Slussen 1930-tal. Foto: Carl Gustaf Rosenberg
JAG BETRAKTAR CARL-GUSTAFS ROSENBERGS BILD av Slusskarusellens själva nav – ett motljusmotiv från det sena 1930-talet eller så. Så välbekant men ändå så främmande, så vardagligt men ändå så exklusivt och utom räckhåll. Ljuset frilägger detaljerna från fonden och kvinnas kontrakurs mot den manande pilen skapar ett kraftfält i motivets centrum.
ETT MISSLYCKANDE ÄR OUNDVIKLIGT, det inser jag samtidigt som jag överväger en fotografering av samma plats igen 70 år senare.
Men lockelsen blir för stark och jag tar ändå en ny bild i augusti 2009, nyfiken på hur tiden hanterat denna – min egen och andra stockholmares – kulturmiljö.
ROSENBERGS BILD speglar en stad med värderingar som numera inte betyder så mycket.
Den unga kvinnan för sig, medvetet men utan jäkt – kanske lockar en liten shoppingtur i Blå Bodarna? Blomstergruppen lapar sol på lätta ben, uppenbarligen väl ompysslad av gröna fingrar. Vägvisaren står inte bara för information, den bjuder också på en liten visuell kick och är dessutom en integrerad del av den greppvänliga ledstången. Ett somrigt markistak till höger över caféet vid trappans krön vittnar också om en vaken blick för detaljerna. Trots den urbana miljön härskar här ett vårdat lugn. Och de ynglingar som idag manifesterar sig med klotter är ännu inte påtänkta.
MIN KAMERA ser ett skrovligt och forcerat samhälle där närmiljön har ringa betydelse.
Slussen i augusti 2009. Foto: Bengt A Lundberg
Nu avverkar kvinnan Slussen som en transportsträcka, mellan lämnandet på dagis och en tuff arbetsdag. Omvärlden avskärmas med MP3 i ena örat och mobilen i det andra.
Blommorna har fått ge vika för en betongcontainer där man tömmer sopmaskiner. Stenbeläggningen är uppriven med klumpiga lagningsförsök. En asfaltsvalk markerar den bortmejslade basen till den eleganta trappa vilken skapades för platsen och som nu ersatts av en brant protes som tvingats ut åt höger. Skyltarna som borde visa fotgängarna rätt spretar lite tvekande, knappt läsliga i sviterna av kronisk åverkan. När man höjer blicken för en vy mot Söder klyvs denna av gatubelysningens stålspjut som trängt undan de lätta vita glasarmaturer, som hos Rosenberg seglade i luften tillsammans med Strömmens måsar.
EN TRIST BILD, JA. Visserligen är min tagning knivskrap och välexponerad, men den atmosfär som Rosenberg speglade har skingras. Min kamera liknar ett medicinskt instrument som registrerar hälsoläget hos någon som insjuknat. För att man inte brytt sig.
Det bästa man kan säga om min egen bild är att den sakligt berättar om hur det faktiskt gick för en av Stockholms mest uppskattade mötesplatser.
Den påminner också om att kulturmiljövård är ett uppdrag utan slut. Och att fotografiet är oöverträffat när dess misslyckanden och framgångar behöver studeras. Det är en mission den delar med tusentals andra fotografier i Kulturmiljöbild.
I Kulturmiljöbild finns mer än 150 bilder av Slussen under fyra århundraden.
>> Bengt A Lundberg är fotograf och jobbar på Riksantikvarieämbetet.
Tack Bengt för Slussenbilderna och dina reflektioner. Vad du också fångar, utan att skriva ut, att det är Slussen i sitt slitna och vanskötta tillstånd som fått ligga till grund för beslut om dess framtid. Inte potentialen, utan förfallet. Det är ett utgångsläge inför förändringar som skilda miljöer delar tämligen jämlikt; det har gällt stenstaden, det gäller nu Slussen.
Kersti
Tyvärr är det så… att så länge vi inte kan ta ansvar och bete oss som vuxna människor och samarbeta över ”blocken” istället för att bevaka våra egna små revir, får vi dras med ett stereotypt ”vinnarförslag” som helt förstör Stockholms identitet.
Felet är att prestigefyllda politiker, rädda tjänstemän, leverantörer, arkitekter inte orkar eller vågar samarbeta, därför man är beroende av uppdrag från STADEN.
Snacka om att tänka kortsiktigt och sälja sin själ.
Istället för att måla in oss i ett hörn borde vi kunna enas och åstadkomma något bra tillsammans.
Med arkitekt Lars Liedegrens, geniala förslag -en grön park över trafiken på Centralbron, ges ett unikt tillfälle att uppföra 25 landskaps hus med restauranger, caféer, utställningshallar, butiker, hotel och barer för marknadsföring av hela Sverige på ett trevligt och kul sätt – utan att kommersiella krafter styr.
-Tänk att Sveriges karta placeras på bron, – närmast Centralstation ligger hus som representerar norra Sverige och närmast Slussen hus som representerar Sveriges södra landskap. (inte ett friluftsmuseum eller nytt Skansen)
Fotgängare, turister och cyklister berikas med kreativa möten och upplevelser i en levande modell i koncentrat av det svenska landskapet, från norr till söder.
-Bron blir en gigantisk turistmagnet och spännande åretruntupplevelse,
som man kan besöka helt gratis, utan att tröttna, eftersom platsen ständigt förändras av idéer, händelser och produkter från lokala talanger och företagare från Sveriges alla hörn.
På köpet får Sverige en stinn och grann kassako som ständigt skapar nya intäkter och nya möjligheter när människor möts för att utveckla och starta nya projekt tillsammans.
med vänlig hälsning och Gott Nytt År
Christer Carlson
presentation
http://issuu.com/fotografchristercarlson