I slutet av maj var jag på Gotland för att studera ett antal mer eller mindre nyfunna runinskrifter. Bland dessa fanns ett fragment av en medeltida gravhäll som förvaras hos Länsstyrelsen i Visby, men där det är oklart var och när det har tillvaratagits.
Jag fick första gången vetskap om detta fragment i mars i år när Daniel Langhammer på Länsstyrelsen skickade ett foto till mig med frågan om jag visste något om det. Det gjorde jag inte, men samtidigt fanns det något mycket bekant över de runor som gick att urskilja på bilden. Intill den ena kanten läste jag utan problem su, där s-runan har en typisk ”gotländsk” form. Jag kom omedelbart att tänka på en rapport som Per Widerström på Gotlands museum hade mejlat till mig fem månader tidigare med en liknande fråga. Han hade stött på denna rapport av en tillfällighet när han bytte tjänsterum och den rörde en arkeologisk kontroll som museet hade gjort vid Lärbro kyrka den 24 oktober 1998 i samband med schaktning för en åskledare. Vid detta tillfälle framkom ett antal gravhällsfragment däribland ett med tre runor, där de två sista kunde läsas su och var påfallande lika dem på det nu aktuella fragmentet. Före dessa ska det ha funnits något som påminde om en bakvänd u-runa, men så tycktes inte motsvarande tecken på Länsstyrelsens fragment se ut.
Väl på plats i Visby och med lite snedbelysning var det inte svårt att bestämma formen på den första runan som hade varit ganska otydlig på det fotografi som jag hade sett. Den utgörs av en halv stav uppifrån och avslutas nedtill med en ring (se bilden ovan). Denna runform stöter man inte på så ofta, men det är en variant av den medeltida runan för c eller z. Hur den ska translittereras beror faktiskt på vilket språk som har använts i inskriften. I inskrifter på fornsvenska eller forngutniska står den för det mesta för ljudförbindelsen /ts/ eller /ds/ och återges då bäst med z. Om inskriften är på latin svarar den däremot mot c. Eftersom texterna på de gotländska gravhällarna med runor brukar vara avfattade på folkspråket ska nog inskriften återges som … z : su….
Under senvåren hade Daniel gjort lite efterforskningar och bland annat kontaktat Cathrine Sjölund, som var den arkeolog som gjorde schaktövervakningen vid Lärbro kyrka. Trots att det var nästan tjugo år sedan och handlade om en enda dags arbete mindes hon tillfället mycket väl. Fragmentet hade framkommit i schaktet nära kyrkobyggnaden och det skulle ha varit misstänkt likt det fragment som Länsstyrelsen nu förvarade, även om hon inte helt säkert kunde säga att det handlade om samma sten.
Vi vet alltså ännu inte om fragmentet hos Länsstyrelsen verkligen är det fragment som hittades i Lärbro 1998. Här kan den nämnda z-runan bidra med en liten ledtråd. Denna variant med ringformig avslutning är nämligen relativt sällsynt och förekommer bara i fem gotländska runinskrifter (G 195, G 293, G 312, G 334, G 344). Samtliga tillhör den norra hälften av ön – från Tofta i söder till Fårö i norr – vilket är ett starkt indicium på att fragmentet kommer från detta område. En av inskrifterna framstår också som särskilt intressant, nämligen gravhällen G 293 som ligger i golvet till Lärbro kyrka.
Lärbrohällen bär en mycket spännande inskrift, inte minst genom att den daterar sig själv till 1350 – pestens år i Sverige – på ett lika exakt som omständligt sätt:
”Gud vare nådig mot Hägvards själ, som h(är vilar?) … göra. Fem tusen år och ett år mindre än tvåhundra år var från Adam och till Guds födelse och ett tusen år och trehundra år och femtio år var från Guds födelse och till digerdöden(!) …”
När jag undersökte fragmentet hos Länsstyrelsen hade jag noterat att runorna var 5 cm höga och att avståndet mellan det yttre runbandet och kanten uppgick till 3 cm. G 293 ska enligt uppgift också ha 5 cm höga runor. Hur stort avståndet är mellan runbandet och hällens kant vet jag inte, men tittar man på bilder av stenen och jämför med bredden på runbandet så kan det mycket väl röra sig om 3 cm även här. En närmare granskning av z-runan på gravhällen i Lärbro visar dessutom att ringen i denna runa är något förskjuten åt höger i förhållande till den lodräta staven, vilket också är fallet på fragmentet. Jag tror därför att det är mer än möjligt att detta fragment en gång har tillhört just denna gravhäll.
Lärbrohällen var redan då den undersöktes av N. J. Ekdahl 1826 delvis defekt och i dag saknas inskriftens början. Denna del av hällen fanns kvar vid Carl Säves besök den 1 augusti 1854 och ska enligt en sammanställning av gotländska runinskrifter som finns i hans samling i ATA ha lytt: ”+ Guþ : naþi : Hehuars : sial : sum : h— — ….u —..— : gera :” det vill säga ”Gud vare nådig mot Hägvards själ, som h(är vilar?) … göra.” Det är ju inte omöjligt att passa in fragmentets …z : su… i denna runföljd om man exempelvis antar att det har stått [han]z : su[n] ”hans son”, [lafran]z : su[n] ”Lafrans’ son” eller något liknande.
Flera indicier tyder alltså på att fragmentet hos Länsstyrelsen har tillhört samma sten som G 293 och att det följaktligen bör komma från Lärbro kyrka. Det verkar då rimligt att det också är identiskt med det fragment som 1998 grävdes upp på kyrkogården. För detta talar även en annan omständighet. När jag undersökte fragmentet nu i maj lade jag märke till att det fanns sandig jord kvar på kanterna, vilket visar att det för inte alltför länge sedan måste ha legat i marken.
Jag vill därmed inte säga att mysteriet med det runristade gravhällsfragmentet är löst, men om inga nya uppgifter tillkommer tror jag att det är i denna riktning vi ska söka.
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Egentligen är det rätt osäkert vilket namn den döde på Lärbrohällen har burit. Ekdahl läste nihua͡r, medan Säve har hehuars. I Kyrkoinventarium 1830 finns en ganska förbisedd uppteckning, där läsningen i stället är hihụalẓ, vilket tyder på att det också kan ha handlat om det välkända namnet Hägvald. Att både Ekdahl och Säve har läst r talar dock för den traditionella tolkningen Hägvard, även om detta namn tycks ha varit mycket sällsynt. Däremot kan vi med ledning av uppteckningen i Kyrkoinventarium slå fast att runföljden bör ha avslutats med en z-runa och inte s. Säve gör nämligen ingen skillnad mellan dessa två varianter i sin translitterering utan återger båda med s. Det senare är något som jag inte visste när jag påbörjade denna text. DS.
Den här runhällen är historiskt och språkligt märklig på flera sätt. Den är en av ytterst få samtida svenska källor som nämner digerdöden, och även användandet av termen “digerdöden“ är intressant. Namnet är unikt för svenska språket, och Lärbrohällen är det enda belägget för att namnet är samtida med den epidemi den syftar på.