Museer och medie- och informationskunnighet (MIK) – en översikt

I den här översiktsartikeln beskriver Anders Wesslén, museisamordnare på Riksantikvarieämbetet, museernas roll för Medie- och informationskunnighet (MIK), vilket handlar om källkritik, fri åsiktsbildning och ett aktivt medborgarskap. Detta är något som i allra högsta grad angår museer.

Riksantikvarieämbetet är sedan april 2025 medlem i nätverket MIK Sverige, vilket leds av Mediemyndigheten.

Medie- och informationskunnighet – ett museiuppdrag

Medie- och informationskunnighet (förkortat MIK) – på engelska ”media and information literacy” – lanserades år 2011 som ett ramverk för lärare och lärarutbildning av UNESCO (UNESCO, 2011; Carlsson, 2019). Enligt Mediemyndigheten omfattar begreppet ”kunskaper som är nödvändiga för att kunna ta till sig tillförlitlig information, bilda åsikter och göra sin röst hörd” (Mediemyndigheten, 2025). MIK handlar i grunden om demokrati och ett aktivt medborgarskap (Carlsson, 2019).

Den fria åsiktsbildningens betydelse, som är central inom MIK, utgör samtidigt en del av det allmänna museiväsendets kärnuppdrag. Museilagens ändamål är tydligt: museer som lyder under denna lag ska ”utifrån sitt ämnesområde bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning” (Museilag 2017:563).

Bakgrund

Det har beskrivits som en alarmerande utveckling: den ökade sammanblandningen av fakta och fiktion och av fakta och åsikter i samhällsdebatten (Hagen, 2019; Sundin, 2024; Sundin och Francke, 2016; Internetstiftelsen, 2025). Källkritiska verktyg är nödvändiga för att undvika fallgropar i den digitala informationsmiljön, i vad som kallats “the post-truth society” (Hagen, 2019; Parker, 2024).

Källkritiken utvecklades först inom historievetenskapen för att hantera och värdera historiskt källmaterial. Den begränsar sig i första hand till människor och mänsklig aktivitet (se bland annat Thurén, 2013). Metoden har länge praktiserats på museer med vetenskapliga ambitioner eller egen forskningsverksamhet. Källkritiken som metod har genom åren problematiserats, utvecklats och kompletterats (Edelberg och Simonsen, 2015). Historiker, museer och arkiv kan nu med hjälp av utvecklade kriterier och distinktioner tydligt visa vad som ligger till grund för vår kunskap om det förflutna. Källkritiken, såsom historievetenskapen formulerat den, går även att applicera på vår komplexa samtid och på sociala medier (Berg, 2021).

Museer som auktoriteter inom kunskapsförmedling

Människor kan erhålla en begränsad mängd förstahandskunskap under sitt liv. Det mesta lär vi oss av, och genom, andras iakttagelser och slutledningar. Begreppet kognitiv auktoritet, lanserat av professorn, filosofen och bibliotekarien Patrick Wilson (1983), handlar om de källor vi är villiga att låta oss påverkas av. Denna villighet är avhängig huruvida vi anser källorna vara trovärdiga eller inte.

I Sverige används idag begreppet källtillit, ett nyord år 2019 (Svensson, 2019). Det handlar om vilka källor, personer eller organisationer som förtjänar vårt förtroende, som vi känner oss trygga med och kan lita på. Med tanke på mängden information som når oss dagligen via olika typer av media måste vi sätta vår tilltro till en viss avsändare snarare än att själva granska underlag och källor (Sundin, 2019).

Museer betraktas ofta som auktoriteter i sin förmedling av information och kunskap. Inom källkritiken har av tradition fysiska kvarlevor (artefakter, lämningar) betraktats som mer tillförlitliga än berättande källor (Thurén, 2013). Historiker använder dock föremål snarast som komplement till dokument och tryckt material i arkiv och bibliotek (Tosh, 2010).

