K-blogg – Riksantikvarieämbetets blogg

Museer och social inkludering

Riksantikvarieämbetet

Riksantikvarieämbetet visar i projektet Räkna med museerna på museers arbete med social inkludering. Foto: Filip Lindén / Matador (CC BY).

I projektet ”Räkna med museerna” lyfter Riksantikvarieämbetet forskning och exempel på museers verksamhet inom olika områden för att visa deras relevans i samhället. I den här artikeln redogör vi för forskning om hur museer främjar social inkludering i samhället.

Museernas uppdrag

Den svenska museilagen betonar att museer ska vara tillgängliga och nå en så bred publik som möjligt (SFS 2017:563). Kulturmiljömålen, som också omfattar museer, anger att det statliga kulturmiljöarbetet ska “främja människors delaktighet […] och ett inkluderande samhälle” (prop. 2012/13:96). Vidare ska kulturpolitiken främja allas möjlighet till kulturupplevelser och bildning (prop. 2009/10:3).

Liknande formuleringar finns i den internationella organisationen ICOM:s definition av museer. I den står att museer ska vara ”öppna för allmänheten, tillgängliga och inkluderande” samt främja “mångfald och hållbarhet”. Museer ska enligt ICOM verka och kommunicera ”med bred delaktighet” (ICOM, 2022).

Vad innebär social inkludering?

Inom museiforskningen har begreppet “social inkludering” sedan slutet av 1990-talet använts för att beskriva museers arbete med att tillgängliggöra sin verksamhet och involvera nya målgrupper. Eftersom begreppet kan ha olika innebörder i olika sammanhang (Huang och Liem, 2022) är det svårt att beskriva forskningsfältet i sin helhet. Det som förenar forskningen i denna artikel är att den i stor utsträckning utgår ifrån den brittiske museologen Richard Sandells teorier om hur museer kan verka för social inkludering (Sandell, 1998; Sandell, 2002; Sandell, 2003).

En aktiv och kontinuerlig process

Utbildningsvetaren Abby Pfisterer definierar social inkludering som “en aktiv och kontinuerlig process som syftar till att skapa rättvisa och jämlika erfarenheter, möjliggöra tillgång till rättigheter och deltagande, samt främja en känsla av trygghet och tillhörighet för alla i samhället” (Pfisterer, 2024). I ett museisammanhang kan social inkludering både handla om “museernas tillgänglighet för en bredare grupp av besökare” och deras “förmåga att ge makt [empower] åt sina besökare” (Huang och Liem, 2022).

Social inkludering kan alltså syfta på åtgärder för att göra museerna mer tillgängliga för exempelvis personer med funktionshinder eller marginaliserade grupper och på arbete för att stärka olika gruppers sociala, kulturella och politiska handlingsutrymme i samhället i stort.

Museer har varit exkluderande

Museer har historiskt tenderat att utesluta vissa samhällsgrupper (Bennett, 1995; Sandell, 1998; Coleman, 2018). Detta beror inte bara på att de har kontrollerats av sociala eliter och att samlingarna har återspeglat samhällets dominerande värderingar, utan även att entréavgifter och bristande representation har utgjort trösklar för stora delar av befolkningen (Sandell, 1998).

Enligt en rapport från Myndigheten för kulturanalys beror det ojämlika deltagandet i kulturlivet på olika faktorer, där utbildningsnivå är mest avgörande. Andra faktorer kan vara geografiska skillnader, begränsade ekonomiska resurser och skillnader i kulturella preferenser och smak (Kulturanalys, 2023).

En glasmonter med gula kläder i en lila museilokal
Dokumentation av monter med föremål från bland annat Zambia i utställningen Afrika Pågår, Etnografiska museet. Foto: Statens museer för världskultur/Magnus Johansson (CC BY)

Forskning om museers arbete med social inkludering

Forskningen om museer och social inkludering är ofta kopplad till diskussioner om breddat deltagande, tillgänglighet, exkludering, avkolonisering, demokrati och mångfald. Nedan har vi delat upp forskningen i de specifika grupper som muserna riktar sig mot.

Personer med funktionsnedsättning

En enkät från 2012 visar att liv och historia hos personer med funktionsnedsättning länge har osynliggjorts på svenska museer (Chafik och Olsson, 2012). Även om museerna enligt en organisation som företräder personer med funktionsnedsättning har förbättrat tillgängligheten och bemötandet måste arbetet med innehållet på museer utvecklas för att inkludera dessa personers historia (HandikappHistoriska Föreningen, 2015). Efter 2012 tycks det inte finnas museologisk forskning i Sverige om inkludering av personer med funktionsnedsättningar.

