Studentmössan så som de såg ut 1847. Foto: Goombah, Wikimedia Commons
I dessa dagar kan vi se en stark social markör med en märklig historia, nämligen studentmössan. Tack vare Kulturutredningen blir t.o.m. sådant som studentmössans historia begriplig.
Studentmössan som markör
När jag cyklade in till jobbet idag kunde jag se glada studentungdomar samlas. I Rålambshovsparken stod klungor av uppklädda ungdomar i lysande vita studentmössor. Det var tjugo här och tre-fyra där och några klungor om tjogtals där. Fantastiskt kul att se samma studentmössor på dyra kostymer och fattiga jeans, gamla svenskar och invandrare, killar och tjejer, halvoutsiders och mainstream. Alltså gemenskaper med olika många, nära kompisar – klasser – studielinjer – skolor, kan man anta. Sen finns det gemenskaper i stadsdelar, städer, Sverige, Europa, all världens studenter, digitalbärarna av Internet och skapare och frigörande av information, vad vet jag? Ungdomarna 2009 är i alla fall glada och uppenbarligen stolta över sin vita mössa.
Men så var det inte för exakt 35 år sen, inte för mig som “tog studenten“ 1974. Då svävade fortfarande bilden av Stig Järrel som den sado-fascistiske läraren Caligula i filmen Hets från 1944 över allt vad studentexamen hette. Absolut ingen jag känner till hade studentmössa 1974 – man hade blivit totalt utfryst eller i mildaste fall utskrattad. Studentmössan var en av de starkaste sociala markörerna för inskränkt och föråldrad borgarklass, något som skulle trampas ner.
För hundra år sen bars studentmössan med minst lika stor stolthet som i dag, men av helt andra skäl. Då var borgarklassen något man såg upp till och ville jobba sig upp till. Studenten var bärare av kultur och bildning mot en föråldrad och barbarisk bondeklass. Den som bar studentmössa hade respekt och världen framför sina fötter. Studentmössan har gjort en Hegeliansk dialektisk resa: tes-antites-syntes, från status till hatobjekt till en annan status.
Kulturutredningen
Studentmössan och tes-antites-syntes leder osökt in mina tankar på det allra intressantaste i Kulturutredningen, nämligen dess grundanalys av en värld i förändring. Utan grundanalysen kan man inte förstå resten av utredningen. I RAÄ:s remissvar sägs lakoniskt att “RAÄ avstår från att kommentera denna“. Men det som kulturutredningen visar, fig 2.8, är hur Sverige genomgått en betydande förvandling från agrarekonomi till industriekonomi, från 1800-talstraditionalism och nationalromantik till sekulär 1900-talsmodernitet. Nu, menar utredningen, fig. 2.5, går Sverige från industriekonomi till informations och tjänsteekonomi, från sekulär modernitet till frihetsvärderande 2000-talsmodernitet. Varje språng från tes till antites leder till att värderingar måste byta laddning och samhällssystemen förändras i grunden.
Enligt Kulturutredningens analys lever Kultursverige fortfarande i förnekandet och avståndstagandet av 1800-talstraditionalism och nationalromantik, trots att vi redan är inne i näst-nästa paradigm, vi sparkar och slår in öppna dörrar. Frågan är när kultursektorn kommer ifatt utvecklingen och skapar en kulturell bas för frihetsvärderande 2000-talsmodernitet.
Det tog studenterna 35 år att ladda om studentmössan till en helt ny social markör. Min högst privata fundering är om det skall ta Kultursverige 35 år att inse att det ligger väldigt mycket i Kulturutredningens grundanalys? Hur ska kulturmiljövården redan nu förbereda sig på att ladda om kulturen på bred front?
>> Leif Gren jobbar med frågor om miljömål och landskap på Riksantikvarieämbetet.