Högt förtroende bland allmänheten

Det är en tumregel inom källkritiken att en äkta kvarleva trumfar alla berättande källor i fråga om trovärdighet. Samtidigt kan ett utställt objekt i sig självt inte vara ”sant” – endast ett påstående om föremålet kan vara sant eller falskt (Edelberg och Simonsen, 2015). Därmed är det i slutändan museets tolkning av föremålet, förmedlad via språket, som kan göra anspråk på sanning eller utgöra ett faktum. Och när det gäller förmedlingen av påståenden, slutledningar och kunskap har museer och museianställda idag ett mycket högt förtroende bland allmänheten (se exempelvis Ipsos Veracity Index 2024, en studie om brittiska förhållanden, och SOM-rapport nr 2024:7 om förtroendet för Sveriges museer).

I regel redovisas inte det skriftliga källmaterial eller den litteratur som ligger till grund för en utställning eller annan publik verksamhet på ett museum. I vissa fall har detta täckts upp genom utgivandet av publikationer – till exempel utställningskataloger – där litteratur och arkivmaterial anges och listas. Forskartjänster eller forskning på museerna har också borgat för kvalitet och signalerar att verksamheten och dess uttrycksformer baseras på vetenskaplig grund (se exempelvis Laine, 2018). Metadata, paradata (processen om hur data samlats in) och källmaterial presenteras sällan i anslutning till digitala representationer (eller friserat källmaterial) i utställningssammanhang (se vidare Illsley, Almevik med flera, 2025).

Museers dubbla men förenliga roller

Auktoritet är en relation mellan minst två parter, det handlar om ett förtroende, om kompetens och trovärdighet (Wilson, 1983). Trovärdigheten ska hålla över tid. För att behålla trovärdigheten måste exempelvis ett museum tydligt visa vad kunskapsförmedlingen bygger på. Detta blir extra viktigt den dag museet förmedlar något som går emot besökarens egna åsikter (Hanick, Hofer och Townsend, 2019).

Museerna är idag inte bara auktoriteter gällande kunskap utan även platser för dialog och debatt: ”I museologisk forskning har synen på publiken förändrats från ett ideal om mottagande till deltagande och ibland medskapande” (Lihammer och Ali, 2018). De dubbla rollerna går igen i ICOM:s museidefinition (ICOM, 2022).

Forskningen belyser hur meningarna går isär kring synen på vad ett museum är, eller svårigheten i att balansera mellan en traditionell form av auktoritet – museet som ett uttryck för en encyklopedisk världsbild – och förespråkandet av inkludering och en mångfald av perspektiv (Redaelli, Hansen och Djupdræt, 2025; Galluccio och Giambona, 2024). De statliga museernas syfte idag är inte längre nationsbyggande utan syftar snarare till byggandet av medborgarskap (Robinson, 2020). Den svenska museilagen, som riktar sig till det allmänna museiväsendet, innehåller formuleringar om bidrag till samhället och dess utveckling samt fri åsiktsbildning (Museilag 2017:563).

Museer som inkörsport till källkritiskt tänkande bland skolelever

Museerna kan hjälpa exempelvis barn och unga att förstå begreppet äkthet, vad som kännetecknar det autentiska. Forskning visar att yngre skolelever formulerar källkritiska frågor i kontakten med äkta föremål, men också med fysiska kopior. Vidare finns det stöd för att historiska föremål kan få skolelever att tidigt uppmärksammas på hur historisk kunskap växer fram (Johansson, 2019).

I läroböcker är avsändaren ofta osynlig och tonen är redogörande eller rapporterande; ”så här var det” (Johansson, 2019). De tenderar också att röra sig på ytan av ett ämne och är sekundärkällor. I kontakten med historiska föremål, som ett komplement till läroboken, lär sig eleverna kritiskt tänkande och hur vi får kunskap om det förflutna (Johansson, 2019).