Måste gå längre än vad lagen kräver

Internationell forskning pekar på att tidigare studier om social inkludering av personer med funktionsnedsättning främst har fokuserat på den arkitektoniska utformningen på museer som ett hinder för inkludering (Cerdan Chiscano och Jiménez-Zarco, 2021).

Vid sidan av att förbättra den fysiska tillgängligheten menar forskare att museer måste gå längre än vad lagen kräver och aktivt arbeta med utställningsdesign, kurering och arbetssätt (Kudlick och Luby, 2019). Andra studier har pekat på vikten av att inkludera personer med funktionsnedsättningar i museernas faktiska verksamhet (Edelstein, 2022) Vissa museer har i linje med detta involverat personer med funktionsnedsättningar för att skapa mer inkluderande utställningsdesigner (Kudlick och Luby, 2019). En undersökning av besökare med olika funktionsnedsättningar pekar på vikten av en museipersonal som är kunnig och medveten om olika typer av nedsättningar (Cerdan Chiscano och Jiménez-Zarco, 2021).

Migranter och etniska minoriteter

Även om migration började diskuteras på svenska museer på 1970-talet är det inte förrän de senaste decennierna som museer har börjat arbeta med inkludering av migranter och minoritetsgrupper (Johansson, 2015). En rapport från Riksutställningar visar att medvetenheten om mångfaldsfrågor inte nödvändigtvis motsvaras av konkreta åtgärder (Riksutställningar, 2014). En monografi från samma period visar att svenska museer präglas av en stark vithetsnorm och att icke-vita personer och nationella minoriteter ofta osynliggörs i museernas narrativ om Sverige (Hyltén-Cavallius & Svanberg, 2016).

Mångfaldsperspektiv och avkolonisering

Forskare har trots detta uppmärksammat hur flera svenska museer har ägnat sig åt social inkludering av migranter och etniska minoriteter. Museologer har bland annat undersökt hur museer arbetat med att förbättra sin representation av nationella minoriteter och införliva migrations- och mångfaldsperspektiv i verksamheten (Johansson, 2015). En ny avhandling undersöker hur ett svenskt museum 2017 lanserade ett projekt där personalen tillsammans med afrosvenska organisationer och aktörer arbetade för att ”avkolonisera” museets samlingar (Engman, 2023).

Uppsökande arbete

Forskare visar även hur svenska museer ägnar sig åt uppsökande arbete för att inkludera migranter och etniska minoriteter. Flera museer har förlagt sin verksamhet, inklusive workshops för att göra om utställningarna, till förortsområden (Engman 2023; Riksutställningar, 2014). En ny avhandling undersöker hur ett museum i en invandrartät förort till Stockholm arrangerar möten, samtal och festivaler för att inkludera de boende i området (Zwart, 2023).

Går att se effekter på social inkludering

Internationellt har forskare bland annat uppmärksammat hur amerikanska museipedagoger arbetar med att inkludera afroamerikanska grupper i verksamheten (Pfisterer, 2024) och hur tyska museer har arrangerat workshops och dialoger med olika invandrargrupper (Zwart, 2023). En monografi från 2021 visar hur ett engelskt museum utvecklade en “uppsökande grupp” [outreach group] för att skapa utställningar tillsammans med bland annat flyktingar och etniska minoriteter (Morse, 2021). En undersökning av ett nederländskt museums program för att få unga med utländsk bakgrund att besöka utställningar visar att det empiriskt går att mäta och se effekter av kulturellt deltagande på social inkludering (Vermeulen med flera, 2019).

Socioekonomiskt svaga grupper

Museer arbetar även för att inkludera socioekonomiskt svaga grupper, till exempel fattiga och hemlösa. En studie från Ungern betonar att inkludering av dessa grupper handlar om att bredda besöksgrupperna, men också att stärka besökarna socialt. Studien undersöker projekt med särskilda besök för hemlösa och ungdomar med arbetarklassbakgrund som fick skapa konstverk som visades på museet. Forskarna drar slutsatsen att museer behöver ha en öppen attityd och medvetenhet samt använda nya metoder för att nå grupperna. För att lyckas krävs både internt och externt ledarskap samt partnerskap (Fehér med flera, 2023).

