Att ge sig ut och undersöka runinskrifter sent i november kanske inte verkar som en särskilt bra idé. Korta dagar, regn och mörker ger ju inga idealiska förutsättningar om man ska arbeta med en runsten ute i det fria. Om man däremot håller sig inomhus så är det en annan sak. Att det är mörkt blir då i stället mycket fördelaktigt, eftersom runristningar bäst studeras i släpljus från en stark lampa och ska man besöka kyrkvindar så är hösten en betydligt bättre årstid än sommaren då det kan bli olidligt varmt under plåt- och koppartak, vilket jag själv tidigare har erfarit.
Förra veckan gav jag mig av på en tredagarsresa till Västergötland och Östergötland för att undersöka ett antal nyfunna och några olästa runinskrifter. Första målet var just en kyrkvind, nämligen den i Marums kyrka utanför Skara, där man för ganska exakt ett år sedan hade upptäckt en tidigare helt okänd runinskrift på en av takbjälkarna. Upptäckare var Bengt Bygdén i nätverket Traditionsbärarna, som fick syn på ristningen när han var uppe på vinden för att studera de medeltida takstolarna. Att ingen tidigare hade lagt märke till runorna är inte så konstigt. Dels är de mycket fint ristade med en knivsudd och går knappast att se utan släpljus, dels kan vinden endast nås genom en lucka i långhusets tak, som sitter fem meter över golvet.
Runorna visade sig inte alls svåra att läsa och den läsning som Bengt hade skickat till mig redan förra året visade sig vara helt korrekt. Det står fþulfrtuti eller snarare fþ ulfr tuti, eftersom det är ett lite större avstånd mellan några av runorna. Runföljden ulfr borde givetvis återge namnet Ulv och även tuti skulle kunna vara ett namn, t.ex. något av de fornsvenska namnen Tote eller Totte. Det kan också handla om ett binamn till Ulv och i så fall kanske en motsvarighet till det fornvästnordiska binamnet Toti, som faktiskt antas betyda ’nos’! Betydligt svårare är att förklara den första runföljden fþ, där man ju måste supplera en vokal i mitten för att få något uttalbart och där de ord som då uppkommer inte verkar helt passande.
Runorna står upp och ned på takbjälken och måste därför ha ristats innan denna sattes upp, vilket gör att inskriften också kan dateras ganska exakt. Enligt en dendrokronologisk undersökning ska nämligen timret i takstolarna ha fällts någon gång i perioden 1130-40. Detta är mycket viktigt, eftersom det dels visar att t-runan med dubbelsidiga bistavar fortfarande var i bruk i Västergötland under första hälften av 1100-talet, dels att någon inskottsvokal ännu inte hade utbildat sig mellan [v] och [r] i namnet Ulfr (jämför fornsvenskans Ulver).
Dagen efter tillbringade jag i S:t Olofs kyrka i Falköping för att undersöka de runristningar som finns i en igenmurad portal i korets sydvägg. Dessa framkom vid kyrkans restaurering redan 1959, men blev kända för runforskningen först för några år sedan. Jag läste en del av dem förra sommaren, men fick avbryta arbetet på grund av tidsbrist. Denna gång hade jag mer tid och det blev inte mindre än fem och en halv timme i sträck innan jag kände mig någorlunda färdig. Mest ägnade jag mig åt den yta som jag knappt alls hade studerat 2013. Ristningarna är här delvis fyllda med yngre puts, men trots detta gick de flesta av runorna att identifiera.
Inskrifterna är av allt att döma avfattade på latin och en av dem börjar kuiss^um, vilket säkert ska tolkas som Quis sum? dvs. ”Vem är jag?”. Märkligt nog är en runa ristad ovanpå den första s-runan. Denna liknar mest en bakvänd och stupad f-runa, men skulle också kunna vara en variant av runan d. I så fall står det i stället kuids^um, vilket kan svara mot latinets Quid sum? ”Vad är jag?”. Efter lite googlande på hotellrummet på kvällen förstod jag att begreppen quis sum och quid sum spelar en viktig roll i kyrkofadern Augustinus’ filosofi och att det måste vara därifrån som de är hämtade. Den första frågan (”Vem är jag?”) ställde Augustinus till sig själv, den andra (”Vad är jag?”) riktade han åt Gud. Det intressanta med ristningen i Falköping är att det ser ut som om någon först har ristat quis sum, vilket någon annan sedan har ändrat till quid sum.
