Ett trälock med runor från Uppsala

Det har sagts att de bästa fynden gör man i museimagasinet eller i arkivet, och när det gäller runor är det ofta sant. Visserligen har vi år kunnat glädja oss åt återfyndet av runstenen U 874 vid Hagby kyrka utanför Uppsala och ett par helt nyfunna runstensfragment från Stockholmstrakten, men på föremålsfronten har det varit lite glesare. Ett djurben med en lång rad av upprepade þ-runor framkom visserligen vid en arkeologisk undersökning i Sigtuna nu i somras, men det är hittills allt på det området.

I tisdags förra veckan fick jag dock ett mejl från Joakim Kjellberg på arkeologiska institutionen vid Uppsala universitet, som berättade att han vid ett besök i Historiska museets magasin i Tumba hade uppmärksammat ett trälock med något som han misstänkte var runor. Locket kom från en utgrävning i kvarteret Rådhuset 6 och 9 utförd under åren 1974 och 1976, men ristningen tycks inte tidigare ha uppmärksammats. Redan när jag såg Joakims bilder fick jag en känsla av att tecknen kunde bilda namnet Peter, men skrev tillbaka att jag nog först ville se inskriften i verkligheten innan jag kom med någon mer definitiv läsning och tolkning.

Morgonen efter mejlade jag till Historiska museet och frågade om det kunde vara möjligt att få in föremålet till stan så att jag kunde göra en närmare undersökning. Det visade sig inte vara några problem och vi avtalade en tid. Jag har just återvänt från detta mycket givande besök. Det visade sig mycket riktigt vara runor och de var inte alls särskilt svåra att läsa. Själva föremålet utgörs av någon form av lock, 85–90 mm i diameter och med ett 9 mm stort hål i mitten. Det är ristat på två sidor. På den ena sidan finns ett stort kors och på den andra de nämnda runorna. Kanten på locket är avfasad på ett sätt som tyder på att den korsristade sidan utgör ovansidan. Runorna har alltså befunnit sig på undersidan och i normala fall varit dolda, förutsatt att det verkligen handlar om ett lock till ett kärl.

Vad står det då? Jo, runorna kunde utan större tvekan läsas som -bæ͡ta͡r | a. Det första tecknet går inte att bestämma, efter det är genomskuret av hålet, alternativt ristat över detta. Denna linje är dock mycket längre än de övriga runorna och hör kanske  inte till själva inskriften. Beträffande de övriga tecknen råder det ingen större tvekan om läsningen. Ristaren använder både kortkvist- och långkvist-a, den förra som tecken för för /a/, den andra för /æ/. Detta visar att det handlar om en medeltida inskrift och runorna bæ͡ta͡r tolkas enklast som mansnamnet Peter. Namnet är bibliskt och vann tidigt popularitet genom uppkallelse efter aposteln Petrus. Enligt Landnamabók fanns det på Island omkring år 1000 en man med namnet Pétr frá Ósi, men ett nästan lika gammalt belägg har påträffats i våra trakter. På ett runstensfragment av röd sandsten (U 65) från Spånga kyrka i Stockholm förekommer runföljden betar, som av allt att döma återger samma namn. Av ornamentiken att döma tillhör denna sten mitten eller snarare den senare hälften av 1000-talet.

På trälocket från Uppsala finns en runa till som måste förklaras. Den är ristad ovanför raden mellan de två sista runorna och utgörs av en otvetydig a-runa. Förmodligen ska den utläsas som ā och tolkas som presensformen i singularis av verbet æiga ’äga’. Inskriften kan alltså tolkas som Pētar ā »Peter äger». Sådana ägarformler är inte ovanliga, men det märkliga är att den i detta fall verkar har varit placerad på ett dolt ställe på föremålet, vilket ju strider mot hela idén med en ägarmärkning. Eller handlar det inte om ett lock utan om något annat föremål?

Förslag mottages med tacksamhet!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS.  Om Peter på runstenen från Spånga kan man läsa i Per Stilles uppsats ”Peter och Tor – två namn i svenska runinskrifter” i Runor och namn. Hyllningsskrift till Lena Peterson den 27 januari 1999 (1999). DS.