Perspektiven har saknats på museer

En artikel från 2013 menar att museer tidigare inte har behandlat hemlöshet, men att de har potential att bidra till social inkludering av hemlösa . För detta krävs dock att museerna bygger långsiktiga relationer och involverar organisationer som redan arbetar med hemlösa (Paquet Kinsley, 2013). Senare forskning har undersökt hur museer som särskilt arbetar med personer i hemlöshet och/eller fattigdom – exempelvis ett museum i Storbritannien som sedan 2015 drivs av personer som varit hemlösa – bidrar till en förbättrad historieskrivning som inkluderar marginaliserade röster och perspektiv (O’Brassill-Kulfan, 2023). En monografi lyfter också exempel på utåtriktad verksamhet där museer i England har tagit fram utställningar i samarbete med hemlösa. Genom att lyfta fram personliga berättelser från hemlösa syftade utställningarna till att utmana hur dessa vanligtvis representerades i media och samhället (Morse, 2021).

HBTQ-grupper

Sedan 2000-talet har flera museer i Sverige arbetat med genus. Sexuella normer och heteronormativitet har dock främst uppmärksammats genom tillfälliga utställningar, i samband med till exempel Pride (Laskar, 2019). En rapport från Riksutställningar visar att många museer i Sverige arbetar med HBTQ-perspektiv i sina utställningar, publikarbete och samlingshantering. Det är främst i arbetet med utställningar som perspektiven lyfts, det saknas en långsiktig integration av dem (Riksutställningar, 2015).

Bild från Klosters kyrka i Eskilstuna under Springpride 2016. Visar två verk ur fotoutställningen Ecce Homo av konstnären Elisabeth Ohlson Wallin. Utställningen Ecce homo skildrar Jesu liv ur ett HBTQ-perspektiv. Foto: Anna Lassbo/Sörmlands museum (CC BY)

Fyra modeller för att inkludera HBTQ-perspektiv

En svensk praktika för museers arbete från 2019 tar lärdomar från det treåriga forskningsprojektet “Unstraight research i museer”. Forskaren menar att det krävs insatser, finansiering och samverkan med externa aktörer för att förändra synen på genus och HBTQ-frågor i museernas basutställningar. Praktikan pekar på fyra modeller som museer kan använda för att inkludera HBTQ-personer: Utställningar för de marginaliserade, utställningar om de marginaliserade, utställningar som är kritiska till privilegier och marginalisering samt utställningar som förändrar verksamheten och besökaren (Laskar, 2019).

HBTQ-historier har inte belysts

Även internationell forskning pekar på att museiväsendet har varit dåligt på att belysa HBTQ-perspektiv. På senare år har detta förändrats bland annat i Storbritannien, där flera museer arrangerat tillfälliga utställningar om HBTQ-personers liv (McIntyre, 2007). Vad gäller besökarperspektivet tyder forskning på att icke-straighta personer visserligen besöker museer i stor utsträckning, men inte alltid känner sig välkomna (Heimlich och Koke, 2008).

Krävs mer än tillfälliga insatser

Museer – och i synnerhet de som leder dem – kan spela en viktig roll i att inkludera “queera” grupper. En ny artikel framhäver dock att museernas traditionella arbetssätt, byråkrati och ekonomi kan utgöra hinder mot att inkludera denna grupp. Kritiska röster menar att insatserna för att involvera queera personer ofta är tillfälliga och framför allt har en symbolisk betydelse. Forskaren drar slutsatsen att denna typ av tillfälliga insatser inte bidrar till att förändra bredare sociala narrativ och föreställningar om queera personer (Middelton, 2023).

Kritiska perspektiv

Även om de flesta forskare är ense om att museer kan spela en viktig roll för att inkludera olika grupper i samhället finns det kritiska perspektiv.

Saknas långsiktighet

Under de senaste åren har flera forskare pekat på att social inkludering förutsätter en långsiktighet som museerna inte alltid kan garantera. Vissa menar att ekonomiska begränsningar tenderar att göra inkluderingsåtgärder till punktvisa insatser snarare än bestående verksamheter (Engman, 2023). Om museernas finansiärer inte öronmärker pengar för långsiktiga projekt riskerar arbetet med social inkludering att bli symbolhandlingar utan reella konsekvenser (Zwart, 2023; Middleton, 2023). För att representera samhället utanför museet måste inkluderande perspektiv vara en del av den löpande verksamheten (Riksutställningar ,2015).