Museer ger sammanhang

Medielandskapet ställer idag höga krav på enskilda individers och organisationers förmåga att skilja fakta från fiktion. Sociala medier har i grunden förändrat människors sätt att del av och sprida information, och aktörer måste förhålla sig till det. Ägarförhållanden och datainsamling när det gäller sociala medier oroar såväl användare som myndigheter (Edström, 2023).

Det allmänna museiväsendet har enligt lag skyldighet att främja fri åsiktsbildning i samhället. Museerna måste idag förhålla sig till företeelser som ”fake news”, faktaresistens, ”alternativa fakta”, des-, mal- och missinformation, påverkanskampanjer, hybridkrigföring med mera.

Malinformation –fakta tas ur sitt ursprungliga sammanhang i syfte att underminera, vilseleda eller potentiellt skada – gör att museernas arbete med att sätta saker i sitt sammanhang kan spela en viktig roll. Bibliotek och bibliotekarier framhålls ofta när det gäller medie- och informationskunnighet och utgör en viktig arena (se exempelvis Alneng, 2024). Inom litteraturen lyfts också museerna som en förebild i att kurera och kontextualisera information och kulturarv. Museer är redan idag en motvikt till den fragmentisering som präglar medielandskapet. Museer arbetar med kollektiva minnen och sammanhang (Baker, 2013) medan den digitala infrastrukturen generellt, och i synnerhet sociala medier, präglas av en i hög grad fragmenterad och lösryckt information (Sundin, 2024).

Museers egen användning av ny digital teknik

Museer har länge slitits mellan positionerna att vara populära, attraktiva besöksmål och att leva upp till ett seriöst utbildningsideal. Användandet av ny teknik och immersiva (omslutande) grepp har sedan sent 1800-tal kännetecknat museivärldens försök att tävla med kommersiella aktörer om publikens uppmärksamhet (Mihailova, 2021; Griffiths 2008). Användning av ny, banbrytande teknik är sedan länge en del i museikontexten (Mihailova, 2021).

Att endast ge allmänheten tillgång till kulturarv, genom exempelvis utställningar och digitalisering, anses idag som långt ifrån tillräckligt. I stället lyfts behovet av att involvera, engagera och interagera med användaren (Baker, 2013). Detta kan motivera nya grepp som reser nya frågor om vad som är att betrakta som äkta och trovärdigt. För att upplevas som relevanta är museer ofta snabba att utveckla digitala produkter (Murphy, 2024).

Bör museer använda ”deepfake”-teknologi (ett slags artificiell intelligens) för att levandegöra historien? Eller riskerar användningen att äventyra museers trovärdighet?

Ett känt exempel på mötet mellan artificiell intelligens och museivärlden är utställningen Dalí Lives vid Dalí-museet i Florida, USA. Museet presenterade år 2019 en digital version av konstnären utifrån ett omfattande material bestående av fotografier, film och andra dokumentationer. Den återskapade Dalí berättar om sitt liv och verk och efterfrågar en ”selfie” (Mihailova, 2021).

När det gäller Dalí, surrealismens frontfigur, som tidigt experimenterade med hologram och annan teknik (Lawson-Tancred, 2023), kan greppet anses vara mitt i prick. Men hur vaksam bör museer vara när det gäller att själva manipulera rörlig bild, fotografier, konst, föremål eller andra typer av källor ur sina samlingar? Museet bör tydligt beskriva på vilket sätt källmaterialet, utgångsmaterialet manipulerats och kanske främst – varför museet har valt att träna en AI-modell på en del av sin samling (Murphy, 2024). I fallet med Dalí har det betraktats som ett exempel på en avancerad marknadsföringsmetod – det som förmedlas är ”deepfake”-teknologins möjligheter mer än något annat. Museers användning av denna typ av teknologi kan också bidra till att förändra attityden gentemot ny, ifrågasatt teknik, genom att museerna ses som trovärdiga auktoriteter blir tekniken i händerna på dem mindre suspekt (se vidare Mihailova, 2021).

