Vi ser att rök tränger ut genom dörren på Dudley Manor Museum. Det brinner där inne. Några minuter senare kommer två brandbilar och en av brandmännen frågar efter en kontaktperson. Några andra brandmän börjar dra fram brandslangar och snart tar de sig in i byggnaden. Jag står där och tänker på alla museiföremål där inne. Vad kommer att hända med dem?
Tack och lov är detta bara en övning. Det är slutövningen på kursen “Salvage and Emergency Planning Course“ som jag deltog i under några dagar i oktober. Kursen arrangeras av Historic England och är tänkt att ge de som jobbar på museer, slott och historiska hus en möjlighet att förbereda sig för en brand eller översvämning. Både genom att förebygga, men även genom att veta hur man kan agera för att skadorna ska bli så små som möjligt på inredning och föremål.
Kunskap och praktiska övningar under kursen
Under kursens första dag fick vi lära oss om regelverk för band och arbetsmiljö samt övade praktiskt på samarbete genom att leda bort vatten som forsade ner från en brusten ledning i ett övningshus. Vi fick även en instruktion om hur man använder stegar på ett säkert sätt, i detta fall för att evakuera en tavla.
Senare under kursen fick vi en introduktion i hur man hanterar och behandlar vatten- och brandskadade föremål. Bland annat att lyfta rätt, packa säkert för evakuering och torka olika slags föremål. Det gäller att effektivt kunna ta hand om så många föremål som möjligt på kort tid och att samtidigt göra det bra och säkert för både oss själva och föremålen. Därför behöver man göra en rad prioriteringar. Det känns lite ovant för mig som konservator eftersom jag då får göra många undantag från hur jag vanligtvis hanterar föremål – noggrannhet och försiktighetsprincipen får ta en paus.
Rökdykning för att förstå brandmännens arbetssituation
Andra dagen fick jag ta på mig stövlar, tunga men väldigt bekväma kläder och en mask med tuber som först skavde och kändes klaustrofobisk. När jag väl fick lite hjälp och andades lugnt var det mest kul. Under ledning av en brandman tågade vi in på led i den rökfyllda byggnaden. Tanken var att skapa förståelse för räddningstjänstens arbete. Jag såg bara vit rök och hörde lite spridda röster. Mitt fokus var att hålla handen på axeln på personen framför mig, för att inte komma bort. Efter ett tag hade jag ingen aning om var jag befann mig i huset. De “museiföremål“ (inhandlade på loppisar) som var utplacerade i husen var det sista jag tänkte på. Jag stötte emot en tavla på en vägg och en bordskant. Om jag hade haft i uppgift att ta ut något hade jag nog haft rätt dåliga chanser att klara av det.
Hur samarbetar man in en katastrofsituation?
Inför den stora slutövningen försågs vi med dokumentation av huset och dess inventarier. Där fanns tio föremål som värderades högst. De fanns utmärkta på en planritning och hade ett kort med information om hur de skulle hanteras. Vi bestämde vilka roller vi skulle ha i gruppen. En person var samordnare för hela arbetet från museets sida. Hon fick ha den första kontakten med räddningstjänsten. Vi utsåg också gruppledare, dels för de som utförde evakueringen av föremålen och dels för de som gjorde de första vårdåtgärderna på föremålen. Sedan bildade vi undergrupper och samarbetade kring att bära ut och ta hand om föremålen. Att dessa roller var klara från början var nog en föreutsättning för att arbetet löpte smidigt.
I vår slutövning deltog även en grupp från en räddningstjänst. Deras uppgift var att gå in och släcka branden och sedan att rädda de två människor (dockor) som fanns i huset. När det var gjort kunde de även hjälp oss med att evakuera de första och högst prioriterade föremålen. Då kom korten med instruktioner och bilder väl till pass.
Övningen blev ett långt pass där vi bar och dokumenterade husets cirka 300 föremål. Många av dessa hade blivit rejält blöta av släckvatten. Några glas hade gått sönder, så vi fick hantera en orientalisk matta med glassplitter. Jag kunde konstatera att det tar stor plats att torka så mycket föremål på ett bra sätt. Böckerna kunde vi torka i vindtunnel som byggdes av bord och byggplast med en fläkt i ena änden.
Dagen efter övningen fick vi respons på vårt agerande kring vad som hade fungerat bra och vad vi borde ha tänkt på. Vi fick en videohälsning från räddningstjänsten med några tankar om vårt agerande. Jag tog själv med mig budskapet om vikten av att vila och äta. Vi jobbade under rätt högt tempo med många snabba beslut. Det tär på kropp och huvud. Vi blev erbjudna både vatten, kaffe och kakor, men i stundens hetta är det rätt svårt att våga bryta och ta en paus. Det är något som alla som jobbar i liknande situationer bör tänka på. Planera in pauser, avbytare och möjlighet till vätska och mat. Man jobbar betydligt mer klokt och effektivt då.
Öva restvärderäddning för kulturarv i Sverige
Jag är än en gång tacksam för att få träna dessa kunskaper om hur man agerar i en katastrofsituation. Â Vid kursen hade jag sällskap av två kollegor från Brandskyddsföreningens Restvärderäddning. De var med som observatörer och vi fick alla tre ta del av kursledningens erfarenheter och tankar, samt planeringen av kursen. I England har man erbjudit den här kursen i 20 år. Många av deltagarna hade haft nytta av detta när de blivit drabbade av brand eller översvämning på sina arbetsplatser. Tanken är att Brandskyddsföreningens Restvärderäddning i Sverige nu ska erbjuda en liknande kurs för personal på museer, kyrkor och andra miljöer med höga kulturvärden.
>>> Erika Hedhammar är utredare på Riksantikvarieämbetets kulturvårdsavdelning
