EN KRÖNIKA AV MAGNUS KÄLLSTRÖM
Barbara fraxineis pingatur runa tabellis / Quodque papyrus agit, virgula plana valet ”De barbariska runorna målas på tavlor av ask. Vad papyrus uträttar (för oss) det gör en slät pinne (hos dem).” Så skrev biskopen i Poitiers, Venantius Fortunatus, omkring år 610 i ett versbrev till sin vän Flavus, där han förebrådde denne för att inte ha skrivit något brev på länge. Detta citat brukar ofta dras fram som ett exempel på vilket skrivunderlag runorna var avsedda för. De skulle ristas eller målas på trä, inte skrivas med penna på papyrus eller pergament. Ändå finns det exempel på detta, men då mer än sjuhundra år senare än Venantius berömda vers.
Strängt taget existerar det inte mer än två handskrifter som i sin helhet är skrivna med runor. Det ena är en redaktion av Skånelagen – Codex runicus – som förvaras vid Det arnamagnæanske Institut i Köpenhamn, det andra en tolvsidig liten bok som går under beteckningen Mariaklagan och som finns i Kungliga biblioteket i Stockholm. Vilken titel den senare ursprungligen har ägt inte känt, eftersom de bevarade sidorna bara utgör ett fragment där början saknas. Handskriften ska enligt uppgift ha påträffats omkring år 1700 av riksantikvarien Johan Peringskiöld och den gavs ut 1721 av hans son och efterträdare Johan Fredrik Peringskiöld under titeln Fragmentum Runicum-Papisticum.
Den yngre Peringskiöld antog att handskriften hade tillkommit redan omkring år 950, men den är skriven med medeltida runor och på ett språk som placerar den i 1400-talet. Inte heller är det som de tidigaste undersökarna trodde ett svenskt arbete, utan det har liksom Codex runicus sannolikt tillkommit i Skåne, som ju då var en del av det danska riket. Mariaklagan tros vara en översättning av ett tyskt verk, eftersom denna typ av texter var populära i Tyskland under medeltiden. När och hur handskriften hamnade i Vallentuna kyrka i Uppland är däremot inte känt.
Mariaklagan är som nämnts skriven med medeltida runor, men den som studerar handskriften lägger märke till att det nedtill på sidorna också finns en del runor av annan typ, som måste ha tillkommit långt senare. Det rör sig om ett runalfabet uppställt i abc-ordning och det är inte svårt att peka ut förlagan. I botten ligger uppenbarligen det Alphabetum Gothicum, som bröderna Johannes och Olaus Magnus återgav i de historiska verk som de lät trycka i Rom 1554 och 1555. Runorna avbildas i handskriften tre till fem stycken per sida. Därefter följer på några sidor ett antal bokstavstecken av anglosaxisk typ samt några förkortningstecken i form av runor med förklaringar. Det hela avslutas på den nästnäst sista sidan med namnet magnus uestius, skrivet med samma typ av runor som i runalfabetet på de föregående sidorna.
Johannes Brøndum-Nielsen som 1929 gav ut en faksimilupplaga av handskriften antog att dessa runor hade tillkommit under 1500- eller 1600-tal, men det går att komma mycket längre än så. Det är nämligen inte så svårt att räkna ut vem denna magnus uestius var.
Efter att Skåne 1658 hade blivit en del av Sverige kom de svenska myndigheterna att intressera sig för Lunds domkyrkas och domkapitels medeltida akter och redan på 1670-talet hade man rekvirerat dem för närmare undersökning. De bearbetades först i Lund av en kommission under ledning av matematikprofessorn Anders Spole, men flyttades under Skånska kriget 1675–79 till Malmö och undgick på det sättet förstörelse. På 1680-talet blev de medeltida akterna åter aktuella i samband med reduktionsarbetet i Skåne. För att ordna och förteckna dessa handlingar anställdes 1685 en student vid namn Magnus Westhius, eftersom det vid denna tid inte fanns någon annan i Skåne som ansågs kunna läsa dem. Westhius arbetade med dokumenten i fyra år tills han våren 1689 fick uppmaningen att föra dem till Stockholm för att där fortsätta sitt arbete vid Antikvitetskollegiet.