Anpassning och omvandling av källor för publikens skull

Från historikerhåll har kulturarvsaktörer beskyllts för att syssla med nostalgi, att försköna det förflutna och förstärka känslan av att något gått förlorat (Tosh, 2010).  Digitala bearbetningsprocesser kan också ses som en slags försköning av det förflutna under intrycket av att materialet görs mer tillgängligt för en modern publik. Friseringen av ett föremål eller ett bildmaterial gör att den bearbetade versionens källkritiska värde går att ifrågasätta, i synnerhet som en äkta fysisk kvarleva. En digital frisering av ett material kan möjligen liknas vid moderniseringen av språket i ett historiskt dokument, där risk för fel och betydelseförskjutningar föreligger. “Modernisering är ett kontroversiellt ämne, eftersom det antyder en ändring av originaldokumentet” (Domingo och Casacuberta, 2020).

Färgläggning av foto och film med hjälp av AI kan vara ett sätt att göra materialet mer tilltalande för en yngre publik men också mer relevant i andra sammanhang; ”history didn’t happen in black and white” (Solly, 2017). Det är på samma gång en bearbetning som mött kritik från forskare (se bland annat Mark-Fitzgerald, 2025).

Respekten för mediet i sig – dess materialitet, egenskaper och den teknologi som användes vid tidpunkten för verkets tillkomst – ställs mot viljan att överbrygga tid och rum och göra innehållet mer angeläget för fler. Vad som är viktigast avgörs naturligtvis av sammanhanget och syftet. Målet får dock inte vara att helt osynliggöra dåtidens tekniska begränsningar; de bär på ett informationsvärde i sin egen rätt (Gross, 2022).

Museers digitala bevarande och vardagliga hantering av kulturarv i en digital miljö medför också källkritiska problem; ”då det vid långsiktigt digitalt bevarande kan vara svårt att erbjuda fullständigt säkra bevis talas det om att genomföra olika åtgärder som samlat skapar tilltro till autenticiteten” (Riksantikvarieämbetet, 2021).

Sammanfattning

Museer har en tydlig samhällsrelevans genom sitt uppdrag och allmänhetens höga förtroende för museernas kunskapsuppbyggnad och förmedling. Samtidigt har informationsmiljön genomgått stora förändringar på relativt kort tid vilket ökat behovet av medie- och informationskunnighet inom museisektorn.

Museernas samlingar möter ny teknik och blir föremål för nya användningsområden. Frågor om vad som kännetecknar det autentiska, kring trovärdighet och tillit blir mer komplexa och får fler dimensioner, särskilt i förhållande till artificiell intelligens. Museernas arbete med att skapa sammanhang och erbjuda besökare tillgång till autentiska föremål och berättelser kan även ses som en motvikt till en informationsmiljö i övrigt präglad av fragmentisering och en sammanblandning av åsikter och fakta.

Anders Wesslén, Museisamordnare, Riksantikvarieämbetet

När du vill veta mer

• Läs mer om nätverket MIK Sverige
• Riksantikvarieämbetet intervjuar Beth Harrison, The Dalí Museum, Florida. Dalí Lives – Lär känna Dalí genom AI