Portalen i kyrkan var ursprungligen genomgående, men murades igen redan under medeltiden och försågs då med en nisch och ett liten rektangulär glugg. Man tror att denna nisch kan ha fungerat som ett kommunionsställe, där spetälska har kunnat motta nattvarden utan att behöva släppas in i kyrkan. Det blir naturligtvis då också intressant att fundera på om runtexterna eventuellt kan ha något samband med denna funktion eller om de har tillkommit medan portalen ännu var genomgående. De ristningar som finns i själva nischen är givetvis gjorda efter igenmurningen. Jag upptäckte här redan sommaren 2013 att det står deus dvs. latinets ord för ’Gud’ med runor i nischens tak. I nischens högra smyg finns också flera ristningar, bl.a. ett rutmönster och ett pentagram. Det senare är ju en känd Mariasymbol och den har här säkert haft ett skyddande syfte.
När jag lämnade S:t Olof hade jag gjort hälften av min novemberresa, men för att inte bli för långrandig spar jag resten av min berättelse till ett senare tillfälle. Då anländer runforskaren till Linköping och kryper åter ned i mörkret.
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
Mycket spännande läsning! Än finns mycket att upptäcka.
Hej, mycket intressant läsning. Vad kul att man får ta del av dessa upptäckter så här direkt på bloggen. Det gömmer sig otroligt mycket kultur i igenmurade portaler och igenputsade fresker etc.
Ser fram emot fortsättningen.
Jättespännande och underhållande läsning Magnus. Självklart är du alltid välkommen på fika om du är i Östergötland åt Rök hållet. Med vänlig hälsning, Åse
Hur är det med Rökstensrunorna då?
Är det inte möjligt att det finns oghamrunor på densamme?
Intressant vore med en dialog i fallet eftersom jag har studerat frågan under 10 år mellan 1985 till 1995 och fått fram en 40 sidig skrift i ämnet som finns att beskåda för eventuella förståsigpåre som kan lämna kommentarer om mina teorier.
fþulfrtuti -> Faðu Ulfr Totti (dubbelläst u-runa) -> ”Ulf och Totte målade/ristade” (med överhoppad konjunktion)? Jag vet att fa huvudsakligen förekommer i inskrifter från tidig vikingatid, men försvann det därefter helt ur språket eller blev det bara omodernt som verbval i steninskrifterna? Är tolkningen omöjlig eller bara osannolik? Om fa även på 1100-talet kunde betyda rista, kanske inskriften kunde vara s.k. rungrafitti nästan av ”Kilroy was here”-typ?
Tolkningen är väl inte omöjlig, men inte heller den som ligger närmast till hands. En invändning är som du skriver att verbet fá i huvudsak tillhör inskrifter från tidig vikingatid och att det verkar ha gått ur bruk under medeltid. Vi har t.ex. inga spår av det i fornsvenskan. En annan är ordföljden med verbet först, vilket inte heller är omöjligt, men mycket sällsynt. Avståndet mellan fþ och ulfr talar också emot en dubbelläsning av u-runan.
Samtidigt kan jag inte säga att jag är helt nöjd med mitt eget förslag och att det finns fler möjligheter. Runföljden tuti skulle t.ex. också kunna vara en böjningsform av verbet (fvn.) týna som betyder ’fördärva; mista’, men jag har svårt att få ihop det till en sammanhängande mening. En annan är att vi har namnet Ulv mellan två ”fula” ord.
Suppleringen ”fuþ” verkar onekligen ganska näraliggande. Det är ju en term som förekommer ett antal gånger i inskrifterna från Bryggen i Bergen t. ex., men jag är inte säker på om ordet är belagt i runsvenskan. Klotter har väl haft ungefär samma vokabulär i alla tider.
Nu ser jag plötsligt – en månad senare! – ett olyckligt skrivfel i denna text. Bengt Bygdén, som upptäckte inskriften, tillhör nätverket Traditionsbärarna, inget annat. Jag är ledsen för detta misstag.