Jan Jörnmark, som föreläste på RAÄ:s höstemöte 2006, har samlat en del av bilderna från sin hemsida, Övergivna platser, slängt in en del nytagna bilder och gett ut dem i bokform på förlaget Historiska media.
Denna urban exploration-farfar (hans egna ord) är docent i ekonomisk historia vid Chalmers och Handelshögskolan i Göteborg och har tagit fram hemsidan pga sitt intresse för omvandling och uppenbarligen var det många som uppskattar det han gjort. Han passar också på att kommentera bilderna och sätter in platsen i ett historisk sammanhang vilket gör sidan både tänkvärd och folkbildande.
Hemsidan och boken visar bilder från en inte allt för avslägsen tid som sakta med säkert håller på att försvinna. Delar av 1900-talets bebyggelse har rivits eller håller på att förfalla. Riskerar vi att delar av vår arkitekturhistoria inte kommer att bevaras för framtida generationer? Hur ska vi bevara denna del av vårt kulturarv? Kommentera gärna och låt mig veta hur du tycker och tänker kring detta.
Läs mer nedan:
Urban exploration handlar till största delen inte om bevarande men om upptäckter och äventyr (”infiltration”!) i våra städer.
Men om du nu vill diskutera bevarande i den här samanhangen får man inte glömma att industriesamhällets nedgång också är en del av 1900-talets historia. Och hur bevarar man detta kulturarvet bättre än genom industriesamhällets ruiner och övergivna platser under pågående förfall?
Förresten: all historia och alla tider ”sakta men säkert håller på att försvinna”. Det är inget man bör försöka stoppa. Det är snarare barnens (och vuxnas!) hopp. Även kulturmiljösektorn måste begripa detta.
Med Cornelius resonemang kan vi ju helt skrota RAÄ som sektorsansvarig myndighet med ett nationellt ansvar för bevarande av olika tiders kulturmiljöer.
Hela idén med det nationella kulturmiljöarbetet är ju att för kommande generationer kunna bevara representativa spår i form av landkap, bebyggelse, fornlämningar m.m. som förklarar framväxten av dagen samhälle. Det historiska tidsdjupet i landskapet och förståelsen för det är helt nödvändigt för formandet av ett framtida hållbart och livskraftigt samhälle.
Nej – inte alls! (Kul att vi får diskutera detta här. Jag hoppas att andra också kommer delta.)
För det första verkar RAÄ som bekant för båda bevarande och *bruk* av kulturmiljöer.
För det andra tycker jag visst att man ska bevara vissa saker och att RAÄ m.m. kan och ska spela en stor roll i detta. Men det ska vara objekt m.m. som människor *idag* tycker om och vill bevara av olika skäl i sina egna *samtida* livsmiljöer.
Jag tror däremot inte att det håller att försöka liksom ’stoppa tiden’ genom ett bevaranda av olika ”representativa spår” av hela historien för all framtid. Nästan allt kan anses som representativ för något, och man vet inte alls hur (om) framtida generationer kommer att uppskatta bevarade spår och miljöer.
Ursäkta mig men ”att det historiska tidsdjupet i landskapet och förståelsen för det är helt nödvändigt för formandet av ett framtida hållbart och livskraftigt samhälle” är för mig en fras (typiskt för en viss genre) som har inget begripligt innehåll, och jag känner ingen studie som bevisar att det är faktiskt sant heller.
Jag tror snarare att framtiden kommer att minnas vår tid främst för sin besatthet med det förflutna och vissa bevarade kulturmiljöer kommer t.o.m. att uppskattas som minnesmärken för just detta. (They will remember not the past but remembering the past.) Detta betyder förresten inte alls att jag har inget intresse av kulturarv och kulturmiljö – tvärtom, det är en av mina viktigaste (forsknings)intressen.
Men nu har vi kommit en lång väg från urban exploration…
Hej Cornelius! Kul att du hittat hit och kommenterar. :)
Stora delar av kulturmiljövården går ju ut på att kontrollera (eller stoppa/bromsa) igenväxt och förfall men det bästa sättet att bevara något måste vara att använda det, vilket i sin tur är svårt i många fall. Mycket bebyggelse från 1900-talet har rivits helt och hållet och få övergivna platser får vara kvar och förfalla av sig själva på ett sånt sätt som Jan J dokumenterat. Ska man kanske sätta dem under ett kontrollerat förfall såsom många medeltida ruiner eller ska vi lämna dem åt sitt öde? Vad tycker du?
Att allting är förgängligt och att alla våra försök till beverande till slut är fåfänga är inte en särskilt ny idé. Jag hade väl kunnat citera Biblen här eller dikten om Ozymandias.
Men entropin är lite för jäkla självbelåten för att jag inte skulle vilja slåss mot den.
Jans bilder gör det möjligt att följa med på en upptäcktsfärd som i vissa delar är både spännande och folkbildande. Just känslan av att få ta del av något temporärt som är på väg att försvinna bidrar till att höja värdet.
Om det var ”bevarade” miljöer (sparade för framtiden), som representerade exemplevis tillverkningen och användningen av betong från 1930-talet till mitten av 1990-talet är jag inte säker på att samma spänning infunnit sig.
Ett naturligt steg från bevarande via brukande är kanske att ta tillvara kulturarvets ”temporalitet” för att på så sätt få en sektor som också berättar om vår samtid på liknande sätt som Jans bilder. En sådan utveckling medför dock att vi inom sektorn skiftar fokus från framtiden till samtiden.
Hej Tony! Jans bilder är verkligen tankeväckande. Hur ska vi förhålla oss till mijöerna i sitt nuvarande, övergivna och förfallna form? Låta dem vara eller skydda dem på något sätt så att de inte rivs?
Det som fascinerar är just att det är ögonblicks bilder av ett förfall och att de är övergivna. Ur det perspektivet är det naturligt att låta dem vara.