Landskapsperspektivet är ofta förbisett i det dagliga arbetet med natur- och kulturmiljövård i Sverige. När Sverige skrev på den europeiska landskapskonventionen (ELC), så var det många av oss som trodde att nu skulle det bli ändring på det. Men hur har det egentligen gått med dess goda föresatser? Blev det en flipp eller en flopp?
År 2011 ratificerade Sverige den europeiska landskapskonventionen vilken har upprättats av Europarådet. Nu var det tänkt att myndigheter, kommuner m.fl. skulle börja tillämpa ett landskapsperspektiv i den egna verksamheten.
Riksantikvarieämbetet har utrett
För att nå målet en rikare livsmiljö. Men något större genomslag har konventionen inte fått ännu i Sverige. Det visar bland annat den utredning som Riksantikvarieämbetet gjort bland ett flertal myndigheter. Bland svaren på enkäten, som undersökningen bygger på, kan man ana en önskan från många håll att någon central myndighet ska ta ledningen i arbetet med konventionens ambitioner.
Det här arbetet borde bland annat innefatta ett mera systematiskt sätt att omsätta konventionens anda i handling. Och att påbörja det med de uppgifter som konventionen uppmanar medlemsländerna att ta sig an. De verb som nämns i konventionen är bland annat: kartlägga, karakterisera och värdera. Den självklara frågan man ställer sig då är ju: Vem ska genomföra dessa kartläggningar, värderingar m.m.?
Styrka eller svaghet
Riksantikvarieämbetets rapport sammanfattar det nuvarande läget, och ger ett rätt diplomatiskt svar på hur man ser på dagens situation: “Konventionen är ett ansvar för “alla och ingen“, vilket kan uppfattas både som en styrka och en svaghet. “
I det här fallet överväger nog i alla fall svagheten skulle jag vilja säga. Om det finns viktiga uppgifter som ska utföras (kartlägga m.m.), hur ska man då från högre håll tro att de ska bli gjorda om ingen myndighet har fått uppdraget att ta sig an dem?
Landskapsperspektivet är viktigt för helhetssynen
Men är då det här så viktigt säger du? Joo, det menar jag verkligen. I dagens samhälle blir fragmentisering och specialisering allt mer påtaglig. Klyftan mellan, och inom, olika yrkesgrupper tenderar till att växa sig allt större och allt svårare att överkomma. En helhetssyn som den som konventionen företräder skulle kunna visa på en tänkbar väg och, i alla fall inom vissa arbetsområden, kunna avhjälpa detta.
Några av de här arbetsfälten är just naturvård, kulturmiljö och landskap. Här är vinsterna med att jobba med landskapsperspektiv som jag ser det helt uppenbara. Om alla inom de med det fysiska landskapet som arbetsuppgift skulle vara lite mer mottagliga för andras kunskaper skulle vi få till en helt fantastisk helhetssyn och tidsperspektiv på natur och landskap.
Allas ansvar blir ingens ansvar
Ja, vad blir då svaret på frågan jag ställde; blev det en flipp eller flopp? Någon kioskvältare har ju konventionen aldrig blivit, så svaret ligger väl någonstans däremellan enligt min mening. Men med en stark dragning åt flopphållet.
Frågan som många ställer sig, utan att få något svar, är “Vem?“ Och så länge ansvaret ligger på alla inblandade myndigheter, så lär man bli förvånad om särskilt mycket kommer att hända de närmaste åren. Allas ansvar är ingens som det heter i det gamla ordspråket. Ännu en gång besannat. Tyvärr! Finns det då inget ljus i tunneln när det gäller att vi börjar ta tillvara landskapsperspektivet kan man fråga sig? Jo, det kan man nog säga att det gör.
Ljuset i tunneln
Det lite svaga ljuset representeras faktiskt av Trafikverket. Där pågår sedan några år ett forskning- och utvecklingsprojekt med att göra så kallade karaktärsanalyser av landskapet. Projektet kallas ”Landskap i långsiktig planering”. Så här långt har man främst jobbat i tre län: Västra Götaland, Västmanland och Västernorrland.
Tre olika perspektiv på landskapet belyses i de här analyserna. Först och främst landskapets ekologi och tidsdjup, det vill säga hur naturen i området är beskaffad och vilka mänskliga aktiviteter som satt sina spår i landskapet. Slutligen tittar man även på landskapets form och utseende, ett lite äldre synsätt kanske man kan tycka, men som ger de olika landskapen sin särskilda karaktär och identitet.
Samarbete är nyckeln
En landskapsanalys bygger på att flera personer med helt olika kompetens samlar in kunskap. Och som slutligen utmynnar i en gemensam beskrivning av landskapet. Så här gäller det att samarbeta över ämnesgränserna och verkligen respektera andras kunskap.
Analyserna går främst ut på att definiera de karaktärsområden som finns inom undersöknings-området. Och att förklara varför landskapet ser ut som det gör. Det visuella är också en viktig aspekt och hur det uppfattas av människor är ju många gånger centralt.
Trafikverkets projekt säger sig gå från sektorisering till helhet. Och från att undvika skada till att utveckla och förbättra. Det låter som ljuv musik i mina öron. Det kanske våras för landskapet till sist ändå?
