Även i krig finns regler för att skydda människor, sjukhus och kulturarv. Riksantikvarieämbetet arrangerade ett webbinarium i november 2025 där experter diskuterade hur dessa lagar fungerar i praktiken, och varför de är avgörande för att bevara mänsklighetens historia. Den här texten är en sammanfattning av webbinariet.
I seminariet medverkade Johan Wadsten, folkrättsjurist och rådgivare vid Svenska Röda Korset, Agnes Norberg, nationell representant för 1954 års Haagkonvention vid Riksantikvarieämbetet samt Reena Devgun, åklagare och teamledare vid Åklagarmyndighetens grupp för krigsbrott
Vad är krigets lagar?
Krigets lagar – eller den internationella humanitära rätten – är den del av folkrätten som reglerar hur väpnade konflikter får föras. Syftet är att skydda dem som inte deltar i strid och deras egendom. Det gäller bland annat civila, sjukvårdspersonal, krigsfångar, humanitära arbetare – liksom den personal som arbetar med att skydda kulturarv.
Lagarna vilar på en enkel men avgörande princip: även i krig finns gränser. De förbjuder exempelvis attacker mot civila mål, användning av vissa vapen och missbruk av skyddade symboler. Genévekonventionerna från 1949 är grunden för dagens humanitära rätt, och har antagits av nästan alla världens stater.
– Reglerna är skapade av människor för människor, för att göra det värsta vi känner till – krig – lite mindre förödande, förklarar Johan Wadsten, folkrättsjurist och rådgivare vid Svenska Röda Korset.
De röda symbolerna
Röda korset, röda halvmånen och röda kristallen är Genèvekonventionernas skyddsemblem och markerar sjukvård och humanitär personal i krig. De bygger på principen om distinktion: stridande måste skilja mellan civila och militära mål. Emblemen gör denna åtskillnad tydlig och signalerar ”Attackera inte – här räddas liv”, säger Johan Wadsten.
Fungerar krigets lagar i praktiken?
Att reglerna inte alltid följs är uppenbart, men de har ändå en viktig funktion, menar Johan Wadsten. När brott mot krigets lagar avslöjas blir det möjligt att utkräva ansvar, både nationellt och internationellt.
– Det faktum att lagar bryts betyder inte att de saknar värde. Tvärtom visar det att de behövs, sa han.
Kulturarvets särskilda roll i krig
Agnes Norberg, nationell representant för 1954 års Haagkonvention vid Riksantikvarieämbetet, förklarade varför just kulturarvet har ett särskilt skydd i krig.
– Kulturarv handlar inte bara om byggnader och föremål, utan om våra kollektiva minnen och vår identitet. Att förstöra kulturarv är ett sätt att försöka skriva om historien och underminera ett folks existens, säger hon.
Från nazisternas systematiska plundringar, propagandautställningar och förstörelse av judiskt kulturarv till dagens ryska angrepp på ukrainsk kulturegendom ser vi samma mönster: medvetna attacker mot kulturarv för att förändra berättelsen om ett folk. Att skydda kulturarvet är därför avgörande, inte bara för att motverka manipulation av historien utan också för att möjliggöra återuppbyggnad, försoning och fred efter en konflikt.
Haagkonventionens blåvita sköld
Det folkrättsliga skyddet av kulturegendom i väpnade konflikter regleras främst i 1954 års Haagkonventionen med tilläggsprotokoll.
Konventionen gör det möjligt att märka ut kulturegendom med den blåvita skölden – det internationella kännetecknet för skyddad kulturegendom. Symbolen visar vilka byggnader och föremål som omfattas av folkrättsligt skydd och kan användas på allt från arkeologiska platser och kyrkor till museer och enskilda kulturföremål.
– En tydlig märkning minskar risken för oavsiktlig förstörelse och fungerar dessutom som ett juridiskt verktyg för att kunna utkräva ansvar i efterhand. Det blir svårare att hävda okunskap om ett objekts skyddsstatus, förklarar Agnes Norberg.
Skyddet i svensk lag
I Sverige regleras skyddet av kulturarv i krig genom flera lagar. Brott riktade mot kulturarv i väpnad konflikt kan utgöra krigsförbrytelser enligt lagen (2014:406) om straff för vissa internationella brott.
Dessutom finns skydd i kulturmiljölagen och andra bestämmelser som gäller redan i fredstid. Länsstyrelserna ansvarar för att välja ut objekt som ska märkas med den blåvita skölden, medan Riksantikvarieämbetet beviljar tillstånd att använda emblemet.
Från stater till individer – vem bär ansvaret?
I dag kan både stater och enskilda personer ställas till svars för att ha förstört kulturarv. Reena Devgun, åklagare och teamledare vid Åklagarmyndighetens grupp för krigsbrott, betonar att ansvaret ofta ligger på individnivå.
– Det är inte bara stater som kan hållas ansvariga. En enskild person som beordrar eller utför ett angrepp mot kulturarv kan dömas för krigsbrott, sa hon.
Under kriget i Syrien dokumenterade organisationer förstörelse av kulturarv i realtid. Men trots omfattande bevisning är det ofta svårt att identifiera enskilda förövare – även om den digitala dokumentationen har gjort det lättare att i framtiden utkräva ansvar.
Hur väl rustade är vi i Sverige?
Reena Devgun menar att Sverige står starkt jämfört med många andra länder. Här finns särskilda enheter inom både polis och åklagarmyndighet som arbetar med krigsbrott och kulturarvsbrott.
– Vi är väl rustade, men det krävs också internationellt samarbete. Flera länder som saknar permanenta utredningsenheter står utan möjlighet att agera när överträdelser sker, menar hon.
Varför symbolerna spelar roll
Både Wadsten och Norberg betonade vikten av att symbolerna används korrekt och inte missbrukas. Ett rött kors på ett fordon får till exempel bara användas av behörig sjukvårdspersonal. Felaktig användning riskerar att underminera hela systemet av skydd.
– Emblemen bär idéer som är större än juridiken. De symboliserar vår strävan efter mänsklighet, även i det mest omänskliga, sa Johan Wadsten.
Ett skydd som vilar på respekt
Krigets lagar och de folkrättsliga symbolerna kan inte stoppa våld, men de sätter en moralisk och juridisk ram. De påminner om att vissa värden är så grundläggande att de måste skyddas – även när världen rasar.
– Att skydda kulturarvet är att skydda mänskligheten, sammanfattar Agnes Norberg.