Krävs mer än kulturpolitiska insatser

Det finns kritik mot föreställningen om att museer (och andra kulturinstitutioner) har möjlighet att lösa sociala problem som inte direkt har att göra med kultur, utan i stället beror på ekonomisk ojämlikhet och segregation.  En rapport från Myndigheten för kulturanalys menar att socio-ekonomiska missförhållanden inte kan “åtgärdas genom kulturpolitiska åtgärder” utan snarare bör bemötas med utbildningspolitik, socialpolitik och ekonomisk omfördelning (Kulturanalys, 2023). En rapport från Göteborgs stad drar på liknande sätt slutsatsen att breddat deltagande i kulturen visserligen kan bidra till ett mer jämlikt samhälle, men att en utjämning av sociala klyftor kräver ”mer handfasta socioekonomiska insatser” (Göteborgs Stads kulturförvaltning, 2024).

Trots detta finns anledningar för museerna att gentemot beslutsfattare framställa sig som viktiga aktörer för social inkludering. Flera forskare har uppmärksammat att arbetet med social inkludering har blivit ett sätt för kulturpolitiska institutioner som museer att legitimera sig och säkra finansiering (Lindström Sol och Ekström, 2024; Kann-Rasmussen, 2024).

Skärvor från ett keramikfat från 1700-talet. Foto: Göteborgs stadsmuseum, fotograferad av Jonna Samuelsson (CC BY)

Saknas empiriska studier – och måttenheter – för att påvisa effektiviteten

Flera forskare menar att det saknas vetenskapliga undersökningar som tydligt visar att museernas arbete med social inkludering har positiva effekter på samhället i stort. Även om bristen på sådana studier uppmärksammades redan i slutet av 1990-talet (Sandell, 1998; Sandell, 2002) har samtida forskare pekat på samma problem (Pfisterer, 2024; Vermeulen och Maas, 2021). I en relativt ny litteraturöversikt menar en forskare att det särskilt behövs mer forskning om hur museer arbetar med att inkludera etniska minoriteter, HBTQI-personer och personer med funktionsnedsättningar (Springinzeisz, 2022).

Andra studier har pekat på problemen med att utvärdera social inkludering. I en diskussion om det brittiska museiväsendet konstaterar en forskare att politikerna sällan har gett museerna tydliga direktiv för att mäta social inkludering. Det enda museerna kan göra är att presentera besökssiffror, som i sig inte säger någonting om hur inkluderingsarbetet har gått till eller om det har varit effektivt (Bonham-Carter, 2017). Studier i Sverige och utomlands har på liknande sätt dragit slutsatsen att avsaknaden av kvantitativa utvärderingsmetoder försvårar museernas möjligheter att påvisa effekterna av sitt arbete med social inkludering (Lindström Sol och Ekström, 2024; Newman och Maclean, 2004). Samtidigt finns det forskare som uppmärksammat problemet och utvecklat en modell för kulturorganisationer att mäta social påverkan (Vermeulen och Maas, 2021).

Museer spelar en viktig roll

Sammantaget visar forskning att museer kan stärka och involvera nya grupper, lyfta marginaliserade perspektiv och inkludera grupper som tidigare inte varit representerade i samlingar och utställningar. Att en mångfald av historier visas på museer är en nyckel. Under de senaste två decennierna har nya perspektiv lyfts och arbetet med social inkludering intensifierats. I lagar och mål för politikområden står att museer på olika sätt ska arbeta för social inkludering. Även museibranschen uttrycker genom ICOM:s museidefinition att museer är en viktig aktör för social inkludering.

Samtidigt pekar forskare på att det kan saknas finansiering och tydliga mål för arbetet. Forskare menar att social inkludering kräver långsiktighet, men att bland annat ekonomiska begränsningar på museer riskerar att göra inkluderingsarbetet till tillfälliga symbolhandlingar i stället för en integrerad del av den ordinarie verksamheten. Forskare hävdar också att sociala problem som fattigdom och segregation inte enbart kan lösas med kulturpolitiska insatser, utan kräver åtgärder inom utbildningspolitik, socialpolitik och ekonomisk omfördelning.

 

Referenser

Exit mobile version