KRÖNIKA AV MAGNUS KÄLLSTRÖM
De handskrifter som digitaliseras genom det nu pågående RiViH-projektet – om Riksantikvarieämbetets och Vitterhetsakademiens äldsta historia – bjuder ständigt på nya insikter och överraskningar. I det material som har gjorts tillgängligt under årets första månader ingår bland annat två ritböcker från Ulf Christofersson, en av de många ritare som var verksamma vid Antikvitetskollegiet i slutet av 1600-talet.
Den ena boken (Fl 7a) är från början av hans karriär och har tillkommit hösten 1686, då han avbildade runstenar i Västergötland i sällskap med sekreteraren Johan Hadorphs yngre son Daniel. Den andra (Fl 7b) innehåller teckningar av runstenar och kyrkor i Gästrikland och härrör från september 1690. Under de år som Christofersson var i kollegiets tjänst arbetade han även i Östergötland, men annars framför allt i Småland, där de flesta av de träsnitt som ett halvsekel senare trycktes i träsnittssamlingen Bautil (1750) bär hans initialer. År 1693 lämnade han antikviteterna för en tjänst vid acciskontoret.
Ritboken från 1686 innehåller inte bara teckningar av runstenar från Västergötland utan inleds med avbildningar av några uppländska runstenar, vilket inte tidigare verkar ha uppmärksammats. Här står också initialerna IH dvs. Johan Hadorph vid sidan av UC, vilket visar att Hadorph själv måste ha varit med när teckningarna tillkom. Troligen har han velat pröva den nye ritaren genom att låta honom avbilda några runstenar i närheten av Stockholm. De tre inledande runstenarna (U 421, U 420 och U 424) kommer från Rosersberg i Norrsunda socken (i dag Sigtuna kommun), medan den fjärde (U 147) finns i skogarna mellan Sollentuna och Täby.
Att Christofersson har avbildat dessa runstenar har varit känt sedan tidigare, eftersom teckningar också finns inklistrade i ett av banden till Johan Peringskiölds handskrift Monumenta Sveo-Gothorum (Fh 3). Det intressanta är att två av runstenarna vid Rosersberg (U 420 och U 424) i ritboken framställs på ett annat sätt än på dessa teckningar. U 420 avbildas som liggande på marken, medan U 424 ser ut att ha varit rest upp och ned. I Monumenta har Christofersson ritat om dessa teckningar så att så att båda stenarna avbildas vända åt rätt håll och U 424 framställs som rest på vanligt sätt.
Hadorph hade besökt Rosersberg redan 1682 och då tillsammans med ritaren Johan Leitz, som hade avbildat samma stenar som Christofersson. Leitz hade då varit anställd vid kollegiet i mer än tio år och följt Hadorph på många av hans resor, men deras samarbete var vid denna tid allt annat än gott. Hadorph klagade på ritarens bristande flit, Leitz å sin sida på den uteblivna betalningen. Deras sista resa tillsammans tycks ha varit något av en katastrof och Hadorph skrev själv ett år senare:
Sista gång iag fick honom [dvs. Leitz] medh mig, 1682 om hösten, war han så ond och bister hela resan i 14 dagars tijdh eller lijtet öfwer, att iag satt ofta med gråtande tårar och tegh för honom, nödgades och en gång bedia honom för Guds och Christi skull hafwa mig förskont, efter han wiste dhet wore icke mitt uthan Chronones arbete.
Det ligger nära till hands att misstänka att dåliga stämningen också hade ett menligt inflytande på det vetenskapliga resultatet och kanske var det skälet till att Hadorph lät Christofersson rita av några av stenarna på nytt. Runstenen U 147 vid Hagby i Täby socken tycks däremot inte förekomma i några tidigare källor och den var då förmodligen rätt nyupptäckt. Efter teckningarna av denna sten och en av stenarna vid Rosersberg (U 421) skars sedan träsnitt, men vid de två andra finns i stället antecknat ”sk[uren] efter Leitz ritning”. Här kom alltså Christoferssons teckningar aldrig till användning.
