EN KRÖNIKA AV MAGNUS KÄLLSTRÖM
”Denna sten lärde migh först läsa Runor 1594 widh lagh.” Så lyder de bekanta ord som Johannes Bureus – eller Johan Bure som han egentligen hette – har antecknat under sin teckning av den runsten, som då låg i ingången till vapenhuset i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Teckningen finns i en handskrift som har signum Fa 10:2 i Kungliga biblioteket och är säkert en renritning av den ursprungliga teckningen eller kanske till och med av det träsnitt som han hade låtit trycka 1624. Hans ursprungliga avbildning av denna sten finns inte kvar och även anteckningen har nog tillkommit långt senare.
Om Johannes Bureus förehavanden under år 1594 vet vi annars mycket lite. I sina självbiografiska anteckningar som ingår i en annan av Kungliga bibliotekets handskrifter – Fa 4 – har han för detta år endast skrivit: ”til Erici tijdh Boförde iagh til Vpsala i then acht efter K. Karls befal at Prentet skulle strax komma til Vpsala der medh Sv. Bibl. skulle Prentas.” Han hade alltså på Sankt Eriks dag (den 18 maj) flyttat till Uppsala, eftersom den dåvarande hertig Karl hade beslutat att det tryckeri som hans far hade konfiskerat och 1525 flyttat från Uppsala till Stockholm skulle flyttas tillbaka. Meningen var att Bureus skulle övervaka ett nytt bibeltryck.
Att Bureus till årtalet på den nämnda runstensteckningen har fogat orden ”widh lagh” beror säkert på att han själv var osäker på den exakta tidpunkten när han lärde sig läsa runor, men att han visste att det var före avflyttningen till Uppsala i maj 1594. Från samma tid härrör också hans första daterade runuppteckningar. Dessa finns i handskriften Fa 6, där de ingår i den del som han själv kallade ”Liber 1” och som utgörs av hans egenhändiga runuppteckningar. Inskrifterna återges här inte med teckningar utan med runor i raka rader och med korta platsangivelser. Även i detta fall handlar det för det mesta om renskrifter. Detta framgår inte minst av de första sidorna som omfattar de runstenar som han såg under 1594 och där runtecknen är prydligt textade och försedda med seriffer. Denna avdelning omfattar åtta sidor och inskrifterna är numrerade från 1 till 43, även om han på slutet har gjort några ändringar i nummerföljden och även så sent som 1638 lagt till en inskrift.
För flera av uppteckningarna anges datum, men ordningen dem emellan visar att boken inte återger runstenarna i den ordning som Bureus kan ha sett dem. Den första inskriften i samlingen är en runsten från Alunda kyrka (U 1129), som han ska ha besökt den 29 april 1594 och som kan vara den första runsten efter den i Riddarholmskyrkan som han har avtecknat. Stenen i Riddarholmskyrkan dyker däremot först upp på den näst sista sidan i lägget under nummer 38 och då utan någon uppgift om tiden.
Med hjälp av de datum som Bureus har antecknat kan man följa honom i spåren. Den 29 april befinner han sig alltså i Alunda och han avtecknar då också en annan runsten vid kyrkan. Sedan beger han sig norrut och besöker den 30 april Skäfthammars och Valö socknar. Den 4 maj är han i Hargs socken. Den 6 maj besöker han prästgården i Hökhuvuds socken, men påföljande dag, den 7 maj, är han tillbaka i Alunda. Samma dag besöker han också Tuna socken och därifrån reser han sedan vidare mot Uppsala. Den 8 maj är han vid Stavby kyrka, den 9 maj passerar han genom Rasbo och Vaksala socknar för att slutligen den 10 maj avteckna två runstenar i golvet till Uppsala domkyrka.
Under denna knappt två veckor långa resa hade han enligt anteckningarna besökt åtminstone 18 runstenar och stiftat bekantskap med runor av skiftande slag. På Krogstastenen (U 1125) i Tuna hade han mött urnordiska runor – en runvariant som han aldrig kom att genomskåda – och på runstenen i Hargs skog (U 595) hade han sett runor av medeltida typ. På den ena sidan av Örbystenen i Rasbo (U 1011) hade han funnit en inskrift där samtliga runor var spegelvända och från en av stenarna i Alunda kyrka (U 1126) hade han skrivit av en runtext utan språklig mening. På en runsten som satt i kyrkogårdsmuren vid Vaksala kyrka (U 963) hade han till och med noterat att det fanns röd färg i en del av ristningslinjerna. Det är inte så svårt att förstå att Bureus efter denna resa kom att viga sitt liv åt att försöka genomskåda runornas hemligheter.
Tidigare hade han sannolikt bara känt runskriften genom det runalfabet som Johannes och Olaus Magnus hade låtit trycka i Rom 1554 och 1555 samt genom en kort undervisning i runkunskap som hade författats av ärkebiskopen Laurentius Petri. Den senares bror, reformatorn Olaus Petri, hade dessutom på utsidan av sitt hus i Storkyrkobrinken i Stockholm skrivit en kort sentens med runor med det lite udda budskapet ”Skäggig haka passar inte väl i dans”. Kanske hade Bureus vid denna tid också lärt känna dalrunorna genom dalkarlar som var på arbetsresor till Stockholm och Uppsala.