Referenser

• Alneng, Marika och Steinrud, Jonna. 2024. MIK i praktiken. Biblioteken visar vägen. Lund, BTJ förlag.
• Alneng, Marika. 2017. Folkbibliotek i förändring – navigera med medie- och informationskunnighet. Lund, BTJ förlag.
• Carlsson, Ulla, ”Hur ska begreppet medie- och informationskunnighet (MIK) förstås?”, förkortad version av Carlsson, Ulla. 2023. ’Medie- och informationskunnighet (MIK): Begreppet och kunskapen. I: Carlsson, U., Wehrling. P-M & K. Westling (red.). 2022. Medie- och informationskunnighet (MIK för ett demokratiskt medborgarskap. Rapport från nationell MIK-konferens 2022. Göteborg: Göteborgs universitet och Västra Götalandsregionen.
• Hanick, Silvia Lin, Hofer, Amy R. och Townsend, Lori. 2019. Transforming Information Literacy Instruction: Threshold Concepts in Theory and Practice. Santa Barbara, California, Libraries Unlimited.
• Hofsten, Ingela. 2019. MIK och bibliotek – en lägesrapport. Svensk biblioteksförening.
• Haider, Jutta och Sundin, Olof. 2022. Information literacy challenges in digital culture: conflicting engagements of trust and doubt, Information, Communication & Society, 25:8, 1176-1191, DOI: 10.1080/1369118X.2020.1851389
• Olsson, Tobias (red.). 2017. Sociala medier – vetenskapliga perspektiv, Malmö, Gleerups.
• Matta, Corrado. 2020. På vetenskaplig grund. En vetenskapsteoretisk vägledning för lärare och lärarstudenter. Stockholm, Liber.
• Johanna Rivano Eckerdal & Olof Sundin (red.), Medie- & informationskunnighet – en forskningsantologi, Svensk biblioteksförening, 2014
• Wickenberg, Maria och Persson, Birgit. 2023. Lyft blicken! Om AI-chatbotar, medie-och informationskunnighet (MIK), litteracitet och demokrati: Vilket förhållningssätt bör vi ha? Högskolan i Skövde, Högskolebiblioteket.
• Nybelius, Marit. 2024. Medie- och informationskunnighet är mer än bara källkritik och tekniskt kunnande. Vilka behov är det som behöver mötas och hur?. Utbildning & Lärande, 17(3).
• Baker, Kim. 2013. Information Literacy and Cultural Heritage: Developing a Model for Lifelong Learning, Oxford, Chandos Publishing.
• Berg, Mikael. 2021. Källkritik i skolan: Historielärares förståelser av källkritik som disciplinär, laborativ och kontextuell kunskap i ett progressionsperspektiv. Acta Didactica NordenVol. 15, Nr. 1, Art. 18. https://doi.org/10.5617/adno.8458
• Carlsson, Ulla (red.) (2019). Understanding Media and Information Literacy (MIL) in  the  Digital  Age:  A  Question  of  Democracy.  Göteborg,  Göteborgs universitet.
• Edelberg, Peter och Simonsen, Dorthe Gert. 2015. Changing the Subject, Scandinavian Journal of History, 40:2, 215-238, https://doi.org/10.1080/03468755.2015.1021276
• Edström, Erika Staffas. 2023. ”Kan vi lita på Tiktok?” Nationellt kunskapscentrum om Kina. Brief no. 3 2023.
• Galluccio, Carla & Giambona, Francesca, 2024. ”Cultural heritage and economic development: measuring sustainability over time”. Socio-Economic Planning Sciences, Elsevier, vol. 95(C).
• Griffiths, Alison. 2008. Shivers Down Your Spine: Cinema, Museums, and the Immersive View. Columbia University Press, New York.
• Hagen, Sjang L. Ten. 2019. “How ‘Facts’ Shaped Modern Disciplines: The Fluid Concept of Fact and the Common Origins of German Physics and Historiography”. Historical Studies in the Natural Sciences, Vol. 49, Number 3, pps. 300–337. I
• Internetstiftelsen. 2025. Källkritik i Sverige 2025.
• Ipsos, Veracity Index 2024. November 2024. Version 1.
• Johansson, Patrik. 2019. Lära historia genom källor. Undervisning och lärande av historisk källtolkning i grundskolan och gymnasieskolan. Stockholms universitet.