Detsamma gäller den teckning följer efter U 147 i ritboken strax innan västgötastenarna tar vid. Den är bara ritad i blyerts och har aldrig förtydligats med bläck. I stället har den blivit överkorsad med ett stor kryss i bläck och alltså kasserats.
Man ser direkt att det måste röra sig en uppländsk runsten och att det påminner om något av runristaren Fot, men det är egentligen först när man läser runorna på teckningen som det står klart vilken runsten det handlar om. Det är nämligen en avbildning av U 878 från Möjbro i Hagby socken, en sten av vilken det i dag bara återstår ett fragment med ett tiotal runor.
Jag skrev om detta fragment för många år sedan i samband med återfyndet av runstenen U 874 i Hagby kyrka. Det bevarade fragmentet av Möjbrostenen U 878 förvaras nämligen inne i denna kyrka och det var på detta fragment som jag trodde mig ha gjort en ny namntolkning genom att sitta och stirra i mobilen på tunnelbanan. En kontroll av originalet i kyrkan visade senare att jag hade varit helt hade fel ute och att det i stället fanns stöd för den hävdvunna tolkningen av det aktuella namnet.
Ulf Christoferssons uppteckning av runorna ger inte så mycket utöver det som hittills har varit känt från denna sten, men det kan noteras att han läser inledningen av inskriften som × oþ̣kerþ, vilket uppenbarligen är en bättre läsning är Leitz ioþkilþ. Mellan det inledande skiljetecknet och runan o ser det ut att finnas plats för en runa och den första þ-runan har en avvikande form som talar för att den egentligen kan ha varit r. Tillsammans med de ännu bevarade spåren som talar för att namnet har inletts med runan þ kan man alltså dra slutsatsen att det inledande namnet snarast har haft formen þorkerþ och att det i stället för i kan ha stått det stungna e.
Wessén påpekar i Upplands runinskrifter att det av det bevarade fragmentet framgår att stenens ornamentik ”icke är väl återgiven” på Leitz träsnitt. Detta är väl snarast en underdrift. Det märkliga utseende som rundjurets huvud här har fått ser närmast ut som resultatet av något som har rafsats ned med pennan i vredesmod och kanske var det precis så det gick till.
Korset är på samma avbildning framställt som en ovanlig form av flätkors. Särskilt märkligt är att samma kors har återgivits helt olika på samtliga äldre avbildningar och att Christoferssons teckning ger ytterligare en variant. Vilken som har legat närmast originalet är givetvis omöjligt att säga, men Christoferssons teckning är ritad i skala ovanpå ett rutnät och tycks vara utförd med stor omsorg. Vissa detaljer som exempelvis utformningen av rundjurets svans med den tjocka tumformiga svansfliken har dessutom direkta motsvarigheter på flera av ristarens Fots stenar (till exempel på U 329).
Varför teckningen har kasserats är okänt, men kanske blev den aldrig riktigt slutförd. Ändå ger den trehundrafyrtio år senare sannolikt den trognaste avbildningen av den nu i stort sett förlorade runstenen från Möjbro. Sådant kan stämma till eftertanke.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Läs mer om återfyndet av runstenen i U 874 i Hagby kyrka på K-blogg samt (i mer konventionell form) i boken Hagby kyrka, kapitel och socken 1220-2020 (2020), där jag också har skrivit om socknens övriga runstenar.
Om RiViH-projektet
RiViH, Riksantikvarieämbetets och Vitterhetsakademiens äldsta historia, är ett tvåårigt samarbetsprojekt, där handskrifter och handlingar ur Riksantikvarieämbetets och Kungliga Bibliotekets samlingar digitaliseras och tillgängliggörs för forskning och allmänhet.
Läs mer om RiViH-projektet på projektets webbplats (raa.libguides.com)