Låt de levande gå före de döda

Historikerns dilemma – det är en liten omoral att glömma de döda, men en stor omoral att låta de döda bli en börda för livet och det uppväxande släktet. Norrvange stenbrott, Gotland. Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ.

När Dagens nyheters kulturredaktör Stefan Jonsson bidrar med en föreläsning på Riksantikvarieämbetets höstmöte 2007 så låter det som skarpa och uppfriskande resonemang, till en början. Under rubriken “Rätten till kulturarvet“ riktar han ett frontalangrepp mot maktens och elitens självförhärligande historieskrivning. På alla plan slätas det mångfacetterade kulturarvet ut och utvecklingen drar åt både det globala och det nationella eller etniska. Dagens trender leder ett kulturarv som blir de styrandes slätstrukna varumärke för en plats eller region, med den hägrande utsikten om intäkter från souvenirer och turism.

Men, säger Jonsson, vi bör stå emot bägge dessa tendenser. Det finns varken globala eller etniska aktörer som kan kräva “rätten till kulturarvet“. I dag borde kulturarvsinstitutionerna existera för att synliggöra alternativa representationer av samhället, historien, folket, nationen och gemenskapen. Makthavarna vill glömma motståndet för att visa att den segrande linjen var den enda framkomliga, och man visar därför sällan de misslyckade revolterna.

För vem skall vi då tillvarata kulturarvet? De döda och misslyckade, svarar Jonsson; det bästa kulturarvsarbetet skall satsa på att rädda dessa offer från glömskan. Det intellektuella stödet för dessa tankar kommer främst från kritikern och filosofen Walter Benjamin. Stefan Jonsson sammanfattar sina tankar med att kulturarvet därför inte ska anpassas till behoven hos dagens samhälle eller morgondagens generationer.

Tyvärr svalnar jag när Stefan Jonsson i sitt moraliskt högstämda resonemang väljer målgrupp. Hans ambition att lyfta fram döda förlorare är, menar jag, direkt skadlig. Att presentera en historia är att presentera hur någonting har varit och alltid är. Det handlar alltså om hur något är till sin natur, i går, i dag och i morgon, i evigheten. I facktermer beskrivs detta inom ontologin, läran om hur världen och tingen är beskaffade till sin natur. När nu Stefan Jonsson lyfter fram förlorarna, de misslyckade och plågade som ständiga exempel så får detta en ontologisk verkan, dvs. människan är till sin natur en förlorare, misslyckad och plågad. Ambitionen med onda exempel kan vara att avskräcka, men slutsatsen om människans natur blir att människan är ond. Därigenom är politik och ansträngningar för det goda dömda att vara förgäves. Jag undrar vad det är för en moral som kan lägga en sådan börda på försvarslösa barn eller på utsatta människor som redan bär sitt kors?

Stefan Jonsson vill det goda men irrar bort sig i dimman. Jag kan hålla med om att det är en liten omoral att glömma de dödas misslyckanden och plågor. Men det är det en stor och oförlåtlig omoral om historien inte ger berättelser om det goda i människans natur. I den mån någon nu kräver mig på en filosofisk referens så vet varje akademiker vad jag tänker på, alltså Nietzsches skrift från 1874: Om historien, dess nytta och nackdelar. Det handlar då om att historien skall sättas in i nuets problem och ge mänskligheten nytta för livet. Man måste våga välja historia, och välja bort historia.

Det handlar om något mycket stort och viktigt – visionen om att bygga ett gott samhälle, som förvisso är en politisk vision. Historien kan ge exempel på i stort sett alla mänskliga svagheter och styrkor. Jag vill i princip mana alla som skriver historia att alltid ge många fler exempel på det goda i människan än på det onda. Astrid Lindgren var ett mästerligt föredöme på denna balanskonst. Historien får inte bli en börda utan något som ger de levande tro, hopp och kärlek i det levande livet. Det kallar jag sinne för historia.

>> Leif Gren jobbar med frågor om miljömål och landskap på Riksantikvarieämbetet.