Westhius beskrivs i handlingarna som ”een utfattig karl” och hans tid i kollegiets tjänst kännetecknas av det största armod, eftersom han trots upprepade påstötningar aldrig fick ut den lön på 150 daler som hade förespeglats. I en av sina suppliker daterad den 2 maj 1690 framhåller Westhius att han ”måste lijda stoor Tortyr af fattigdom” och han bad kanslipresidenten att skaffa honom ”något nödtorftigt uppehälle”. Någon lön kom dock aldrig och knappt två år senare den 29 april 1692 meddelade kollegiet att Westhius hade avlidit under natten och att det inte fanns några medel till hans begravning. Först då gav kungen order om att hans resterande lön på 139 daler och 10 2/3 öre silvermynt skulle utbetalas till änkan.
Studenten Magnus Westhius dog alltså utfattig våren 1692 och det är då lite märkligt att finna hans namn skrivet med runor i ett medeltida dokument, som en av hans kollegor den dåvarande assessorn Johan Peringer (sedermera adlad Peringskiöld) påstås ha funnit i Vallentuna kyrka först ett tiotal år senare. Det är dock inte uteslutet att fyndet kan ha gjorts vid ett tidigare tillfälle. Redan i maj 1684 hade nämligen Peringer följt med sekreteraren Johan Hadorph som ritare på en antikvarisk resa till just Vallentuna, där han bland annat avbildade kyrkans runstenar. Handskriften kan mycket väl ha upptäckts då, men ännu troligare är att den aldrig har förvarats i Vallentuna kyrka, utan att den fanns med bland de medeltida handlingar som Westhius transporterade i två kistor från Malmö till Stockholm våren 1689. I så fall har runhandskriften sannolikt sitt ursprung i Lund eller i något skånskt kloster, vilket ju är det man egentligen skulle ha väntat sig.
Varför den runskrivna Mariaklagan har knutits just till Vallentuna kyrka i Uppland är inte känt, men kanske finns det ett samband med att Johan Peringskiöld vid sitt besök 1684 avbildade en stenmästarsignatur med runor som finns ristad i den ena kantkedjan till tornet (U 219). Runorna är av en liknande typ som har använts i runhandskriften och sonen Johan Fredrik omtalar också denna inskrift i sin utgåva 1721 strax innan han kommer in på handskriften. Kanske räckte det med denna likhet för att man skulle komma på idén att även runhandskriften hörde hemma i Vallentuna kyrka.
Om det är Peringskiöld den äldre som själv som ligger bakom eller om det är ett verk av sonen går inte att säga just nu. Detta är dock en av de frågor som vi hoppas kunna få svar på i projektet Riksantikvarieämbetets och Vitterhetsakademiens äldre historia, där såväl hela den så kallade F-samlingen i Kungliga biblioteket som äldre administrativa handlingar i Riksantikvarieämbetets arkiv kommer att digitaliseras och göras tillgängliga. Kanske finns det i denna stora textmängd nya ledtrådar om hur det förhåller sig.
Själva handskriften med Mariaklagan är sedan länge digitaliserad genom ett annat projekt på KB och den kan studeras i Manuscripta eller laddas ned från Libris.
Om studenten Magnus Westhius liv och gärning kan man läsa i Ina Friedlaenders artikel ”Skånebrevsförteckningarna” i Meddelanden från Svenska riksarkivet för år 1958. Många av de medeltida brev som han i sju års tid förtecknade brann ironiskt nog upp vid den stora slottsbranden i Stockholm 1697 och det som finns kvar är just hans förteckningar.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet