Att gå igenom en runinskrift och rita av den runa för runa och samtidigt beskriva varje tecken är ett ganska omständligt sätt att tillägna sig en text, men ofta är det så en runolog måste arbeta. Ibland ser man direkt vad det står, andra gånger är det först efter en utförlig beskrivning på papper som man förstår sammanhanget. Många gånger hjälper inte ens det och det kan dröja många år innan lösningen uppenbarar sig – om den nu någonsin gör det.
Allra besvärligast och dessutom de mest utmanande är nog inskrifter på föremål, där vi ju inte alltid vet vad vi har att vänta.
Nu i eftermiddags var jag uppe på Historiska museet och tittade på ett runfynd som har ett antal år på nacken. Det rör sig om ett litet blybleck som hittades 2004 i samband med en arkeologisk undersökning i kvarteret Munkgärdet i Skänninge. Blecket låg i fyllningen till en grav och är mycket märkligt genom att det bär inskrifter på både fornsvenska och latin. Man har också kunnat läsa och tolka det mesta av den fragmentariska texten: ”Igulfrid, signe dig Gud. Jes(us) … Maria, Sankta Mi(kael) … Ave Maria gra(tia) … AGLA … sit bendict(a) … domus ecc(lesia) …”
En rad har dock framstått svårläst och dunkel, nämligen den som börjar med runorna agla, vilket är en förkortning av ett hebreiskt uttryck som enligt expertisen ska återges på följande sätt: ’attâ gibbôr lecôlâm ’adônâj och betyda ”Du är stark i evighet, Herre”. Denna användes som skyddsformel under medeltiden och var mycket populär på bland annat blyamuletter.
Det var egentligen denna rad som intresserade mig mest, även om jag inte hade så stora förhoppningar om att knäcka den, men jag kunde ju alltid rita av och beskriva runorna och kanske skulle det dyka upp något. Den första runan efter agla hade formen av en vikingatida n-runa med dubbelsidig bistav snett nedåt höger, vilket i denna inskrift verkar vara en e-runa. Det förekommer nämligen också en t-runa som är försedd med samma typ av bistav och som uppenbarligen är en d-runa. Den dubbelsidiga bistaven snett nedåt höger ska alltså i detta fall uppfattas som en sorts stingning. Därefter kom något som liknade ett latinskt versalt M, men som måste vara två ihopskrivna runor (lt?). Nästa runa var jag först bombsäker på att den var en f-runa, men den hade tidigare lästs som ett stunget g och det verkade också fullt möjligt.
Så gick det på och till slut hade jag en fullständigt outtalbar runföljd i anteckningsboken. Så plötsligt såg jag vad det stod: agla e laga ḳala! Det kanske låter som rent tok, men en runforskare vet direkt vad det handlar om. De medeltida runristarna har nämligen ibland varierat Agla-formeln genom att kasta om bokstäverna till Laga och Gala. Detta är tidigare känt från amulettinskrifter från både Sverige och Danmark, men däremot inte från Norge, där man i stället har hållit hårt på det korrekta Agla (En norsk kollega har i ett mejl till mig påstått att det beror på att ”Nordmenn kunne skrive og visste at det het agla!”)
I Sverige har vi tidigare bara haft två exempel på den utvidgade varianten av denna formel, men en av dessa är den mest omfattande som vi känner till. På ett blykors från kvarteret Åkroken i Nyköping påträffat 2010 står nämligen: Agla gala laga gala laga – Deus meus (dvs. ”min Gud”) – agla gala laga agla.
I går läste jag sista korrektur på en kommande artikel om just denna inskrift, där jag bland annat tar upp alla exempel på utvidgade Agla-formler som jag då kände till. Skänningeblecket (där jag bara visste att ordet agla fanns) gick mig givetvis förbi. Detta är ödets ironi, men också en påminnelse om att forskningen hela tiden går framåt och att det alltid finns något nytt att upptäcka.
Jag noterade också en annan sak som jag inte tidigare varit medveten om. Det finns inga skiljetecken på runblecket från Skänninge, men flera av orden är faktiskt avdelade med ett litet avstånd precis som i latinskriften. Detta ser man ytterst sällan i runinskrifter, men kanske var det just det som gjorde att jag såg att det faktiskt stod Agla e(t?) laga gala och inget annat.
Trevlig helg!
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
Trevligt! Går det att få in en korrekturfotnot i artikeln om Nyköpingskorset? Vid tillfälle hoppas jag kunna se på en pinne från Bryggen i Bergen som måhända innehåller runföljden a^la^g.
Det var så mycket problem med runtypsnitten i artikeln att jag inte vill besvära dem mer. Det får bli en rapport om Skänningeblecket i stället så småningom. (Och om det står så på en pinne i Bergen så kanske inte norrmännen var så bra på att stava som det har påståtts…)
Vad roligt att dina studier hade en mening! Mycket intressant tema och likaså fantasieggande utskrivet. Bravo! Operakufen på UC