Årets runfynd 2020

”Årets första runfynd” har sedan några år varit en stående rubrik på K-blogg, men i år har den inte kommit till användning. Skälet är att fynden har låtit vänta på sig. Visserligen fick vi redan i våras rapporter om ett par mindre fragment, men dessa har endast runstensornamentik och inga runor. För någon månad sedan fick vi också veta att ett större runstensfragment med minst tre ord hade hittats i Västergötland. Detta bör nog räknas som årets första runfynd, men tyvärr har vi ännu inte haft möjlighet att undersöka det och mycket tyder på att det kan höra ihop med en tidigare känd sten. Så nu förra onsdagen slog det till när en hel och tidigare fullständigt okänd runsten upptäcktes i Hellerö i Västra Ed utanför Västervik i Småland.

Hur fyndet gick till har redan rapporterats i olika medier och det finns egentligen ingen anledning att upprepa detta, även om man kan säga att det nästan är ett klassiskt sätt för hur okända runstenar brukar dyka upp. Någon vänder på en stor sten i en åker och baksidan visar sig vara ristad med runor. Jag fick reda på fyndet redan dagen efter när Veronica Palm från Västerviks museum ringde mig och berättade om stenen. Det stod från början helt klart att det rörde sig om en äkta runsten och jag bestämde på stående fot att åka ned morgonen efter, något annat var väl egentligen otänkbart.

När jag kom till Hellerö möttes jag av en entusiastisk skara av boende och tillresta som hade samlats kring stenen och det var bara att falla ned på knä och börja läsa. I pressmeddelandet från Västerviks museum står att jag ”omgående” kunde tolka inskriften, men detta faktiskt en sanning med viss modifikation.

De första två runorna var lätta att läsa. Där stod k, sedan en stungen i-runa det vill säga e, men den tredje runan gick jag bet på. Huvudstaven var tydlig och det såg ut som det kunde finnas en bistav till en l-runa, men det kunde kanske också röra sig om en i-runa. Sedan kom en tydlig þ-runa och en a-runa, men sedan var det svårt att läsa igen. Här såg det mest ut som resterna av en utvittrad þ-runa. Ur detta kunde jag inte få fram något begripligt namn och verkade därför klokast att snabbt hoppa framåt i texten. Där hittade jag ordet ”reste” och därefter var det ingen svårighet att på stående fot läsa och tolka resten av texten: ”denna sten efter Sigbjörn, sin fader, Ögärds make.”

Med tanke på hur lättläst resten av texten är var det frustrerande att jag inte kunde få fram det första namnet, men jag gjorde som jag brukar göra. Jag började metodiskt rita av och kommentera varje runa, men inte heller det verkade hjälpa. Det blev dags att åka iväg och äta lunch, vilket visade sig vara ett lyckosamt avbrott. När jag kom tillbaka tog jag tag i den motspänstiga tredje runan igen och det dröjde inte länge förrän jag såg att den ju var r! Då föll plötsligt alla bitarna på plats. Det stod givetvis kerþar det vill säga namnet Gerðarr ”Gärdar” som finns på ett flertal runstenar i Uppland, Södermanland och Östergötland. Sista runan i namnet är som nämnts vittrad, men den kan mycket väl ha varit r.

Hela inskriften blir då:

kerþaṛ raisþi : stin : þansi : at : sitiarf : faþur : sin : buanta : aykerþaʀ
Gerðarr ræisþi stæin þannsi at Sigdiarf, faður sin, bōanda Øygærðaʀ.
”Gärdar reste denna sten efter Sigdjärv, sin fader, Ögärds make.”

Ett litet tolkningsproblem finns dock. Ska runföljden sitiarf uppfattas som namnet Sigdiarfʀ eller Sædiarfʀ? Utifrån stavningen borde det senare ligga närmast, men samtidigt undrar man varför inte i-runan är stungen, när ristaren annars använder e för /æ/ (och /e/). Jag tror därför att Sigdiarfʀ är att föredra.

Det allra roligaste är dock det avslutande namnet, som återger kvinnonamnet Øygærðr. Detta har inte tidigare funnits belagt i runinskrifterna och tycks även ha varit sällsynt under medeltiden. På nutida svenskt område finns några spridda belägg från Bohuslän och Jämtland, men detta var egentligen Norge när runstenen restes. De namnleder som ingår in namnet är dock välkända från runstenarna och genom att många av de sammansatta namnen bildades genom att namnleder kombinerades fritt kunde ett sådant namn uppkomma helt spontant utan att man behöver räkna med norska kontakter.

Läsningen ovan är ännu preliminär, men eftersom ristningen är så pass tydlig tror inte att den kommer att ändras i någon större utsträckning. Rundjurets huvud som finns på mittytan har en originell utformning och liknar inte alls det vi brukar finna på de småländska eller östgötska runstenarna. Möjligen kan detta tyda på att ristaren har kommit utifrån. Vissa av detaljerna i detta huvud ger också möjlighet att datera ristningen, som jag tror ska placeras någonstans mellan ca 1020 och 1050.

Man undrar givetvis om det kan finnas något samband mellan runstenen och den silverskatt som 2008 hittades vid gården. I denna skatt ingår både mynt präglade under Olof Skötkonung 994–1022 och den danske kungen Knut den store 1016–1035. Detta stämmer ganska väl med den tid som jag tror att runstenen kan ha tillkommit och en silverskatt tyder på resurser och kontakter utöver det vanliga.

Stenen är som nämnts bara preliminärt undersökt och jag hoppas att jag snart ska få möjlighet att besöka den igen. Framför allt är det detaljerna i rundjurets huvud som jag vill studera närmare. Jag tvekade inte heller att omedelbart utnämna denna runsten till ”Årets runfynd”. Hela okända runstenar dyker nog bara upp med tio års mellanrum och ett finare fynd än detta lär vi knappast få se i år!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Faktiskt är det ganska jämt tio år sedan en fullständig och tidigare helt okänd runsten dök upp. Då gjordes fyndet i en åker vid gården Småhamra i Österhaninge utanför Stockholm. Läs vidare om detta fynd i Thorgunn Snædals inlägg på K-blogg. DS.