Varför bakvända runor i Medelpad?

För ungefär en och en halv månad sedan samlades det 32:a internationella fältrunologmötet i Medelpad. 25 runforskare från olika delar av norra Europa kom då till Sundsvall för att se samtliga bevarade runstenar i landskapet och för att kritiskt granska de (högst) preliminära artiklar till utgåvan av Medelpads runinskrifter, som jag fram till dess hade lyckats åstadkomma. Utgåvan är en av de tre forskningsuppgifter som genomförs inom projektet Evighetsrunor.

För att utnyttja den samlade expertisen lite extra hade vi också anordnat en offentlig föreläsning en kväll uppe på Norra berget i Sundsvall, där ungefär hälften av de ditresta runologerna bidrog med fem minuter långa föredrag om valfria aspekter av Medelpads runor. Jag hade för säkerhets skull förberett två inlägg om programmet skulle bli för kort. Det blev dock tvärtom och ett av de ämnen som jag hade tänkt ta upp fick jag släppa.

Det handlade om ett märkligt fenomen som förekommer på flera av de medelpadska runstenarna, nämligen att vissa runor som b, þ, f och k ofta är bakvända. Att dessa varianter särskilt frekventa just i Medelpad är ingen nyhet och själv blev jag uppmärksam på detta fenomen för ca 15 år sedan när jag höll på med min avhandling.

I avhandlingsarbetet studerade jag vikingatida runristare ur olika aspekter och en ristare som hela tiden stack ut var Åsmund Kåresson. Han har ofta kallats portalfiguren i den uppländska runstenskonsten och anses vara den som introducerade den klassiska runstensornamentiken i Mälardalen. När jag undersökte olika grafiska och språkliga drag i mitt material var det märkligt nog alltid något som förenade Åsmund med runristarna i de nordligaste runstenslandskapen Hälsingland, Medelpad och Jämtland. Detta blev så småningom så påtagligt att jag började undra om inte Åsmund ursprungligen hade varit norrlänning. Det som slutligen fick mig att våga framföra denna hypotes på allvar, var när jag upptäckte att Åsmund i ett par inskrifter hade använt bakvända varianter av b och þ precis som runristarna i Medelpad!

Då funderade jag inte så mycket på varför denna typ av runor var så frekventa just här, utan såg det mest som en lokal egenhet. Bruket var dessutom ganska oregelbundet och rättvända och bakvända varianter av samma tecken kunde uppträda i en och samma inskrift.

I våras fick jag dock syn på något som fick mig att tänka i lite nya banor. Jag satt då på Kungliga biblioteket i Stockholm med en av Johannes Bureus’ handskrifter, den så kallade F.a. 6. Det som främst intresserade mig denna gång var naturligtvis hans undersökningar av de medelpadska runstenarna. Bureus besökte Medelpad på sin stora norrländska resa 1600–1601 och han ritade då av åtta av landskapets runstenar. Av dessa är fyra numera försvunna och för två av dem är Bureus faktiskt vår enda källa.

Bureus’ teckningar av de medelpadska runstenarna ingår i handskriften F.a. 10:2. Det som finns från detta landskap i F.a. 6 inskränker sig däremot till en enda sida med uppteckningar av inskrifterna och korta noteringar. Bureus har här bland annat noterat ovanligare runformer och även försökt bestämma deras ljudvärden. För ett par stenar har han till och med gjort uppställningar av teckenuppsättningen i den aktuella inskriften efter ordningen i den 16-typiga runraden. En av dessa är Skölestenen i Tuna (M 8), där b-runan både förekommer i rättvänd och bakvänd form. Detta har Bureus givetvis uppmärksammat och han har fört upp båda varianterna i sitt runalfabet. Det som fångade mitt intresse var att han vid den rättvända b-runan hade skrivit ”p” och vid den bakvända ”b”. Dessa ljudvärden har Bureus givetvis härlett från de ord som de aktuella runformerna förekommer i. Den bakvända b-runan finns i abtiʀ som bör svara mot æptiʀ ’efter’, medan den rättvända uppträder i biurn som återger namnet Biǫrn.

I den vikingatida runraden stod som säkert är bekant flera av konsonantrunorna för två olika ljud, där den enda fonetiska skillnaden var att det ena var tonlöst och det andra tonande som exempelvis t för /t/ och /d/, k för /k/ och /g/ och b för /p/ och /b/. Utifrån exemplen på Skölestenen ser det ju ut som om ristaren har gjort skillnad mellan /p/ och /b/ genom att använda den bakvända varianten av b-runan för det senare ljudet.

Detta kunde naturligtvis bero på rena tillfälligheter, men så slog det mig att det på en annan medelpadsk runsten – Bergastenen i Njurunda (M 3) – faktiskt finns en liknande fördelning, men mellan bakvända och rättvända þ-runor. Den bakvända varianten ser här ut att stå tonlöst þ dvs. [θ] i alrþuþr Alþrūðr och þina þenna, medan den rättvända markerar den tonande motsvarigheten [ð] i alrþuþr Alþrūðr, faþur faður och muþur mōður. Särskilt återgivningen av namnet Alþrūðr, där ju båda formerna av runan uppträder samtidigt med den tänkta fördelningen (se bilden ovan), verkar ju mycket bestickande.

Runstenarna vid Sköle och Berga är slående lika och jag tror att de är utförda av en och samma person. Det verkar alltså som om denne ristare har gjort ett försök att förbättra den vikingatida runraden genom att införa spegelvändning som ett sätt att skilja mellan vissa konsonantljud. Skillnaden består som nämnts av frånvaron respektive närvaron av stämton, men den princip som ristaren verkar ha följt är att den bakvända varianten markerar det ljud som ingår i runans namn (i dessa fall bjarkan respektive þurs).

Systemet – om det nu är ett sådant – framstår som smått genialt och kan utan problem appliceras på andra konsonantpar som /k/ : /g/ och [f] : [v], vilka tecknades med k-­ respektive f-runan. Problem uppstår först med paret /t/ : /d/ som återgavs med runan t. I Medelpad används för det mesta kortkvistvarianten av denna runa, som har en ensidig bistav från toppen och snett nedåt vänster. Spegelvänder man en sådan runa kommer den att sammanfalla med runan för l. Inte heller långkvistvarianten av samma runa (som ser ut som en uppåtriktad pil) kan användas, eftersom den är helt symmetrisk. Lösningen hade möjligen varit att vända denna runa upp och ned. (Märkligt nog fanns på den försvunna Timråstenen (M 18) en sådan stupvänd t-runa. Denna inskrift tycks inte ha haft någon språklig mening, men ser samtidigt ut att ha varit något av en provkarta över de runformer som användes i Medelpad under vikingatiden.)

Har då denna innovation med spegelvändning av vissa runor för att få möjlighet till en noggrannare ljudbeteckning lett till efterföljd? Det ser inte ut så. Går vi till Högomstenen (M 11), som uppenbarligen måste ha en annan upphovsman, förekommer där visserligen både rättvända och bakvända þ-runor, men utan att de följer den ovan nämnda principen. Inte ens Åsmund verkar ha begripit sig på den. På Järvstastenen (Gs 11) utanför Gävle där b-runan genomgående har bakvänd form står den en gång för /b/ (i bruþr brøðr) och två gånger för /p/ (abtiʀ æptiʀ, hialbi hialpi).

Det är inte alltid som goda idéer får det mottagande som de förtjänar!

>>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet