Det finns runstenar som har dykt upp, dokumenterats en enda gång, för att sedan åter försvinna. Ett sådant exempel är den runsten som 1886 grävdes upp på Ljusdals kyrkogård i Hälsingland (Hs 20), men som inte har setts till sedan dess. En annan hälsingsk runsten som länge har gäckat både antikvarier och andra runintresserade är den som sägs vara inmurad i Jakobs kyrka i Hudiksvall (Hs 8).
Uppgiften kommer från prosten Olof Broman, som i sitt stora verk Glysisvallur från 1700-talets första hälft uppger sig ha hört att en runsten tillsammans med andra stenar hade förts ”ifrån Hällänge, på Hornslandet, strax wid byn Arnön af Rogstad Sockn” för att användas vid bygget av den nya kyrkan. Vid fornminnesinventeringen har Hällänge till och med markerats som stenens ursprungliga plats, vilket förmodligen är felaktigt.
Den ende som vi vet har sett denna runsten i verkligheten är Johannes Bureus, vilket skedde på hans norrländska resa 1600–1601. Den fanns då vid ”Hudiks Boställe, Däd Hudiks Walds Stad nämnes utaf” och han upplyser att den ”Ligger för en höbode dör”. Stenen användes alltså som trappsten i byn Hudik, som var belägen intill den norrut gående vägen (nuvarande Sannavägen) i höjd med dagens Kristineberg. Runstenen bör alltså egentligen inte namnges efter Hudiksvalls kyrka, som hittills har gjorts, utan efter denna sedan länge försvunna bebyggelse.
Hudikstenen är en av fem hälsingska stenar som är ristade med hälsingerunor eller stavlösa runor, som de numera kallas. Bureus genomskådade aldrig principen bakom dessa runor, och kunde alltså inte själv läsa de tecken som han upptecknade från denna sten. Äran av att ha löst hälsingerunornas gåta tillkommer i stället Uppsalaprofessorn och matematikern Magnus Celsius. Med utgångspunkt i Bureus’ uppteckning lyckades han också dechiffrera stora delar av inskriften på Hudikstenen, men fortfarande finns det flera partier i denna inskrift som är höljda i dunkel. Om denna runsten skulle återfinnas vore det givetvis en stor sensation.
Det finns faktiskt ganska utförliga uppgifter om var i murverket på Hudiksvalls kyrka stenen ska finnas. Broman uppger nämligen att den sitter inmurad i det södra hörnet av kyrkans östra gavel. Här har många förgäves sökt efter den. En av dessa var assessorn vid Antikvitetsarkivet, Nils Reinhold Brocman, som 1763 företog en antikvarisk resa till Hälsingland. I sin reseberättelse meddelar han att runstenen ”i Hudiksvalls Kyrkomur, kunde uppå afl[idne] Prosten Bromans Beskrifning öfver dess Läge och Figuren däröfver icke igenfinnas; Ehuru jag efter denna Beskrifning sökte i östra Gaflens södra Hörn och visste at han skulle vara 2 ⅛ Aln lång samt ½ Aln tjock med några Helsingrunor på ena Sidan.”
Hösten 1928 lät den dåvarande amanuensen vid museet i Hudiksvall, Mårten Stenberger, knacka bort delar av putsen på ett 4 × 4 m stort parti på den östra gaveln vid det södra hörnet, men utan att finna någon runsten. Han konstaterade att själva hörnstenen hade betydande dimensioner (1,60 × 0,5 × 0,5 m) och rensade denna sten från puts både på ovansidan och på den inåt muren vända sidan utan att finna några spår av ristning.
I samband med putsarbeten i november 1946 hade man återigen funnit en tänkbar kandidat i murverket och docent Sven B. F. Jansson från Stockholms högskola – den bekante Run-Janne – kallades in på kort varsel för att övervaka uttagandet av stenen. Arbetet inleddes en fredag och avbröts vid mörkrets inbrott för att fortsätta på lördagsmorgonen. Den misstänkta stenen visade sig vara hårt inkilad i muren, men eftersom man på en mindre sten intill denna hade upptäckt ett påmålat svart kors trodde man sig vara den försvunna runstenen på spåren. När det 2 ton tunga stenblocket slutligen hade befriats ur murverket visade det sig till allas besvikelse helt sakna ristning.
Ingen av de stenar som man har hittills har undersökt vid den östra murens södra hörn har alltså varit den efterspanade runstenen. Mårten Stenberger antog i sin rapport 1928 att den kanske hade blivit insatt insidan av den östra muren och föreslog att man vid en framtida invändig renovering borde ägna denna del av muren en särskild uppmärksamhet. Just nu genomgår kyrkan faktiskt en sådan renovering, men det är mig obekant om det har gjorts några försök att leta efter runstenen på denna plats.
