Birthday cake av TheBazile. Licens: cc-by-nc-sa
Innan första steget
För sex år sedan startade Riksantikvarieämbetets sin blogg K-blogg. Idag har varje institution med självaktning någon sorts verksamhet på social medier. Men år 2006 – när vi började arbetet med sociala medier på Riksantikvarieämbetet – var det långt ifrån givet.
År 2006/2007 fanns i stort sett inga svenska myndigheter på sociala medier. Det här var dessutom före Facebook-revolutionen som för många blev en ögonöppnare för skeptiker till sociala medier. Att finnas på webben år 2006 var för offentliga institutioner detsamma som att publicera redaktionell information på en statisk hemsida.
Vi som jobbade med att utveckla webbanvändningen på myndigheten fann förebilder och inspiratörer inom andra samhällsektorer i Sverige och hos kulturarvsinstitutioner utomlands. Omvärldsanalysen visade otvetydigt att sociala medier skulle ta allt större plats inom olika samhällsektorer, även inom kulturarvsektorn. Varje myndighet som verkar i ett demokratiskt sammanhang och med höga ambitioner att vara samhällsorienterad borde rimligen kunna öppna upp sin verksamhet mot omvärlden.
Det ställningstagandet var något som myndighetens ledning stöttade och gav oss på utvecklingsenheten klartecken att jobba vidare med. Nu handlade mest om hur, och hur snabbt myndigheten skulle anamma nya medier för att utveckla verksamheten…
Farhågorna
Något som inte fanns var vanan och en praxis för hur tjänstemännen skulle kunna stå som avsändare av innehåll. Normalt var att allt som presenterades utanför myndigheten beretts, granskats och kvalitetssäkrats, inte sällan i flera led av kollegor, chefer och redaktörer. Det fanns därför en stor osäkerhet om vad man skulle få skriva och vilken ton man skulle använda.
I samband med tonalitetsdiskussionen kom det fram farhågor – som fortfarande idag känns en smula långsökta. En sådan diskussion berörde risken för att en bloggskribent skulle löpa amok och yttra sig på ett för myndigheten ofördelaktigt sätt. Än mer radikalt, och riskfyllt, uppfattades greppet att låta vem som helst att yttra sig i kommentersfälten på en myndighetswebb. En tredje fråga gällde hur vi skulle hantera kommentarer på sociala medier, i förhållande till lagstiftningen (“offentlig handling“). I förhållande till riskanalys ägnades mycket liten tid åt vilka möjligheter som sociala medier skulle kunna bidra med.
Att ta steget
Genom den snabba utvecklingen av sociala medieanvändningen i världen kom allt fler på myndigheten att se betydelse som nätverksbyggande på nya medier hade för att nå fram med budskap och information. Denna utveckling har gått i jämn takt med att allt fler har skaffat sig privata konton på olika forum. Som redan nämnts spelar nog Facebook en mycket stor roll. Tanken med K-blogg.se var att bloggande tjänstemänskulle öppna upp och visa på den mångfald av processer som sker bakom myndighetsfasaden samt öppna för en mer informell dialog via kommentarsfältet. En annan tanke bakom bloggen var att låta alla de kompetenser som finns på myndigheten få synas och verka i högre utsträckning i samhället.
Hur blev det?
Sex år senare kan vi konstatera att de farhågor som fanns var ganska ogrundade. Inte ens när det är det offentligfinansierade kulturarvets vara eller icke vara som debatteras, eller Ale stenar, som annars är ett kulturarv som lockar till debatt. Däremot har förhoppningarna om dialog infriats. Den största utmaningen har inte varit att rättshaverister översvämmat kommentarsfälten utan att inspirera enskilda, ibland ganska stressade, tjänstemän att blogga.
Farhågor och facit
Så här lät en del av de farhågor som fanns 2007:
Vad händer om de som skriver kommentarer skriver något olagligt eller anstötligt?
Så här lät svaret 2007:
Enligt Lag (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor (även kallad BBS-lagen) så kan vi inte ställas till svars för det som andra skriver som kommentarer. Däremot har vi skyldighet att övervaka kommentarerna och ta bort sådant som är lagbrott eller inte stämmer överens med vår policy. Detta är troligtvis inte ett stort problem, 99 av 100 kommentarer är relevanta, men om vi vill kan vi kräva att användaren registrerar sig för att skriva. Denna “tröskel“ brukar innebära att de som vill skriva spam/skräp låter bli.
Med facit i hand – 493 blogginlägg och 905 kommentarer senare- kan vi konstatera att kommentarsfälten inte utgör något problem. Spamkommentarer fastnar i spamfiltren för det allra mesta, och de kommentarer som diskuterar och feedbackar RAÄ:s arbete är väldigt värdefulla, oavsett om det bara är glada tillrop, diskussioner eller information. Medborgardialog enkelt och effektivt!
Vad händer om en journalist läser något som en tjänsteman skrivit på bloggen och blåser upp det till att “RAÄ anser att…“?
Så här lät svaret 2007:
Bloggar är per definition subjektiva och de flesta som läser dem vet det, en stor del av bloggkonceptet består i att den återger en eller flera personers personliga åsikter.
För att vara på den säkra sidan kan det vara bra att skriva ut en “disclaimer“ på bloggens förstasida (“åsikter som framförs, direkt eller indirekt, representerar tjänstemannens egna åsikter och behöver ej nödvändigtvis överensstämma med Riksantikvarieämbetets officiella hållning“). Information bör även gå ut till skribenterna att det som skrivs ändå kan tas för RAÄ:s officiella hållning och att det därför kan vara bra att tänka efter en extra gång innan man trycker på “skicka“.
Man kan även jämföra med en del publikationer som kommit ut där ofta enskilda personer uttrycker åsikter. Vi tror att risken för att vi skulle hamna i ett dilemma är minimal. Och kanske det rent av kan vara en fördel av att det blåser ibland…
2013 kan vi konstatera att tjänstemännen på RAÄ är omdömesgilla, det har åtminstone inte uppstått några problem på den här bloggen. Dessutom har vi fått se prov på att många är duktiga på att skriva så att de engagerar allmänheten. K-bloggen lever och har hälsan, och denna vår har vi utmanat oss själva att blogga oftare!
Lars Lundqvist
Johan Carlström
Sophie Jonasson
