2014 års första runfynd

Naturligtvis vet vi att det varje år kommer att dyka upp tidigare okända runinskrifter och vi väntar med spänning på vad de ska berätta. I år har det dock gått ovanligt trögt. Visserligen fick Runverket redan i mars möjlighet att undersöka en kalenderstav i Älvdalen som är i privat ägo och som bär några tidigare oregistrerade inskrifter med dalrunor. ”Anders Olsson har ristat” står det liksom ”Jag vill trolova mig hustru 98” (gissningsvis 1598), men frågan är om detta ska räknas som ett riktigt nyfynd.

I tisdags kom det dock till slut. Då meddelade John Hamilton vid UV Mitt att han i samband med en schaktkontroll vid Spånga kyrka utanför Stockholm hade stött på ett tidigare okänt runstensfragment. Det låg några decimeter under markytan på prästgårdens tomt, nära den östra kyrkogårdsmuren. Visserligen bär fragmentet bara två runor – re – men det är ändå ett mycket välkommet fynd.

Vid Spånga kyrka har tidigare gjorts en hel del runstensfynd och många av stenarna består liksom nyfyndet av röd sandsten. De har framkommit vid gravgrävningar på kyrkogården, i kyrkogårdsmuren, men också i samband med en arkeologisk undersökning som hösten 2000 utfördes på den norra sidan av kyrkan. Vid det senare tillfället hittades ett 20-tal mindre fragment som sannolikt svarar mot minst tio olika stenar.

Ett runstensfragment av sandsten har tidigare också påträffats på prästgårdstomten i Spånga. Det har beteckningen U 68 i Upplands runinskrifter och ska enligt uppgift ha kommit i dagen 1910 vid grävningar i trädgården nära den östra kyrkogårdsmuren. En första tanke var därför att de båda fragmenten kunde utgöra delar av en och samma runsten.

U 68 bär inte en särskilt lång text (… reisa + ste… ”… resa stenen …”), men ristningen har så pass många egenheter att man utan problem kan säga vem som har ristat den. Runorna s och t tillhör kortkvistrunorna och detta tillsammans med det korsformiga skiljetecknet, skrivningen ei för diftongen /æi/ samt den lite knyckiga linjeföringen visar att ristningen är utförd av den kände runristaren Visäte.

Det nyfunna fragmentet är alldeles för litet för att kunna attribueras till någon bestämd ristare, men om det kunde paras ihop med U 68 skulle saken vara klar. Den senare förvaras tillsammans med bland annat fragmentet U 66, som sannolikt också har tillhört en runsten ristad av Visäte, under plexiglas i en kista inne i kyrkan. När vi jämförde fragmenten kunde vi trots glaset ganska snabbt konstatera att det nog inte rörde sig om samma sten. Runorna på U 66 och U 68 är mycket mindre och båda fragmenten är tunnare än nyfyndet.

Idén om att Visäte skulle ha ristat nyfyndet borde väl därmed kunna avskrivas. En runföljd med bara två runor går ju inte att tolka, även om det är frestande att tänka sig att re utgör början av ordet ræisa ’resa’, som i så fall måste ha skrivits re[isa] eller re[sa]. Båda dessa skrivningar är relativt ovanliga, men de förekommer just hos Visäte. Givetvis går det inte att säga vilket ord runorna ursprungligen har ingått i och det kan ju också ha rört som en del av ett namn eller något helt annat ord. Enligt den senaste (ännu inte släppta versionen) av Samnordisk runtextdatabas är en runföljd re tidigare belagd på 69 uppländska runstenar och av dessa är faktiskt inte mindre än 23 dvs. en tredjedel(!) utförda av Visäte. Idén om honom som upphovsman till det nyfunna fragmentet är alltså inte helt ogrundad, men man skulle gärna vilja ha lite mer av texten för att våga hävda den på allvar.

Så länge får vi dock nöja oss med att vi har en bit av en tidigare okänd uppländsk runsten och det är ju en lovande start på sommaren!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.