Årets andra runsten och något om runan r

Förra året dröjde länge innan det första runfyndet dök upp, i år kom det redan i januari. Nu i fredags var det dags igen. Då ringde John Hamilton från UV Mitt och meddelade att han hade hittat ännu ett runstensfragment vid Spånga kyrka. Även denna gång rörde det sig om ett litet fragment av röd sandsten, men till skillnad mot många av de tidigare runfynden från kyrkogården bär det spår av kalkbruk och har förmodligen i något skede varit inmurat i kyrkan.

Av inskriften återstår en fullständig r-runa samt i en korsande slinga resterna av ytterligare två runor. Runan r har en mycket karakteristisk form, där den övre delen av bistaven är mjukt bågböjd och där den nedre diagonala delen har huggits någon centimeter för långt åt vänster. Runan är faktiskt mycket lik den r-runa, som förekommer på det fragment som hittades i somras, men lägger man fragmenten bredvid varandra ser man att de inte kan ha tillhört samma runsten. Ristningslinjerna är nämligen helt olika. På det tidigare kända fragmentet är de breda och rätt flacka, medan det nyfunna fragmentet har smalare ristningslinjer med en tydlig v-formad profil.

Att r-runan har öppen form behöver egentligen inte påpekas. Det är nämligen den normala formen för denna runa under vikingatiden. En sluten form blir först vanlig under medeltiden och då förmodligen genom inflytande från den latinska bokstaven R.

Det som vi känner igen som ett typiskt ”run-r” med sluten form och skarpa vinklar förekommer däremot nästan aldrig i genuina runinskrifter utan brukar vara ett säkert tecken på ristningar som har gjorts i senare tid. Att denna variant är den vedertagna symbolen för fornlämning på kartor och i andra sammanhang har säkert också påverkat den allmänna uppfattningen om hur en r-runa ska se ut.

Runraden hade som bekant ytterligare en runa för r. Under vikingatiden hade den formen av en uppochnedvänd gaffel och som stod för ett särskilt r-ljud (s.k. ”palatalt r”), som inte längre finns kvar i svenskan. Det brukar ofta återges med R och kunde i stort sett bara förekomma i slutet av ord som t.ex. i æftiR ’efter’ eller ulfR ’Ulv’. Om man stöter på en runinskrift där R-runan markerar ett r-ljud, men står på andra platser i orden så är det ganska säkert att det handlar om en eftermedeltida inskrift.

Ett sådant exempel finns i en sentida runristning från Åmmeberg i södra Närke, som jag nyligen fick en fråga om. Jag var inte bekant med ristningen sedan tidigare, men den visade sig vara upptagen i FMIS som RAÄ Hammar 398:1 och där fanns också runorna avritade. Dessa var dock inte helt enkla att tyda. Translittererar man inskriften rätt upp och ned blir resultatet nämligen det gåtfulla emik ristmhR iRRerim×.

Efter att ha tittat ett tag på teckningen slog det mig att runorna R och m, som ju utgör spegelbilder av varandra, kanske hade förväxlats av ristaren. I så fall kunde det stå Åmmeberg på den sista raden (med r felläst för b och med en urnordisk g-runa på slutet) och emik skulle bli Erik. De återstående runorna borde om samma principer tillämpas kunna bilda ett efternamn på –ström, kanske Boström eller Byström.

”Erik Boström, Åmmeberg” är alltså en tänkbar tolkning. Längre än så tror jag inte att det går att komma utan att ha sett ristningen i verkligheten, men hamnar jag i trakterna av Åmmeberg så ska jag ta en närmare titt. Förmodligen är runristningen inte särskilt gammal. Om den urnordiska runan för g ingår är den förmodligen inte äldre än 1900-talet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet