KRÖNIKA AV MAGNUS KÄLLSTRÖM
Runstenar har i Sverige studerats vetenskapligt i mer än fyrahundra år. Vanligtvis är det för det mesta inskriften och vad den kan berätta om språk och kultur i äldre tid som står i centrum, men också stenens egen historia är viktig. Vet vi var en runsten ursprungligen har varit rest så kan vi också knyta det som inskriften förmedlar till en bestämd plats i landskapet.
Lägesbeskrivningarna i de äldsta antikvariska källorna är ofta ganska kortfattade, men i regel tillräckliga för att man ska kunna avgöra om en runsten fortfarande står kvar på samma plats som den gjorde på 1600-talet. Detta antas vanligtvis också ha varit stenens ursprungliga. Ännu bättre är när runstenar förekommer i det äldre kartmaterial då platsen ofta kan utpekas med stor exakthet.
Många runstenar har påträffats i och invid kyrkor och här blir frågan om ursprungsplats snabbt mer komplicerad. Gravmonument från senvikingatid och medeltid hör givetvis till kyrkplatsen och i stora delar av landet Sverige det också resta runstenar material som kalksten och sandsten. Vanligt är att runstenar i kyrkomiljö har varit en del av kyrkobyggnaden ända sedan medeltiden och de kan då teoretiskt sett ha hämtats varsomhelst i socknen.
På Kärna kyrkogård i utkanten av dagens Linköping finns en fullständig runsten (Ög 105) och tre mycket fragmentariska (Ög 106, Ög 107 och Ög 108). I övrigt känner man från den forna Kärna socken bara två runstenar: en som kommer från Frössla, men som nu står vid Lagerlunda (Ög 109), och ett fragment som har hittats just vid denna bebyggelse (Ög 110).

En av de tre fragmentariska runstenarna på kyrkogården (Ög 106) har ett mycket speciellt utseende och utgörs av ett fyrfotadjur. Det har tolkats som ett lejon, men påminner samtidigt om den djurfigur som på Ledbergsstenen (Ög 181) är på väg att sluka guden Oden. I detta fall måste det föreställa en varg, och kanske handlar det om en sådan också i Kärna. Av inskriften på denna sten återstår inte mer än runorna : þu…, som bör ha tillhört början av ett namn. De två andra fragmenten har lite fler runtecken. På Ög 107 som har utgjort toppen av en runsten står …ṭi : baþa : istina : at : i… ”… reste båda stenarna efter …”, medan Ög 108 med rester av ett stort flätkors bär inskriften …isþi : a-…–… ”… reste efter …”.
På samtliga tre fragment står runorna med topparna in mot mittytan och inskrifterna löper motsols. Redan Erik Brate övervägde därför i Östergötlands runinskrifter om de skulle kunna utgöra delar av en och samma sten. Han påpekar att Ög 107 kan ha utgjort toppen till Ög 106, men noterar samtidigt: ”dock är icke stenartens färg fullt densamma.” Beträffande Ög 108 fann han att stenen hade ungefär samma bredd som Ög 106, men att tjockleken inte stämde och att den förra var av ”rödare granit”.

Vad som hittills inte har varit känt är att den sistnämnda stenen inte alls kommer från kyrkogården i Kärna som man hittills har trott. I läroverksadjunkten K. A. Hagsons samling i Stiftsbiblioteket i Linköping finns nämligen en teckning av stenen som är ritad 1889 av signaturen Ph. F. och försedd med påskriften ”Tift (förut i Frössle), Kärna”. Gården Tift ligger två kilometer nordost om kyrkan, medan Frössle – eller Frössla som den nutida namnformen lyder – är beläget nästan fyra kilometer i motsatt riktning från samma kyrka.
Stenen ska alltså ursprungligen ha kommit från Frössla, men befann sig 1889 av någon anledning vid Tift. Lyckligtvis finns i Hagsons samling också en liten anteckningsbok med några delvis svårlästa noteringar om hur det har gått till. Han skriver där:
»År omkr. 1850–54 köptes på auktion i Frössle […] botten i en benstamp […] [med] denna nyupptäckta runsten af M. H. Hoffstedt å Tift, och stampen fördes till Tifts domaregård; han uttogs ur benstampen omkr. 1869 och inmurades då i en smedja såsom häll i härden, men med runorna nedåt. I sommar då muren var alldeles förfallen och skulle repareras befanns det att stenen, afslagen l. afkilad upptill och nedtill […], var ristad med runor. Landtbr. N. H. Hoffstedt den föreg:s son, som nu ägde smedjan, anmälde genom sin bror, Axel Hoffstedt på Gillberga, Kaga, till mig för en vecka sedan fyndet, hvarpå jag den 18 Aug. i sällsk. med herrar Ph. Löfgren ō K. Georgè besökte stället och undersökte stenen.»
Jag ska villigt erkänna att ordet benstamp inte tillhör mitt aktiva ordförråd, men i SAOB kan man inhämta att det handlar om en ’stamp för krossning af ben till benmjöl’. Det hänvisas där också till det mer genomskinliga benkvarn. Fragmentet Ög 108 har alltså tillhört en sådan och man får väl anta att det redan då genom klyvning hade fått sin långsmala form. Eftersom benstampen fanns vid Frössla så är det sannolikt här som denna runsten ursprungligen hör hemma och då är det där som resten av stenen i första hand ska sökas. Från Frössla kommer ju också den flyttade Ög 109, vilket betyder att denna bebyggelse ursprungligen bör ha haft två runstenar.
Den nämnde K. A. Hagson, som var född 1840, hade studerat i Uppsala under professor Carl Säve och närde ett stort intresse för såväl fornspråk som runstenar. År 1874 flyttade han tillbaka till Linköping och blev läroverksadjunkt. Han engagerade sig också i Östergötlands fornminnesförening, där han året efter valdes till sekreterare. I verket Sveriges runinskrifter skymtar hans namn bara förbi då och då, men samlingen i Stiftsbiblioteket visar att han under 1870- och 1880-talen var mycket flitig med att dokumentera runstenar i framför allt trakterna kring Linköping, något som hittills verkar ha varit i stort sett okänt.
För detta arbete tycks Hagson ha anlitat flera olika tecknare. Philip Löfgren som hade ritat av fragmentet i Kärna, var vid denna tid teckningslärare vid folkskolelärareseminariet i Linköping och hade tidigare bistått honom när han i juli 1878 undersökte den urnordiska Krogstastenen (U 1125) i Uppland. Den senare teckningen inflöt i den tredje delen av George Stephens stora verk The Old-Northern Runic Monuments of England och Scandinavia, som utkom 1884. Löfgren har även hållit i pennan när Hagson i november 1882 gjorde sin fjärde läsning av den då tämligen nyupptäckta runstenen med urnordiska runor i Skärkinds kyrka (Ög 171).

Sommaren 1888 påbörjade Erik Brate sina undersökningar för det planerade runverket i Östergötland och i den redogörelse som han senare lämnade till Vitterhetsakademien nämner han att Hagson särskilt hade stått honom ”bi med råd och upplysningar”. Han påpekar också att denne ”för tio år sedan själf” hade ”undersökt de flesta runstenar i Linköpings omnejd och eger af vissa sedermera förstörda runstenar, särskildt från Hagby kyrka, Göstrings härad, teckningar, som böra förvärfvas för Svenska runverket”. Något sådant förvärv blev aldrig av och det ledde bland annat till att Brate i Östergötlands runinskrifter (1911–18) förbisåg ett par stenar som Hagson hade känt till och som först långt senare kom att infogas i den svenska runkorpusen.
I Östergötlands runinskrifter förekommer Hagsons namn märkligt nog bara tre gånger i texten. Samtidigt verkar Brate ha korresponderat med honom fram till och med åtminstone 1915 och de gjorde även en del gemensamma utflykter i Östergötland. Bland annat besökte de 1907 tillsammans Kärna, där Brate för första gången undersökte fragmenten Ög 107 och Ög 108, som Hagson då uppgavs ha upptäckt.
Kan Hagson vid detta tillfälle ha underlåtit sig att tala om varifrån det senare fragmentet egentligen kom eller hade han helt enkelt glömt bort det? Och varför fick Brate aldrig tillgång till hans material om östgötska runstenar?
Detta tänker jag försöka ta reda på. En fortsättning utlovas därför.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Visst är Tift ett märkligt ortnamn? Enligt ortnamnsforskaren Jan Paul Strid kan det handla om ett mycket ålderdomligt namn på ett vattendrag bildat till en indoeuropeisk rot *di– med betydelsen ’lysa, skina’. Den ursprungliga betydelsen kan alltså ha varit ’det lysande, skinande vattendraget’ och syfta på den bäck som ännu flyter genom byn.