Det finns dock ytterligare en liten ledtråd till den gäckande runstenen som jag tror är tidigare okänd. Den döljer sig en av de handskrifter, som vi har låtit digitalisera i samband med projektet Evighetsrunor, nämligen R 555 i Uppsala universitetsbibliotek. Handskriften har tillhört Magnus Celsius’ son Olof Celsius och i den långa raden av runstensavbildningar från Hälsingland finns tre på varann följande bilder av en gråstensmur: först avbildad i en linjeteckning, därefter i en omsorgsfullt utförd lavering och slutligen stucken i koppar. En anteckning på laveringen klargör att det handlar om ett parti av Hudiksvalls nya kyrka. Teckningarna är av allt att döma utförda av Antikvitetskollegiets ritare Petter Lang, som i september 1675 följde Magnus Celsius till Hälsingland för att avbilda de fem runstenar med stavlösa runor som Bureus hade sett. Det intressantaste är dock en liten detalj på kopparsticket: från en av stenarna i den nedre delen av murhörnet går ett streck till en anteckning i marginalen: ”N[ota] B[ene] thetta är Runstenen».
Här har vi alltså den föregivna runstenen i Hudiksvalls kyrka exakt utpekad i murverket! Om detta ska kunna föreställa en sten som sitter inmurad i det södra hörnet av den östra muren, måste dock kyrkan här vara avbildad från söder och runstenen har följaktligen även varit synlig sydsidan. Vad jag har förstått täcker den kvarvarande delen av kyrkans bogårdsmur just detta parti av muren närmast hörnet, vilket skulle kunna förklara varför stenen inte har kunnat återfinnas. Bogårdsmuren lär vara uppförd på 1750-talet, så denna del av sydmuren har länge varit oåtkomlig. Av teckningarna framgår att det inte har funnits några runor på de utåt vända delarna av den aktuella stenen och placeringen tillsammans med murens tjocklek talar också emot att någon del av denna sten skulle vara synlig på insidan.
Frågan är dock hur säkra vi ska vara på att runstenen verkligen blev inmurad i kyrkan i samband med kyrkbygget. Bromans uppgift om att den tillsammans med andra stenar skulle ha hämtats från Hällänge på Hornslandet i närheten av byn Arnön, som ligger 14 km bort, kan åtminstone inte vara riktig, när vi vet att stenen redan vid sekelskiftet 1600 fanns vid byn Hudik, bara ett par kilometer från den senare kyrkplatsen. Visserligen anför Broman en mycket bestämd källa för den långväga runstenstransporten, nämligen ”then gamle HandelsM[annen] Zacharias Larsson”, som ska ha varit kyrkvärd under den tid som den nya kyrkan uppfördes. Trots detta finns det goda skäl att misstänka att uppgiften kommer från ett annat håll.
Den förste som lyckades läsa och tyda Hudikstenens runor var som nämnts Magnus Celsius, vars tolkning Broman återger på följande sätt: ”Barir reste up stenen thenne, efter Un broder sin, som war Fanva Son, en härse öfwer Arnöarne.” Denna tolkning finns även i en annan uppsaliensisk handskrift, som vi har låtit digitalisera inom projektet, nämligen R 553. I detta fall är tolkningen på latin och slutet har fått formen ”præfecte insulæ Aquilarum. (Arnön)”. Det råder väl ingen större tvekan om att uppgiften om att stenen skulle ha förts från Arnön till kyrkbygget måste ha sitt ursprung i denna tolkning och förmodligen har Bromans sagesman lärt känna den i samband med Magnus Celsius’ besök 1675. Detta är nog inte första gången som en lärd tolkning på relativt kort tid har omvandlats till något som ser ut som en lokal tradition.
Markeringen för RAÄ Rogsta 140:1 borde alltså egentligen strykas – eller åtminstone förses med en kraftig varning – samtidigt som en ny markering bör sättas på platsen för den försvunna byn Hudik (det vill säga ungefär vid den södra rondellen vid Ica Maxi). Detta är ju stenens tidigast kända plats, som nog inte alltför avlägsen från den ursprungliga. Runstenar restes ju gärna vid viktiga vägar. Ett kort stycke åt nordost finns även ett litet järnåldersgravfält, som måste ha tillhört denna bebyggelse.
Något ”Arnön” läser man inte längre på Hudikstenen. Inskriften brukar i dag i stället översättas på följande sätt: ”bariʀþ uppreste denna sten efter Un …, sin broder. Han var Ärenbjörns son … Hjälpe Gud Uns ande”.
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Det kan nämnas att även markeringen för RAÄ Hudiksvall 3:1 bör korrigeras. Den har felaktigt råkat hamna på kyrkans nord(!)östra hörn. DS.