• Laine, Anna. 2018. Museiforskning: En översikt. Riksantikvarieämbetet.
• Lawson-Tancred, Jo. 2023. “How Dalí Became One of the First Artist Pioneers in the Field of Holographics”. Artnet. Läst den 2 juni 2025.
• Lihammer, Anna och Ali, Sofia. 2018. Att vidga sin publik handlar om att vidga sig själv. Riksantikvarieämbetet.
• International Council of Museums (ICOM). 2022. Museum Definition.
• Illsley, William. R., Almevik, Gunnar, Westin, Jonathan, Aavaranta Hansén, Jasmine-Beatrice., Fornander, Elin, Hallgren, Ellen, Lagercrantz, Wilhlem och Vasileiou, Petrina. 2024. ”The edutainment scan: immersive media and its deployment in museums”. Museum Management and Curatorship, 40(1), 18–35. https://doi.org/10.1080/09647775.2024.2357066
• Mark-Fitzgerald, Emily. 2025. “Colour troubles: colourisation and photography in Ireland”. Visual Studies, 40(1), 9–16. https://doi.org/10.1080/1472586X.2024.2444672
• Mediemyndigheten. 2025. Medie- och informationskunnighet – Mediemyndigheten. (Läst den 2 juni 2025.)
• Mihailova, Mihaela. 2021. “To Dally with Dalí: Deepfake (Inter)faces in the Art Museum.” Convergence, 27(4), 882-898. https://doi.org/10.1177/13548565211029401 (Original work published 2021)
• Murphy, Oonagh. 2024, “Power, Data and Control AI in the Museum”. I: Thiel, Sonja och Bernhardt, Johannes. C. (red.). 2024. AI in Museums: Reflections, Perspectives and Applications (Edition Museum, 74). Bielefeld: transcript Verlag. https://doi.org/10.14361/9783839467107
• Museilag (2017:563)
• Nybelius, Marit. 2024. Medie- och informationskunnighet är mer än bara källkritik och tekniskt kunnande. Vilka behov är det som behöver mötas och hur?. Utbildning & Lärande, 17(3). https://doi.org/10.58714/ul.v17i3.13609
• Parker, Jonathan. 2024. The Role of Higher Education in the Post-Truth Era. Journal of Political Science Education, 20(3), 391–404. https://doi.org/10.1080/15512169.2024.2354972
• Redaelli, Eleonora,  Hansen, Louise Ejgod och  Djupdræt, Martin Brandt, Museums as public spaces in the City: Insights from Aarhus, Denmark, Cities Volume 159, April 2025, 105778, https://doi.org/10.1016/j.cities.2025.105778
• Robinson, Helena. 2020. “Curating good participants? Audiences, democracy and authority in the contemporary museum”. Museum Management and Curatorship, 35(5), 470–487. https://doi.org/10.1080/09647775.2020.1803117
• Riksantikvarieämbetet. 2021. Digisam Termlista.
• Solly, Meilan. 2017. “Colorized Footage Is a Vivid Reminder that History Didn’t Happen in Black and White”. Smithsonian magazine den 29 juni 2017.
• SOM-Institutet, 2024. ”Förtroende för Sveriges museer” [SOM-rapport nr 2024:7].
• Svensson, Anders. 2019. ”Källtillit. Källtillit är att våga ha förtroende för pålitliga källor.” Språktidningen, den 28 oktober 2019.
• Sundin, Olof. 2019. Sökkritik: En utvidgad källkritik i skolan. Skolverket.
• Sundin, Olof och Francke, Helena. 2016. Källkritik och nya publiceringsformer. Skolverket.
• Sundin, Olof. 2024. Källkritik: Människor, teknik och samhälle. Malmö, Gleerups.
• Thurén, Torsten. 2013. Källkritik. Tredje upplagan. Liber AB, Stockholm.
• Tosh, John. 2010. Historisk teori och metod. Tredje upplagan. Lund, Studentlitteratur.
• UNESCO. 2011. Media and Information Literacy Curriculum for Teachers.
• Wilson, Patrick. Second-hand knowledge. An inquiry into cognitive authority. Contributions in Librarianship and Information Science, Number 44. Greenwood Press, Westport Conneticut.