För några veckor sedan åkte Riksantikvarieämbetets verksarkivarie och tre representanter från Riksantikvarieämbetets DAP-program till York i norra England. Resans mål var att lära oss mer om hur den arkeologiska processen går till i Storbritannien och hur de har löst problemen som DAP tar itu med, och framförallt för att lära oss om långtidslagring, tillgängliggörande, och arkivering av digital arkeologisk data på Archaeology Data Service (ADS) hos University of York. Att kunna försäkra långsiktigt, hållbart tillgång till digital arkeologisk data är viktigt för DAP, men idag saknar vi både kompetens och erfarenhet för att kunna skapa den infrastrukturen som behövs för att åstadkomma det.
Borthwick Institute
Vi inledde vårt besök på en annan del av universitetet, nämligen Borthwick Institute for Archives, ett arkiv med material om och från universitet, kyrkan, lokala företag och andra Yorkshire-relaterade källor från medeltiden framåt. Borthwick Institute är intressant för oss eftersom de befinner sig i samma situation som Riksantikvarieämbetet: de har ett stort och värdefullt fysiskt historiskt arkiv, men har inte någon lösning för digitalt arkivering på plats — trots att de jobbar väldigt mycket med digitalisering av sina samlingar, och erbjuds allt oftare digitalt material. De har dock kommit lite längre än vi, och det var därför vi träffade deras digitalarkivarie Jenny Mitcham för att lära oss om institutets planer för ett nytt digitalt arkiv, och hur de har tänkt.
Det var en lättnad att höra att de upplever det som lika stor och skrämmande utmaning som vi, men att de tillämpar ett ramverk för att hantera övergångskomplexiteten. Enligt NDSA Levels of Digital Preservation behöver man inte satsa på en färdig heltäckande lösning för digitalt bevarande med en gång, utan kan först satsa på en enklare och rimligare nivå, och sedan utveckla till högre nivåer utifrån det. Genom att identifiera vilka krav de har på digitalt bevarande har Jenny lyckats formulera en plan för hur institutet ska nå dit och vilka hjälpmedel de ska använda. Vi hörde hur, efter andra arkivs exempel, Borthwick Institute tänker använda enkla och öppna verktyg som DROID för att identifiera och sedan migrera diverse digitala filformat till en mindre mängd mer homogena och hållbara format inför långtidslagring i Archivematica enligt OAIS-modellen, och därmed förenkla arkiveringsuppgiften. Vi diskuterade också rimilighetsnivåer med digitalt bevarande, och hur man måste först identifiera vilka egenskaper hos ett digitalt objekt är viktiga och betydelsefulla innan man arkivera; det är oftast inte rimligt att bevara alla egenskaper hos ett objekt.
Det var ett väldigt intressant och lärorikt besök till arkivet, och funkade bra som kontrast mot dagarna vi skulle senare tillbringa hos ADS.
Centre for Digital Heritage
Näst på agendan var ett kort träff med Gareth Beale på Centre for Digital Heritage. Här diskuterade vi inte så mycket om digitalt bevarande utan snarare om digitalt tillgängliggörande: hur kan strukturerade kulturarvsdata tillgängliggöras och presenteras för diverse olika målgrupper med olika behov, såväl professionella användare som allmänheten? Vi hörde hur man kan använda paradata för att presentera olika alternativa tolkningar, och hur man kan använda crowdsourcing och gamification för att engagera användare och kvalitetshöja data.
Ett exempel som Gareth Presenterade handlade om porträttbilder på lokala kvinnor som användes som reklam för en av Yorks chokladfabriker under 50-talet. Bilderna hamnade på Borthwick Institutes arkiv, men det fanns väldigt lite information om kvinnorna som avbildades. Genom att digitalisera bilderna och lägga ut de på nätet skapade arkivet engagemang hos Yorkborna och samlade in berättelser, historier och minnen om målningarna, tips om vem kvinnorna var, och så småningom lyckades identifiera dem. CDH har ett pågående samarbete med Uppsala universitet, både i Uppsala och här i Visby, och vi hoppas kunna samarbeta med dem i fortsättningen.