Man kan undra varför Johannes Bureus började sina systematiska runstensundersökningar just i Alunda, som ju ligger hela tre mil från Uppsala och som inte heller tillhör de mer runstensrika bygderna i Uppland. Kanske finns svaret i hans förehavanden under föregående år. Mellan den 25 februari och den 20 mars 1593 deltog han som notarie vid Uppsala möte, då det beslutades att den svenska kyrkan hädanefter skulle vara evangelisk-luthersk och där den så kallade Augsburgska bekännelsen antogs. Bland de trehundra präster som undertecknade slutdokumentet fanns kaplanen i Alunda, som skriver sig ”Nicolaus Pauli in Adhelunda”. Man kan spekulera i om Bureus kan ha träffat denne Nicolaus på mötet i Uppsala och om det kan ha varit han som har berättat om de runstenar som fanns i hans hemtrakter.
Nästa gång Bureus har angett ett datum för en runstensundersökning i sin handskrift är den 27 juni och han har då upptecknat runorna på två runstenar i Vassunda socken söder om Uppsala. Kyrkoherde i Vassunda var vid denna tid hans styvfar Olaus Jonæ och förmodligen har Bureus under denna sommar vistats en tid hos honom. De sista daterade runstensuppteckningarna är från den 14 juli och han har då rest vidare söderut och besökt Odensala, Norrsunda och Eds socknar och bland annat sett det stora runblocket vid Kyrkstigen i Ed (U 112).
Detta är det sista datum i handskriften som avser 1594, men om man på en karta prickar ut samtliga inskrifter som förekommer på de nämnda sidorna, får man en klarare bild av hans förehavanden. Många av de odaterade runuppteckningarna härrör från socknarna runt Vassunda, där styvfadern bodde, medan de övriga följer vägen söderut mot Stockholm. Förutom resan tur och retur upp till Alunda under våren är det tydligt att hans iakttagelser måste ha gjorts vid resor företagna i samband med andra uppgifter. Vassunda prästgård låg intill den gamla Stockholmsvägen och många av de runstenar som han har undersökt stod resta intill denna väg som exempelvis U 418 vid Brista i Norrsunda, U 276 vid Hammarby i dagens Upplands-Väsby och den sedan länge försvunna U 122 vid Järva krog i Solna.
Bureus skulle alltså ha flyttat till Uppsala för det tilltänkta bibeltryckets skull, men flyttningen av tryckeriet dröjde. Redan 1593 hade han dock blivit involverad som ”corrector” vid utgivningen av besluten från Uppsala möte och den Augburgska bekännelsen i den så kallade Confessio fidei. Boken trycktes i Stockholm, men tryckningen fullbordades inte förrän i juli 1594. Detta uppdrag måste ha gett Bureus anledning till upprepade resor till Stockholm, vilket alltså även avspeglas i hans första runuppteckningar.
Sex av de runstenar som Bureus såg 1594 finns inte längre kvar. Det gäller inte bara runstenen i Riddarholmskyrkan (U 54), utan även den runsten som han läste i Alunda kyrka (U 1129). I detta fall är han dessutom den enda källan till inskriften. Den har efter hans uppteckning uppfattats på följande sätt:
þilfr + lit + risa + stain + at + stibkarl + broþur + sin + uk + sluþ + iku +
”Tolv(?) lät resa stenen efter stibkarl, sin broder och …”
Som synes är det en hel del som inte har kunnat tolkas, vilket bland annat gäller den dödes namn som ska ha varit stibkarl. Otto von Friesen föreslog 1912 att det kunde vara felläst för stirkarl och att det skulle handla om ett Styr-Karl med betydelsen ’den orolige, bullersamme Karl’. Förslaget verkar inte ha vunnit någon anslutning bland senare forskare. Ett ord styrkarl ’karl som styr något’ finns visserligen belagt i nusvenskan, men enligt SAOB är det äldsta exemplet från 1896, så denna möjlighet ska man nog bortse från.
Det kan noteras att det föregående ordet egentligen inte är tecknat som at hos Bureus utan som tt , där den första t-runan bara har en bistav till vänster. Kanske har bistaven i a suttit högt upp eller också har kanten på stenen varit skadad så att den övre delen av huvudstaven saknades. Om man antar att något liknande har varit fallet med runorna t och l i stibkarl blir resultatet *saibkarn. Detta ser kanske inte heller ser så lovande ut, men om man dessutom gissar att bistaven i k har varit en naturlig fåra uppstår en runföljd *saibiarn, som motsvarar det välbekanta namnet Sǣbiǫrn ”Säbjörn”. Frågan är dock om man verkligen ska tillåta sig sådana ingrepp i Bureus läsning.
De sista runorna sluþ + iku antog von Friesen kunna svara mot ”Ingas styvson”. Bureus sluþ ligger visserligen ganska långt från den förväntade skrivningen av det antagna ordet (stiub), men tolkningen är nog inte osannolik om man tänker sig att det även här kan ha funnits skador. Full visshet kan givetvis endast nås om stenen åter skulle komma i dagen. Tills dess är vi hänvisade till det som Bureus iakttog för 430 år sedan.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. De ovan nämnda handskrifterna av Johannes Bureus kan alla läsas digitalt i Manuscripta på Kungliga bibliotekets hemsida. Dessa ingår i ett stort digitaliseringsprojekt RiViH – Riksantikvarieämbetets och Vitterhetsakademiens äldsta Historia, som just nu genomförs som ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och Kungliga biblioteket med finansiering från Vitterhetsakademien. Läs mer om detta projekt här. DS.