ekonomiska krisen på 1990-talet utbildades över 200 arbetslösa byggnadsarbetare och nyanlända svenskar i Halland i traditionella bygghantverksmetoder. De gavs sedan praktik i ett flertal restaureringsprojekt. Totalt kunde nästan 100 kulturhistoriskt värdefulla byggnader räddas under en tioårsperiod, vilket gav både arbetstillfällen och bidrog till att göra Halland mer attraktivt både som boendemiljö och som turistmål.
– Se till att få in kulturarvet i beslutsfattarnas rum! Gör det genom att förstå de problem som behandlas i beslutsfattarnas rum och visa hur kulturarvet och kulturvården kan bidra till att lösa problemen, avslutade Christer Gustafsson.
De grönaste byggnaderna är de som redan är byggda
Mia Geijer är docent i arkitekturhistoria och lektor i kulturvård vid Uppsala universitet. Hennes projektpresentation handlade om forskningsprojektet Postmoderna kulturarv, kulturhistoriska värden och materialförutsättningar.
Forskningsprojektet har fått finansiering av Riksantikvarieämbetet under två år för att ge en översikt av kunskapsläget om svensk postmodern bebyggelse. Fokus har legat på att få fram underlag för kulturhistorisk värdering och materialtekniska förutsättningar för bevarande och återbruk. Under perioden 1971–1990 byggdes drygt en halv miljon byggnader i Sverige. Den postmoderna arkitekturen uppvisar en stor bredd, från monumentala byggnader till småskaliga bostadsområden.
– Vi vet för lite om postmodernismen, både som kulturstil och kulturarv. Vad byggdes, varför och hur? De grönaste byggnaderna är de som redan är byggda så hur tar vi hand om de postmoderna byggnaderna, inledde Mia Geijer sin beskrivning av forskningsprojektet.
– Det handlar om att identifiera värdena och sedan använda plan- och bygglagen för att vårda den postmoderna bebyggelsen, avslutade Mia Geijer.
Tre exempel på när kulturarv använts i stadsutvecklingsprocesser
Ulrika Söderström är doktor i arkeologi, nydisputerad vid Linnéuniversitet i Kalmar. Hon berättade om sin avhandling Kulturarv som resurs i socialt hållbar stadsutveckling. En gestaltad livsmiljö för framtiden. I avhandlingen har hon studerat vad som händer när kulturarv, kulturvärden och berättelser om det förflutna används som resurs i stadsutvecklingsprocesser och gestaltningsarbete.
Ulrika har genomfört studien genom tre fallstudier. I den första analyseras kvarteret Caroli i Malmö som omvandlades 1967–1973, i den andra undersökt kvarteret Valnötsträdet i Kalmar, omvandlat 2008 – 2018, och i den tredje studeras den nu pågående stadsomvandlingen av Kiruna.
– I exemplet kvarteret Caroli rev man en hel stadsdel med medeltida anor i ett försök att bygga bort den sociala utsatthet som präglade området i mitten av 1900-talet. Men i och med det förändrade man inte bara stadsbilden utan man rev också bort de sociala nätverken, hur folk rörde sig och levde. Syftet var att riva bort det man upplevde som problem men man byggde fram nya problem, beskrev Ulrika.
– I exemplet kvarteret Valnötsträdet såg man istället arkeologin som en resurs, redan innan detaljplaneprocessen var arkeologerna med. Tanken var att väcka medeltiden till liv igen. Men den blev inte tillgänglig på så sätt att människor som bor där och besöker området förstår gestaltningen, reflekterade Ulrika.
– Omvandlingen av Kiruna pågår just nu och en viktig iakttagelse därifrån är att medborgarna ibland värdesätter annat än det som experterna tror. Den viktigaste frågan för de boende är inte om en byggnad ska flyttas – den viktigaste frågan kanske är vad som händer med björkarna som står runt byggnaden, konstaterade Ulrika.
Ulrika Söderström avslutade med att slå fast några viktiga saker: Bevarande är endast ett av många sätt som kulturarv och arkeologi kan främja socialt hållbar utveckling. Kanske behöver vi prata mer om vad som händer om vi inte bevarar? Hur hanterar vi exempelvis människors känsla av förlust? Dessutom är det kulturarv som människor i gemene man har känslor kring och värdesätter inte nödvändigtvis detsamma som experter menar är viktigt att bevara inför framtiden.
”Möjlighetsfönster” i målkonflikterna
Charlie Gullström är adjungerad professor i cirkulär ekonomi för arkitektur och planering på Chalmers tekniska högskola samt forsknings- och innovationsstrateg på Sweco Architects. Hennes projektpresentation handlade om målkonflikter i den gröna omställningen.
Hon beskrev tre lärcase som projektet arbetar med: Lärcase Borlänge, Älvsbyn och Kiruna. Projektet består av en forskargrupp från SWECO, Högskolan Dalarna, Luleå Tekniska universitet och Centrum för näringslivshistoria samt en aktörsgrupp med representanter från Boliden, Viscaria, Northvolt, Borlänge kommun, Kiruna kommun, Älvsbyns kommun, Dalarnas museum och Norrbottens museum.
– När värdet av mineralutvinning ställs mot andra värden så uppstår målkonflikter. Samtidigt öppnas också ”möjlighetsfönster” i målkonflikterna, beskrev Charlie Gullström.
– Det behövs ett pedagogiskt kunskapsutbyte med företagen för att de ska ta ett större ansvar i den gröna omställningen. Vi måste jobba mer tillsammans med kommunerna och företagen, de måste vara med på nästa konferens om kulturarvsforskning, avslutade Charlie Gullström.
Citat från paneldiskussion med temats presentatörer och Lone-Pia Bach, professor i restaureringskonst:
– Kulturvårdssektorn måste komma ur vår bekvämlighetszon och se på behoven i samhället.
– Vi måste ta tillvara det vi redan har, det vi redan har gjort. Vi som antikvarier kan inte göra det själva utan måste jobba tillsammans med byggherrarna, arkitekter för att samskapa framtiden och förstå hållbarheten. Hitta andra sätt att värdera tillsammans med fastighetsmarknaden. Det är snabba processer i dag och vi måste finnas med i beslutande rummen.
– Vi behöver förstå att samhällsprocesser handlar om ekonomi.
– Vi behöver få in de här frågorna i utbildningen, sammanföra professionerna redan på arkitektutbildningen och arkeolog- och kulturarvsprogrammen.
Presentationer som visades under Tema 2 Kulturarvet i samhällsplaneringen
- Christer Gustafsson: Föreläsning. Inkluderande, innovativ och cirkulär återanvändning av kulturmiljöer (pdf)
- Mia Geijer: Projektpresentation. Postmoderna kulturarv, kulturhistoriska värden och materialförutsättningar (pdf)
- Ulrika Söderström: Presentation av avhandling. Kulturarv som resurs i social hållbar stadsutveckling (pdf)
- Charlie Gullström: Projektpresentation. Målkonflikter i den gröna omställningen (pdf)
Artikel om konferensen Kulturarvsforskning i Sverige 2025 (raa.se)