City of York Council
De sista vi besökte innan vi kom till ADS var John Oxley, stadsarkeologen på City of York Council. Han presenterade sin verksamhet för oss, och i synnerhet Yorks Historic Environment Record (HER) det lokala lämningsregistret för staden. En HER brukar dock innehålla mycket mer än bara lokala lämningar — den innehåller även poster om historiska byggnader, slagfält, naturskyddsområden, och undersökningar mm. Vi hörde om systemet som York använder, HBSMR, och hur HERs förhåller sig till den National Monuments Record (NMR) för England och dess tillhörande National Excavation Index, det nationella registret över skyddade fornlämningar respektive det nationella undersökningsregistret. Det visar sig att det finns i princip inga kopplingar mellan de lokala och det nationella registret; har man tur så finns den nationella id:n med i det lokala registret för objekt som förekommer i bägge system. Eftersom systemet är ett stuprör innebär detta att det skickas många PDF filer fram och tillbaka under ett arkeologiskt ärende, med information som måste skrivas om till registret. Yorks HER system var imponerande, men med tanke på allt strul de måste stå ut med när det gäller informationsöverföring, och hur överbelastade och underbemannade arkeologer i offentlig sektor i England är just nu, fick vi trots allt en känsla av att vi kanske inte har det så dåligt ändå i Sverige.
ADS
Vi tillbringade tre dagar hos Archaeology Data Service (ADS) för att lära oss om deras verksamhet, infrastruktur, och processer, på både teoretisk och praktiska nivåer. Av en slump sammanföll vårt besök med ett besök av Adam Brin från The Digital Archaeological Record (tDAR), ADS motsvarighet i USA, och vi fick därför höra lite om hur de gör och hur de har löst samma problem på olika sätt.
ADS grundades 1996 och har sedan dess varit på framkanten inom långsiktigt bevarande och tillgängliggörande av digital arkeologidata. ADS data består av hundratals ‘tjocka’ poster i form av arkiverade fältdata, forskningsdata, rapporter, tidskrifter och avhandlingar mm, och 1,3 million ‘tunna’ poster om lämningar och undersökningar, både hos ADS och skördad från andra källor. Nästan alla möjliga sorters arkeologidata tas emot, förutsatt att det finns någon koppling till Storbritannien. ADS ställer krav på vilka format data ska levereras på — helst öppna format — och vilka metadata ska följa med, för att kunna säkerställa att informationen är och förblir läsbart och användbart.
Tillgång till data från ADS är gratis för användaren, och deras villkor liknar de öppna CC-BY och CC-BY-NC licenserna som uppmuntrar vidareanvändning. Det är deponenten som betalar en engångsavgift när de överlämnar data till ADS. Det finns alltså inget tvång att man som arkeolog ska överlämna sin data till ADS, men det anses vara ‘best practice’ och i praktiken finns ofta som krav när man beviljas forskningsmedel. För mindre och enklare datamängder finns det ett enkelt webgränssnitt där man kan överlämna data själv; för större eller mer komplex projekt ska deponenten ta kontakt med ADS.
För oss var det mest intressant att höra om ADS teknisk infrastruktur, hur de tillämpar digitalt bevarande enligt OAIS-modellen i praktiken, och vad de har för processer för att ta emot, bevara, beskriva, migrera, och tillgängliggöra olika sorters digital arkeologisk data. Med tanke på vårt behov av ett register för antikvariska händelser var det dessutom givande att höra om ADS undersökningsregister, OASIS (Online AccesS to the Index of archaeological investigationS) som är kopplat till tillhörande poster med rapporter och fältdokumentation. På en högre nivå diskuterade vi standardernas roll i bevarandet och tillgängliggörandet av arkaeolgisk data, i synnerhet arbetet som görs av FISH (Forum on Information Standards in Heritage) och CIDOC-CRM, samt ADS egna Guides to Good Practice.
Allt som allt var vårt besök väldigt givande. Vi fick många bra idéer om hur vi ska implementera planerna vi har inom DAP. Vi fick bekräftat för oss att vi är långt ifrån de första som har stött på sådana problem, och att det finns andra som vi kan lära oss av, både hur de löste dem på olika sätt, och vilka mistag de gjorde som vi ska undvika. Därmed upplever vi att utmaningen är inte lika stort som vi kanske kände förut, att vi inte behöver lösa allt själv utan kan använda oss av befintliga lösningar, och behöver inte göra allt med en gång. Vi skapade nya — och förstärkte befintliga — kontakter, och kom överens om ett antal samarbetsområden för fortsatt arbete, t.ex. hantering av svenska fältdokumentation, att prova lagra lite svensk data hos ADS för att se hur det går till i praktiken, och möjligheten att ADS skulle kunna vara på referensgruppen när vi utvecklar en lösning för lånsiktigt bevarande av digital fältdata. Det var en spännande och lärorik vecka och vi är tacksamma till Jenny Mitcham och Gary Brannon på Borthwick Institute, John Oxely på City of York Council, Gareth Beale på Centre for Digital Heritage, och Holly Wright, Julian Richards, och alla på ADS och Internet Archaeology som tog tiden att förklara sin verksamhet och arbetsflöden!
