Anna Björks och hennes skolklass tolkning av runorna i Hassela har fått en befogad uppmärksamhet i tidningar och radio. Detta är utan tvivel en upptäckt av rang och den har gett oss nya ledtrådar i jakten på sanningen om den amerikanska Kensingtonstenen. Det handlar egentligen inte om denna sten är äkta eller falsk – denna fråga anser jag vara avgjord för länge sedan – utan mer om vem som gjorde den och i vilket syfte.
För en vecka sedan fick jag också för första gången se dessa runor med egna ögon. Jag skulle nämligen lägligt nog åka med bil till det 32:a internationella fältrunologmötet som jag tillsammans med ett par kolleger anordnade i Medelpad och då passade det bra att ta vägen över Hassela, som faktiskt inte ligger mer än en dryg mil från gränsen till Medelpad.
Detta är nog nästan det bästa med att valt den kanske lite smala runologbanan som yrke: att få besöka platser som man aldrig varit på – den ena ofta vackrare än den andra – och tyda texter som ingen har läst på många hundra och ibland tusen år, samtidigt som man träffar trevliga människor och får höra intressanta berättelser om allt möjligt.
Anna Björk hade jag tidigare bara haft mejlkontakt med och till den lilla runexpeditionen anslöt nu också arkeologen Mats G. Larsson och hans särbo Monica, som råkade befinna sig i Hälsingland just denna dag av andra orsaker. Mats har ju som bekant sysslat mycket med Kensingtonstenen och bland annat skrivit en mycket läsvärd bok i ämnet.
Att komma till Ersk-Matsgården var också något mycket speciellt. Detta är gamla finnbygder där svedjefinnarna fick tillåtelse att slå sig ned i slutet av 1500-talet för att med eldens hjälp bryta ny mark.
Runföljden diefvulen som Anna Björk först läste och tolkade finns i platta taket i drängkammaren som ligger på den andra våningen i den vänstra flygelbyggnaden på gården. Rummet har under vissa perioder också tjänat som pigkammare och väggarna och taken är fullklottrade med namn, initialer och årtal. Den runföljd som lyder hans olofsson finns inte i detta rum, utan på den nedre våningen i samma byggnad i det som tidigare har varit stall. Jag hade i mitt första blogginlägg inte riktigt kunnat identifiera alla runorna korrekt på fotografiet, men det råder ingen tvekan om läsningen, även om den sista s-runan är lite otydlig upptill. Eftersom detta namn står på stallväggen en trappa ned behöver det egentligen inte finnas något annat samband med ordet diefvulen i drängkammaren än att båda är skrivna med runor och med rödkrita.
Den stora nyheten var dock att det hade dykt upp ytterligare inskrifter med denna typ av runor, nämligen hos Anders Thyr på granngården, som tidigare hette Bäckvalls, men som nu heter Granhult. På väggen i en trösklada finns en rad med namn och årtal. De flesta är skrivna med vanliga latinska bokstäver, men ett par utgörs av runor. Den ena lyder iohan fredrick och följs av årtalet 1877, den andra är skriven med blyerts och består av namnet oscar samt datumet 18/10 1870. Det senare är den för närvarande tidigast daterade inskriften med Kensingtonrunor som vi känner till och den är alltså tillkommen 28 år innan Kensingtonstenen grävs upp i Minnesota!
Som Mats mycket riktigt påpekade är dessa inskrifter egentligen ett strå vassare än dem i Ersk-Matsgården, eftersom vi här har årtal direkt knutna till namnen. Tillsammans med Anna är han nu igång och försöker identifiera vilka personer det kan röra sig om. Jag vet att de redan har ett par heta kandidater, vilka ska inte avslöjas här.
De nyupptäckta inskrifterna har samma typ av runor som i Ersk-Matsgården. Runan o har exempelvis ensidiga bistavar på höger och inte på vänster sida som på Haveröstaven och på Kensingtonstenen. Det kan också noteras att runan för r har samma form som runan ʀ i den vikingatida runraden, vilket visar att denna variant är närmast besläktad med bröderna Larssons runalfabet, där r-runan just har denna form. Med Larssonrunorna stämmer också formen på n-runan, som liknar den vikingatida k-runan. Denna måste ha uppkommit ur en n-runa med ensidig bistav som har vänts upp och ned, vilket ju var fullt möjligt när k-runan i Kensingtonrunraden har en helt annan nyskapad form. Att r-runan här har samma form den gamla ʀ-runan visar det sentida ursprunget för detta runsystem. Under den senare delen av medeltiden användes denna runform för /y/ och det var först Johannes Bureus i slutet av 1500-talet, som insåg att den på runstenarna måste ha svarat mot ett r-ljud.
Om det är Kensingtonstenens upptäckare, Olof Ohman, som själv har ristat runorna på denna sten, så kan han mycket väl ha fått dessa runor från Hassela. Enligt Anna Björk hade nämligen bönderna i sydligt belägna socknar som exempelvis Forsa och Rogsta sina fäbodar i området. Jag har tidigare anslutit mig till idén att Ohman ursprungligen kan ha tillverkat stenen som ett skämt, men det är väl inte heller omöjligt att det i stället är han som har blivit utsatt för ett practical joke av någon annan. Vi vet ju nu att dessa runor var i bruk redan 1870 i Hassela och att emigranter härifrån reste till USA från 1840-talet och framåt. Den mest kände av dessa var Daniel Lindström som kom från Hassela 1853 och som grundade staden Lindstrom utanför Minneapolis i Minnesota.
Vid fältrunologmötet i Medelpad granskade vi under två dagar de 14 runstenar som fortfarande står kvar på olika platser i landskapet. Förutom dessa finns bara några sentida runinskrifter, varav en utgörs av runalfabetet med Kensingtonrunor på alnmåttet från Haverö.
I ett brev 1912 till Oscar Montelius berättar folkskolläraren Gottfrid Holmlund i Baggböle i Njurunda att han hade funnit en runinskrift i en hölada vid byn Svedje i denna socken.
Inskriften ska utan tvivel utläsas som ”Petter Jönsson”, men många av runorna har rätt förbryllande former. Det rör sig inte om samma typ av runor som i Hassela och Haverö, utan om någon annan variant av sentida runor.
Tydligen ska runorna ha funnits på höladans insida, men jag vet inte om ladan och runorna fortfarande finns kvar. Om någon känner till något mer om denna inskrift så kontakta gärna mig på tel. 08-5191 83 84 eller per mejl: magnus.kallstrom@raa.se. Jag kommer nämligen även att skriva något om de sentida runinskrifterna i den kommande boken om Medelpads runinskrifter och är intresserad av alla upplysningar som jag kan få.
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Mer om runor, Kensingtonstenen och diefvulen i Hassela på mer lättsamt sätt här. DS